Tillämpningen av barnperspektivet – vad står bakom barnets bästa?

”Gång på gång tillsätts och genomförs nya statliga utredningar. Nya ministrar, utan erfarenhet – men med goda avsikter, visar handlingskraft. Men verkligheten förblir densamma”, skriver Marie Larsson, Eva Solberg och Nathalie Molenda med anledning av utredningsförslaget för en hållbar socialtjänst som nu varit ute på remiss.

Ett barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter, oavsett om socialnämnden eller domstolen anser att det tillför en utredning något eller inte. Det finns ingen nedre åldersgräns för när barn kan få komma till tals. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hens inställning så långt möjligt klarläggas på annat sätt, exempelvis genom barnets närstående eller företrädare för barnet. Det är viktigt att miljön känns trygg och att metoder och arbetssätt är väl anpassade till barnets förutsättningar. I alla beslut som rör barn bör det framgå att barnets åsikter har inhämtats samt hur de inhämtats och beaktats.

Då ett av socialtjänstens svåraste uppdrag är arbetet med barn och unga som far illa eller riskerar att fara illa, liksom arbetet med deras familjer, är personalens kompetens väsentlig för att rättssäkerhet och en god kvalitet på arbetet ska kunna uppnås och upprätthållas.

För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet då arbetet i många fall handlar om att fatta svåra beslut, som för barn och deras föräldrar innebär ett stort ingripande. Det kan exempelvis handla om bedömning av om utredning ska inledas, behov av insatser eller uppföljning av beslutade insatser.

Den personal som utför uppgifter inom socialtjänsten rörande barn och unga ska ha svensk socionomexamen eller annan relevant examen på minst grundnivå i högskolan. Socialnämnden ansvarar vidare för att den handläggare som självständigt utför dessa arbetsuppgifter har tillräcklig erfarenhet för uppgiften. I förarbetena har det uttalats att det också är viktigt att den personal som ska utföra uppgifterna har erfarenhet av arbetet, med hänsyn till svårighetsgraden inom den sociala barn- och ungdomsvården.

I socialtjänstlagens tredje kapitel står det att insatser inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. För utförande av uppgifter inom socialtjänsten ska det finnas personal med lämplig utbildning och erfarenhet. Kvaliteten i verksamheten ska systematiskt och fortlöpande utvecklas och säkras.

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. I rätten till omvårdnad ingår inte bara rätten för barnet att få sina materiella behov tillgodosedda utan även barnets psykiska behov. I barnets rätt till trygghet ligger bland annat att få leva under stabila förhållanden och att ha någon att lita på.

Andelen barn och unga som varit placerade i heldygnsvård någon gång har ökat under de senaste tio åren, från cirka 1 till 1,5 procent i befolkningen 0–20 år. Det motsvarar en ökning med ungefär 17 000 barn och unga mellan åren 2005 och 2009, då 21 700 barn och unga placerades per år.

En placering utanför det egna hemmet är ett stort ingrepp i det enskilda barnets eller den ungas liv och får också stora konsekvenser för den övriga familjen. Det är ett betydande ansvar som samhället därmed tar på sig i rollen som ”ställföreträdande förälder”. Vården i familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende (HVB) ska vara trygg och säker. Den ska också svara mot barnets eller den ungas specifika behov av stöd och hjälp.

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran och i första hand är det vårdnadshavaren som ska se till att barnet får detta. När det sker är det viktigt att beakta och tillgodose barnets behov av att få behålla kontakten med sitt ursprung, sitt språk och sin kultur. Detta gäller alla barn som placeras i samhällsvård.

Socialtjänsten upprepar missförhållanden istället för att ta lärdom av dem genom att se över de rutiner och riktlinjer som finns. Socialtjänsten i Norrköping anser fortfarande att de inte har brustit gällande det uppmärksammade fallet med treåriga flickan som kallats Lilla hjärtat, trots omfattande kritik från IVO. Istället skriver de till socialminister Lena Hallengren i syfte att lägga ansvaret på kammarrätten, som upphävde placeringen, och föräldrarnas ombud.

Socialtjänsten i Norrköping föreslår även att lagstiftningen revideras då gällande författningar inte är tillräckliga. Att de inte har agerat för att skydda Lilla hjärtat under de nio månader hon bodde hos sin biologiska familj nämns inte i brevet. Istället skriver de att föräldrarätten i Sverige är stark.

Socialtjänsten har en skyldighet att följa gällande författningar, det är inte valfritt. Allt annat är oförsvarligt på ett område med sådana starka maktbefogenheter gentemot enskilda. En stor del av ansvaret för att lagen följs faller på professionen. Om socialnämnden eller socialchefen inte ger förutsättningarna så har man ändå ett professionellt ansvar att informera och alarmera utifrån sin sakkunskap och sitt ansvar för klienten.

Skarp kritik har riktats mot socialtjänstens arbete vid flertal tillfällen genom åren. Statliga utredningar har avlöst varandra och en hel del forskning har presenterats inom social barnavård. Trots detta har inte tillräckliga förbättringar åstadkommits för att ge placerade barn tillfredställande god vård. Det är för mycket ord och lite handling.

Utredarna har i uppdrag att göra ett ”bra” jobb, att komma med förslag som passar den minister som initierat utredningen och som är ny, ambitiös – men okunnig och utan erfarenhet i frågan. Gång på gång tillsätts och genomförs nya statliga utredningar. Nya ministrar, utan erfarenhet – men med goda avsikter, visar handlingskraft. Men verkligheten förblir densamma.

Allt förblir som förr. Tiderna förändras. Men för socialt utsatta barn är smärtan, sorgen och övergivenheten densamma. Placerade barn och andra barn fortsätter att fara illa. Kritik uppkommer. Nya regeringar, nya ministrar ställs till svars och säger; så här kan vi inte ha det och tillsätter en ny utredning. En utredning som kommer fram till att insatser inte ska vara kostnadskrävande. Och så rullar det på. Alla är sysselsatta och får lön och ibland beröm.

Upprepade kartläggningar visar att övergrepp och allvarlig försummelse förekommer även i dagens svenska samhällsvård. Internationella studier visar även att barn och unga med funktionsnedsättningar eller med beteendesvårigheter och känslomässiga svårigheter samt barn som placeras långt från hemmet löper större risk än andra att utsättas för övergrepp. Upprättelseutredningen gjorde bedömningen att flera av de missförhållanden som uppdagades i samband med Vanvårdsutredningen förekommer även i dag i familjehem och i HVB-hem. Missförhållandena kvarstår.

Det är ett astronomiskt misslyckande mot barnen som vi vuxna ska ta hand om.

Vi skäms som medborgare, för ett samhälle som tillåter att missförhållanden upprepas, ett samhälle som gång på gång sviker dessa barn. Placerade barn och ungas berättelser och signaler måste alltid tas på allvar. Kompetensen hos socialtjänsten, hos ledamöter i nämnden, hos domstolar, hos ombud bör öka. Likaså ett tjänstemannaansvar värt namnet. Ett rättsligt ansvar hos våra beslutsfattare, våra ledamöter i nämnden bör införas.

Både Inspektionen för vård och omsorg (IVO) och Justitieombudsmannen (JO) är tandlösa i sin tillsyn och behöver större befogenheter när de granskar svenska myndigheter.

Nedanstående namngivna barn visar att samhället har brustit i sitt ansvar. De här barnen har en gemensam nämnare; socialtjänsten hade god kännedom om deras utsatta och svåra situation men ingrep inte. Att stärka tjänstemannaansvaret är att säkerställa ett barnrättsperspektiv.

Esmeralda, 3 år – †2020
Edwin, 4 år – †2019
Albin, 3 år – †2018
Josefin, 14 år – †2017
Eddie, 7 månader – †2016
Donia, 15 år – †2015
Yara, 8 år – †2014
Leo, 3 år – †2006
Freddie, 3 år – †2006
Bobby, 10 år – †2006S
Sara, 15 år – †1996
Michael, 4 år – †1990

Skrivet av: Marie Larsson är socionom i Göteborg, Eva Solberg tidigare ordförande i Moderatkvinnornas arbetsgrupp och Nathalie Molenda socionom i Eskilstuna.
Publicerad på Feministiskt Perspektiv
För att läsa artikeln i original, klicka här