Tjänstemannaansvar

Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har ansvar för beslut i samband med myndighetsutövning och kan bli föremål för disciplinåtgärder såsom att bli avsked eller få rättsliga påföljder vid förseelser. Med andra ord omfattas tjänstemannen av tjänsteansvar, det vill säga ett strängare rättsligt ansvar för arbetet och dess följder än vad vi har idag.

1966 får statstjänstemän förhandlingsrätt och konflikträtt genom statstjänstemannalagen. Då denna lag införs blir tjänstemännen skyldiga att rätta sig efter föreskrifter utfärdade av en förman. En ämbetsansvarskommitté tillsätts för ämnet.

1969 föreslår ämbetsansvarskommittén att de offentliganställdas ämbetsansvar begränsas. Kommittén vill införa ett nytt brott, maktmissbruk, och vill avskaffa brottsrubriceringen tjänstefel. Kommittén anser att många fel i tjänsten bör hanteras av disciplinärnämnder, inte domstolar.

1972 införs i skadeståndslagen. En myndighet – i stället för den enskilde ämbetsmannen – är skyldig att betala skadestånd till personer som drabbats av skada på grund av fel eller försummelse i samband med myndighetsutövning.

1974 träder Lagen om anställningsskydd i kraft och omfattar alla anställda. Lagen innebär att ordinarie statstjänstemän som hittills i princip varit skyddade från att kunna avsättas, nu kunde sägas upp på grund av sakliga skäl såsom arbetsbrist och personlig misskötsamhet.

1975 infördes istället ämbetsansvarsreformen. Bakgrunden till ämbetsansvarsreform var att den offentliga förvaltningen vuxit kraftigt, och att politikerna ville göra villkoren för de offentliganställda mer lika de som gällde för privatanställda. Kollektivavtal var det som styrde förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagande i privata sektorn och sanktioner mot anställda som begått fel hanteras i första hand på arbetsplatsen och inte i domstol. I ämbetsansvarsreform ändrades straffansvaret för tjänstefel och ersattes av tre nya ansvarsregler och gäller oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikten.

Det straffrättsliga ansvaret begränsades till den del av den offentliga verksamheten som innefattade myndighetsutövning. I 20 kapitlet i Brottsbalken finns reglerna om detta nya ansvar där straffansvar endast kan utdömas om gärningen inneburit någon form av myndighetsutövning som orsakat något skada eller en obefogad förmån och som inte varit ringa. Myndigheterna skapade ett disciplinförfarande med interna beslut om löneavdrag och varning vid mindre förseelser samt vid grov misskötsamhet kan arbetsgivaren säga upp eller avskeda den anställde.

1 januari 1976 tas tjänstemannaansvaret bort. Fram till 1870-talet fick de statliga ämbetsmännen svära en ed där de lovade att uppfylla kraven på bland annat ”nit, redlighet, oväld och oegennytta”. Fram till 1970-talet kunde en ämbetsman bli personligen skadeståndsskyldig och straffas i domstol för alla slags fel och underlåtelser. Domstolen kunde även döma tjänstemannen till avsked från sitt ämbete eller suspendera hen från arbetet. Samma år avskaffas det så kallade ämbetsansvaret och ersätts med straffansvar för tjänstefel i myndighetsutövning. Istället för att domstolar avgör istället arbetsgivarna frågor om disciplinära påföljder för tjänsteförseelser genom interna prövningar.

1989 utvidgas straffansvaret för tjänstefel och gäller vid fel i myndighetsutövning där påföljden blir böter eller fängelse i sex månader till högst sex år. Ringa tjänstefel döms inte.

1994 slår lagen om offentlig anställning fast disciplinansvar i form av löneavdrag eller varning för tjänsteförseelser som inte är ringa. I större myndigheter prövas disciplinansvaret i personalansvarsnämnder.

2018 beslutade en riksdagsmajoritet – mot regeringens vilja, att regeringen skulle se över lagstiftningen om tjänstefel, med inriktningen att fler handlingar ska kunna bestraffas, med andra ord att det tidigare nedmonterade tjänstemannaansvaret skulle stärkas igen. Till bakgrund för riksdagens beslut att ge regeringen i uppdrag att se över lagstiftningen låg bland annat it-skandalen på Transportstyrelsen*, Sjöfartsverket lagbrott vid affären med den italienska helikoptertillverkaren Agusta Westland*, UD-upproret inför valet 2018 samt rådande tjänstemannaaktivism i bland annat jord- och skogsbrukssektorn.

Två år efter att regeringen mottog uppdraget från riksdagen kom första direktiven från regeringen till en utredning där hovrättsrådet Anne Rapp skulle överväga och ta ställning till om det straffrättsliga ansvaret för tjänstefel skulle utvidgas och vid behov lämna nödvändiga författningsförslag. Direktivet gick under namnet ”Ett förstärkt straffrättsligt skydd för vissa samhällsnyttiga funktioner och några andra straffrättsliga frågor” och vars fokus inte ligger på hur tjänstemannaansvaret ska tas fram, vilket var riksdagens direkta direktiv till regeringen, utan om.

Återinförande av tjänstemannaansvar skulle bland annat innebära:
– att vid införande av tjänstemannaansvar måste ansvarsfördelningen i förvaltningar tydliggöras för att tjänstemannen ska veta vilka personliga ansvar den har och vad de innebär. Tjänstemannen skulle i större utsträckning säkra sig om vart gränsen går för sitt ansvarområde. Detta kommer också att innebära stärkt skydd för enskilda medborgare mot godtycklig maktutövning. I ett förlängt led betyder det att även politiker måste ta större ansvar för sina handlingar vilket skulle producera en ny sorts politiker än vad vi har idag
– idag tillsätts personalansvarsnämnder eller disciplinnämner då en anställd anmälts ha gjort fel. Disciplinära förfarande har stora svagheter i jämförelse med ett straffrättsligt förfarande då en disciplinnämnd inte kan vara opartisk i ett mål såsom en domstol kan. Huruvida en anställds förfarande döms som förkastligt är helt beroende av hur arbetsplatsens praxis ser ut. I en domstol döms alla efter samma regler. Detta gör även att förtroendet för disciplinnämnd är lägre. Därtill är inte en disciplinnämnd skyldig att visa transperens såsom en domstol måste vara. Ett beslut från en disciplinnämnd kan vanligtvis inte överklagas vilket det kan i en domstol
– då tjänstefel endast innefattar agerande i myndighetsutövning blir all annan myndighetsverksamhet exkluderad och vad tjänstemannen är ansvarig för. När det kommer till hantering av offentliga medel regleras det till viss del av bland annat budgetlagen, myndighetsförordningen och regelverk om revision. Problemet är att de är riktade till myndigheter och myndighetsledning och därmed inte innefattar tjänstemän. Förfarande med skattemedel och myndighetsmedel i individuella tjänstemannafall kan inte straffas om de döms som ringa. Risker finns överallt där det finns pengar att tjäna
– befintligt system utan tjänstemannaansvar danar en osund arbetskultur där misstag ofta belönas med att tjänstemannen flyttas till annan position, får ekonomiska fallskärmar och liknande istället för åtgärder och straff. Offentlighetsprincipen och skyndsamhet i förvaltningen är inskrivna i grundlagen, men samtidigt följer inga egentliga konsekvenser när de inte efterlevs. Vid felaktigt agerande vid en myndighet, eller om en riktlinje inte uppsåtligt fullföljs är tyngsta pålagan kritik från Justitieombudsmannen. Mycket sällan ställs någon inför rättan och det i sig skapar dåligt incitament att förbättra sig eller upprätthålla god arbetsanda
– ett tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har ett straffrättsligt ansvar för sina beslut och kan få disciplinåtgärder. Ett utökat straffansvar kommer att öka rättssäkerheten för landets medborgare och öka förtroendet för offentliga verksamheter
– om Sverige går tillbaka till ett tjänstemannaansvar kan både huvudmän och undergrupperingar fällas lättare och med större pålagor för jäv, försummelse, korruption, lagbrott och aktivism
tjänstemannaansvar skulle ge myndighetsanställda stärkt trygghet i att säga nej om ledningen begär att de ska göra något de vet är fel
– med ett tjänstemannaansvar måste man även se över myndigheternas juridiska möjligheter att rättsligt stödja medarbetar som utsätts för påverkan i deras arbete såsom hot, otillbörlig påverkan osv
– med tjänstemannaansvar återfår man fokus på tjänstemannens arbetslivskvalitet istället för nuvarande målorientering, effektivisering, chefskap och enskilda myndigheters måluppfyllelse

Myndighetsutövning
Begreppet myndighetsutövning definieras i 1971 års förvaltningslag som ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande”. Denna definition ligger till grund för bestämmelser i regeringsformen. Begreppet används också i skadeståndslagen för att avgränsa det allmännas skadeståndsansvar när enskilda lidit skada på grund av fel eller försummelse från myndigheternas sida.

Tjänstefel kan ge fängelse
Enligt dagens regler kan den som ”uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom en handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften” dömas till böter eller fängelse i upp till två år för tjänstefel. Vid grovt tjänstefel blir påföljden fängelse i minst sex månader och högst sex år. Ringa brott bestraffas inte. Före ämbetsansvarsreformen 1976 gällde att ”ämbetsman som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosatte vad som ålåg honom eller henne enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet” kunde dömas för tjänstefel. Myndigheternas personalansvarsnämnder kan besluta om disciplinpåföljder (löneavdrag och varning) vid tjänsteförseelser, om de inte är ”ringa”.

Brottsförebyggande rådet (Brå):
– varje år under de senaste tio åren har runt 7 000 anmälningar inkommit. 2019 var siffran 7 200
– i snitt lagförs 18 personer om året för brottet, 2019 var det 16 personer
– straffet blir i regel böter. De senaste tio åren har ingen dömts till fängelse

Sjöfartsverket*
Våren 2015 beställde Sjöfartsverket sju nya sjö- och flygräddningshelikoptrar till ett värde på över två miljarder kronor. Sjöfartsverket bröt mot flera lagar och regler i affären med den italienska helikoptertillverkaren Agusta Westland. Sjöfartsverket tecknade miljardavtalet långt innan riksdagens beslut. Man använde privata mejl även i kontakterna med regeringskansliet. Helikoptrarna visade sig senare lida av tekniska problem. Dåvarande generaldirektören och den ytterst ansvariga för affären, Ann-Catrine Zetterdahl, tillsatte två oberoende advokatutredningar till en kostnad på 600 000 kronor som stödde hennes uttalande om att ”allt gått rätt till”. Sammantaget bröt Sjöfartsverket mot lagen om offentlig upphandling, Budgetlagen och Regeringsformen.

Transportstyrelsens it-affär*
Känslig information från Transportstyrelsen gjordes tillgänglig för icke säkerhetskontrollerad personal i utlandet. Det handlar om hela det svenska registret över körkort, inklusive bilder, och även känslig information om broar, tunnelbana, vägar och hamnar i Sverige. Information som kan innebära fara för rikets säkerhet. Statsminister Stefan Löfven och ytterligare fyra ministrar samt två statssekreterare anmäldes till Konstitutionsutskottet. Tidigare statsministern Fredrik Reinfeldt och regeringen Reinfeldt anmäldes också. Granskningarna blev klara i juni 2018.

Konsekvenser
– i januari 2017 tvingades Maria Ågren att lämna sitt uppdrag som generaldirektör för Transportstyrelsen, för att, med bibehållen månadslön på 115 200 kronor, arbeta i regeringskansliet med ett internt utredningsjobb i Näringsdepartementet under återstoden av tiden för generaldirektörsförordnandet. Maria Ågren fick böter på 70 dagsböter à 1 000kr, det vill säga totalt 70 000kr i böter
– i samband med att uppgifterna blev offentliga i juli 2017, entledigades Transportstyrelsens styrelseordförande Rolf Annerberg och ersattes av Anita Johansson
– regeringen Löfven lade skulden på Transportstyrelsen, men åklagaren som utrett Maria Ågren bedömde att den bristande respekten för säkerhetsskyddet förekom bland många myndigheter och inte var isolerat till Transportstyrelsen
– Socialdemokraterna Anders Ygeman och Anna Johansson tvingades lämna sina ministerposter. Senare var de båda Socialdemokraternas förstanamn på valsedlarna för Sveriges två största kommuner Stockholms kommun respektive Göteborgs kommun. Efter riksdagsvalet i Sverige 2018 blev Ygeman åter minister i Regeringen Löfven när denna tillträdde i januari 2019 och Ygeman utsågs till energi- och digitaliseringsminister. Ann Linde, den som av Konstitutionsutskottet fanns vara den som inte minst brast i att informera Statsrådsberedningen, utsågs till utrikesminister i Regeringen Löfven den 10 september 2019.
– Stefan Löfvens statssekreterare och närmaste medarbetare avgick med omedelbar verkan och utan avgångsvederlag från regeringskansliet i augusti 2017, men bara fem dagar senare beslutades att hon skulle få ett avgångsvederlag på 1,3 miljoner från Socialdemokraternas partikassa. Drygt två år senare anställdes hon åter som statssekreterare, med ansvar för budgetfrågor hos finansminister Magdalena Andersson.
Källa: Wikipedia