Vuxna maskrosbarn – Linus Holm – del 4

Mitt namn är Linus Holm och jag är ett vuxet maskrosbarn och detta är min historia. Jag har vuxit upp med psykisk och fysisk misshandel och missbruk, och det började tidigt. Jag kommer ihåg hur rädd jag var för vuxna som var med på festerna. Det var mycket fylla och jag försökte hålla mig undan på rummet så de vuxna skulle låta mig vara ifred. Ibland var vi flera barn som satt på mitt rum och försökte gömma oss. Jag kommer fram för allt ihåg en man på festerna, han tyckte det var roligt att hålla mig upp och ned och svinga mig fram och tillbaka. Jag var jätterädd för honom och sprang alltid i väg när han kom, han slutade aldrig fast jag bad honom.

Varje dag utsattes min storebror och jag för både psykisk och fysisk misshandel. Vi hade en lillasyster också men henne rörde pappa inte. Vår pappa slängde ofta ner oss pojkar i golvet när vi inte gjorde som han ville. Jag kommer ihåg en gång då min pappa satt över min storebror som inte fick luft. Min pappa hade hela sin tyngd över min storebrors lilla barnkropp. Min lillasyster gick runt, runt i en ring och grät. Jag slog pappa på ryggen för att han skulle släppa min bror. Då tog pappa mig i stället, han höll ner mig med hela sin tyngd. Jag tappade luften och jag kände mer och mer hur jag knappt kunde andas. Han skrek och spottade samtidigt som han pressade ner mig mot golvet. Min bror sprang och hämtade min mamma som var i byn. Hon sprang in och fick slå bort min pappa som till sist släppte mig.

En gång när jag bara var runt 6 år slängde min pappa ut mig i snön helt naken, sen fick jag stå där länge. Pappa stod innanför dörren och bara log. Min pappa var värst mot mig men han var hemsk mot min bror också, han tyckte om att förödmjuka oss. En gång när min bror inte ville gå till skolan, ställde pappa honom mitt på skolgården i pyjamas. Vi båda var mobbade och det blev inte enklare när pappa gjorde på det viset.

Mamma var alkoholist och hon verkade aldrig nöjd med sitt liv. Hon verkade vara oerhört ledsen, och det kändes som hon ångrade att hon fått oss barn och ångrade att hon var med min pappa. Pappa slog inte mamma fysiskt men han hade ett psykiskt övertag över henne, hon var rädd för honom. Hon trodde alltid att han en dag skulle mörda henne. Min pappa kränkte ofta mamma, han uppfostrade min bror och mig att göra likadant. Jag tog dock mammas sida medan min bror valde pappas. Min mamma var inte snäll, men hon var inte lika våldsam som pappa. Hon sov mest med en hink vid sängen. Mamma kunde ge någon örfil till och från. Jag drogs mer till mamma då hon kunde stoppa pappas våld och krama oss barn ibland när vi var ledsna. Pappa var den våldsamma och en bidragande faktor till hennes missbruk. Mamma ville aldrig träffa släkten, hon var alltid hemma då.
En gång när mamma och pappa skulle ut och dansa och mormor och morfar skulle passa oss tills de kom hem, kom mina föräldrar hem väldigt snart efter de lämnat huset. Min mamma var helt redlös, hon hade druckit så mycket så hon knappt kunde stå upp. Mormor och morfar måste förstått men de blundade för hennes missbruk.

Ibland flyttade min mamma ut i vår friggebod för hon ville vara ifred. Jag brukade gå ut med mat till henne. Pappa och storebror hånade mig för att jag tog hand om henne och kallade mig för fjolla. Min pappa var alltid värst mot mig. En gång drog han bort en stol som jag stod på så jag ramlade rakt ner i golvet, jag hade inte gjort något utan han bara gjorde det för att jäklas. Han tyckte jag borde tuffa till mig. Jag var mobbad i skolan och pappa tyckte jag skulle slå tillbaka och inte vara en sådan mes. Min pappa kunde bli svart i blicken och jaga oss pojkar och slå oss. Knytnävar på kroppen blev det mer av ju äldre vi blev.

Vi hade grannar som kom och klagade på att vi barn skrek då och då. Det var ett äldre par som knackade på och sa att de hörde oss skrika, de sa att vi skulle lugna ner oss då de hörde skrik hela vägen hem till sig. Pappa sa då till grannarna att det inte var någon fara och att det bara var vi barn som inte ville lägga oss. Jag och min storebror rymde ofta och ringde till och med polisen. Polisen ringde då och sa till våra föräldrar att de skulle ta hand om oss, det var den enda hjälp vi fick.

När jag var 13 år bodde vi i Flen och då hade vi fått en lillebror. Pappa ville att vi syskon skulle slå på vår lillebror när han inte gjorde som han skulle, slå till honom i bakhuvudet och smätta honom på kinderna. Min syster tog mest hand om vår lillebror då mamma drack ännu mer vid denna tid. Min storebror sov mest borta hos kompisar. Min mamma och pappa sa att han var en djävul. En lärare till min storebror försökte hjälpa honom komma hemifrån. Jag brukade sätta mig på en sten ute i skogen för att komma ifrån. Ibland kom mamma och satte sig där också. En kväll rymde jag med min bror till hans kompis. Kompisens pappa försökte få hjälp av socialtjänsten men trots flera försök att få hjälp skedde ingenting. Kompisens pappa lät oss stanna. En dag hörde dock våra föräldrar av sig till kompisens pappa och sa att nu får du inte ha våra barn längre. När vi kom hem hade de förstört våra rum helt och hållet, det fanns inget kvar.

Min mamma sa att hon önskade att jag varit ett missfall. På trettondagsafton kom en brytpunkt då jag anmälde min pappa, jag var då 13 år gammal. Den kvällen så misshandlade han mig. Då slog pappa även min mamma, sen slog han sönder hela övervåningen. Jag och min storebror ringde polisen. Min pappa var i full gång att slå sönder huset när polisen kom och mamma var oregerligt full. Polisen såg mina blåmärken. Polisen häktade pappa och tog med honom till psyket. Pappa kom hem efter några timmar. Den kvällen var alla vi barn hemma, min lillebror 3 år gammal togs hand av min lillasyster, min storebror var där och jag var blåslagen. Min mamma var helt borta på grund av alkoholen men trots det fick vi barn ändå vara kvar i hemmet, ingen kom och tog hand om oss. Efter några timmar kom pappa tillbaka. Jag anmälde min pappa för den misshandeln men det hände inget med den. Hela min familj mobbade mig efter anmälan och min släkt frös ut mig. Släkten ursäktade pappas agerande på trettondagsafton med att han hade en 40-årskris. Alla kallade mig för äcklig, vidrig och hemsk och ingen kom på mina födelsedagar eller till julafton, men pappa blev alltid inbjuden medan jag fick sitta själv. Det var aldrig någon som hälsade på mig och jag blev aldrig inbjuden till släkt och familj igen.

Jag rymde en kväll efter det och satt utanför en affär sent en kväll, en kvinna frågade varför jag satt där så sent. Då visade det sig att det var en socialsekreterare, hon körde hem mig den kvällen igen trots att jag berättat. Hon menade på att de inte kunde göra något den kvällen och jag sprang efter socialtjänstens bil fem gånger under den kvällen när de hade kört mig hem, jag ville inte vara kvar.

Jag började stanna kvar i skolan, jag ville inte gå hem. Skolan hade reagerat på mina blåmärken och kallat oss till ett möte. Då frågade läraren mig framför pappa om mina blåmärken, jag blev helt chockad och jag vågade givetvis inte berätta när han var med. Efter den händelsen så bytte mina föräldrar skola för mig. På den nya skolan vågade jag berätta för en lärare. Den läraren följde med till socialtjänsten, och skolan ringde och anmälde. Sen tog lärarna in mig i ett rum, och då plötsligt dyker min pappa upp. Jag blir livrädd och rymmer hem till en kompis och hans pappa. Den pappan ringer socialtjänsten men de säger att jag inte får vara kvar här då han inte är en vårdnadshavare. Min kompis pappa och skolan gör ytterligare en anmälan men jag får flytta hem igen.

Jag försökte få hjälp av socialtjänsten så många gånger, gråtandes och helt förtvivlad. Men jag fick ingen hjälp! Det var inte förrän mina föräldrar gick med att jag skulle bli placerad som det äntligen hände något. Syskonen ljög för socialtjänsten vid den tidpunkten, syskonen vågade inte säga något om sin situation. Min sjuksköterska på skolan blev mitt första jourhem och då var jag 13 år. Jag bodde en vecka hos henne sen tyckte socialtjänsten att jag skulle prova att bo hemma igen. Det tog 3 dagar innan pappa slog mig igen. Skolkuratorn kom och hämtade mig kl. 21 på kvällen och tog mig därifrån.

Till slut kom jag till ett familjehem. På vägen dit frågade jag vart jag skulle få komma någonstans, och socialsekreteraren log och sa att det ska bli en överraskning. De bara lämnade av mig där och åkte sen sin väg. Det var ett familjehem utan kärlek, de var stränga och de lyssnade inte på mig överhuvudtaget. Jag ville verkligen inte träffa mina föräldrar, men de tvingade mig till det ändå. Det blev ett bråk med min fosterfamilj, jag började gråta och då hånade och skrattade de åt mig. Jag ringde socialtjänsten och fick komma till ett nytt familjehem. Jag kom då till en hästgård. Jag arbetade hårt, de kastade saker på varandra när de bråkade. Deras barn fick behandla mig hur de ville. Jag särbehandlades och de pratade illa om min biologiska familj. Jag blev arg och de kontrade med att slänga ut mig i snön. De sa att antingen får du gå 3 mil åt det hållet eller 2 mil åt andra hållet för att komma till närmsta hus.

Jag blev placerad ännu en gång hos en man, jag hade specifikt bett om att inte bli placerad hos män då jag var rädd för dem. Mannen var aldrig hemma, han arbetade jämt. Ingen såg till att jag gick i skolan eller vad jag gjorde på dagarna. Mannen var inte elak, han var bara frånvarande. Jag fick allt materiellt jag kunde tänka mig. Han hade en kock som brukade vara där ibland och hon tog hand om mig och var snäll. Jag sov på dagarna och var ute om nätterna. Till slut bad jag socialtjänsten att flytta mig närmare mina syskon. Socialtjänsten vägrade att lyssna på vad jag önskade och jag blev placerad på utredningshem i Stockholm, vilket var ännu längre bort från mina syskon. Det blev kaos för mig, jag blev uppkäftig och följde inga regler. Jag var nu 14 år och socialtjänsten bestämde att jag skulle skickas till ett behandlingshem i Skåne.

Behandlingshemmet stängdes efter 3 månader på grund av att ungdomarna på hemmet utsattes för varnvård, psykisk och fysisk misshandel av personalen. Det var fullständig misär, och ungdomarna mådde fruktansvärt dåligt. Det som gjorde att hemmet stängdes ner var för att en av mina tjejkompisar blev våldtagen av en kille på behandlingshemmet. Den ur personalen som hade vakten den natten vaknade inte trots att jag försökte påkalla deras uppmärksamhet flertal gånger. Han hade tagit en sömntablett. När polisen kom slog de i princip ner dörren till behandlingspersonalens rum då han låg och sov tungt på grund av sina sömntabletter.

Jag hamnade till slut på ett behandlingshem i Småland. Vid den tidpunkten hade min mamma och pappa skilt sig. Trots flera år av förnekelse från släkten gällande min mammas missbruk, erkände de nu när hon lämnat min pappa att hon hade ett missbruk. Min mamma drack hela tiden vid denna tid och festade mycket. Min mamma hade halva vårdnaden för min lillebror. Jag ville ha koll på min lillebror som då var 5-6 år gammal, vilket gjorde att jag åkte ofta hem till min mamma. Jag ville skydda honom från min mamma och vara med honom när hon hade sina fester med alla obehagliga människor. Jag var 15 år och försökte få min mamma nykter.

Jag gjorde runt 20 orosanmälningar till socialtjänsten för min lillebror, och ringde polisen. Inget skedde. Ingen vuxen hjälpte mig med min mamma under denna tid, inte ens min mormor och morfar ville veta av mamma. Min egen mamma var arg på mig då hon tyckte att jag tagit hennes mamma ifrån henne.

En kväll när jag varit och hälsat på hos min mamma bad min lillebror att jag skulle stanna. Min mamma var berusad och jag konfronterade henne. Då ringde min mamma polisen och sa att jag brutit mig in och då kom polisen dit. Polisen påtalade då till min mamma att hon var mycket berusad. Jag fick inte stanna fast min lillebror ville det och polisen konstaterade att mamma hade druckit, men att det inte var olagligt att vara berusad hemma. Jag fick lämna min lillebror ensam som stod och tittade på mig genom ytterdörren, han blev själv kvar hos min mycket berusade mamma. Polisen lät min lillebror vara kvar trots att han var rädd för att vara hemma själv med henne. Jag fortsatte ringa socialtjänsten gång på gång för min lillebror men inget hände. En dag anmälde min lillebror vår mamma för misshandel. I rättssalen ramlade mamma ihop och dog i ambulansen, detta är några år sedan nu.

När jag blev vuxen, släppte socialtjänsten mig helt. Jag var ensam utan någon arbetslivserfarenhet eller plats i någon bostadskö. Jag blev därför bostadslös efter att socialtjänsten försvann. Jag hade under en period haft kontakt med mormor och morfar, men den kontakten bröt jag när jag var bostadslös för att det inte längre var intressant för mig att upprätthålla den kontakten. Jag har överlevt hela min uppväxt med en del ärr i själen, jag tar idag hjälp för min PTSD och är sjukskriven. Jag har ingen relation med mina syskon och min pappa. Jag önskar att få en relation med min lillebror och det hoppas jag verkligen att vi kommer ha en dag. Flertal gånger försökte jag få hjälp från socialtjänsten för egen del och sen för mina syskon, speciellt min lillebror, men inget hände!

Vad skulle du vilja se för förändringar för utsatta barn?
Myndigheter , och nu menar jag socialtjänsten måste ta orosanmälningar på allvar. Jag tänker på alla situationer från min uppväxt, till exempel när min pappa slog sönder hela huset, misshandlade mig och fördes till psyk av polisen, då borde alla vi barn blivit omhändertagna.

Några råd från mig till socialtjänsten, prata med barnen enskilt. När socialtjänsten kom på besök när jag var barn, då var det alltid planerade besök. Socialtjänsten måste bli bättre på att granska och kommunicera med barn som bor i familjehem eller behandlingshem. Prata med barnen, låt deras röster höras och gör oanmälda besök!
När barn berättar för förskola och skola så ska personalen anmäla direkt, och inte ringa föräldrarna och fråga om barnen blivit misshandlat. Sluta försöka få föräldrar att förklara utan lyssna på barnen och ge hjälp och stöd direkt, och anmäl. Skicka inte hem barnen till hemmet igen, det vill säga till sina förövare.

Familjehem ska ha tålamod och se barnet som en del av familjen. Jag ville gärna blivit placerade hos en kvinna men socialtjänsten lyssnade inte och tog inte hänsyn till min önskan.

Våra lagar måste utgå från barnens rättigheter. Socialtjänsten säger att vi finns för barnen men de agerar som de är mer för föräldrarna. Vuxnas berättelser och rättigheter går före barnens. Fosterföräldrar ska kunna adoptera.

Barnets bästa ska alltid komma först, föräldrars rätt ska stå tillbaka för barnets bästa. Allmänheten, om ni ser eller hör att ett barn far illa, agera. Se barnen, våga lägga er i! Döm inte barn som är placerade, för det börjar någonstans. Lägg inte skulden på barnen.

Linus Holm

Linus Holm
Efter alla sina erfarenheter från sin uppväxt har Linus nu under flera år arbetat med och för utsatta grupper i samhället. Bland annat är han grundare för Ingen ensam och Tjejstugan.
Följ Linus på Instagram och Facebook

► Tranås-Posten – Han vill att alla ska bli sedda

Text av: Jessica Ivarsson, Brinn för barnens ordförande och Linus Holm
Berättelse: Linus Holm
Video: Sara Karlsson, Brinn för barnen
Bilder: Anna Troedsson, Brinn för barnen