Rasmus, 4 år

Detta är berättelsen om en liten pojke som hette Rasmus.

Rasmus föds 1998 och bor tillsammans med mamma Sara, hennes tre barn sedan tidigare, samt med pappa Lars. Pappa Lars har sedan många år haft allvarliga psykiska problem och hösten 2000 får Sara nog och flyttar med sina barn. I samband med flytten lägger Sara en misshandelsanmälan mot Lars hos polisen och Lars döms senare mot sitt nekande för grov kvinnofridskränkning.
   Efter separationen vill Sara inte ha någon direktkontakt med Lars utan vill att all kontakt ska se genom socialnämnden eftersom hon är rädd för Lars. Sara skaffar en skyddad adress och Lars får 2001 besöksförbud. Detta är början till vad som kom att bli en lång konflikt mellan föräldrarna där Rasmus till stor del kommer att stå i centrum för deras bråk. Tingsrätten ger Lars rätten att träffa Rasmus två eftermiddagar i veckan samman med en kontaktperson.

Rasmus mamma säger till Aftonbladet att:
– Jag ville inte att Rasmus skulle vara hos honom [Lars]. Men jag var rädd att han skulle få hela vårdnaden om jag vägrade. Jag tänkte att om Rasmus har det jobbigt två gånger i veckan är det bättre än att han har det jobbigt hela tiden.

Kontaktpersonen är en nära vän till Sara men ganska snart är det ett uppdrag vännen inte vill fullfölja då hon märker hur påverkad Rasmus blir av besöken hos sin pappa. Vännen säger att Rasmus oftast mår dåligt när han besöker pappan och blir aggressiv av att träffa honom. Under 2001 blir Lars även dömd för grov kvinnofridskränkning, överträdelse av besöksförbud och narkotikabrott och i förhör med Sara ska hon bland annat sagt till polisen att:

”Han tog [..] ett nyptag i näsan samtidigt som han tryckte ned honom i sängen. ”N N” (sonen, red:s anm) började då att kvälja liksom han svalde sin gråt. Lars gick och lade sig samtidigt som han sa ”där ser du hur man får tyst på en liten.”

Lars tycker att han får för lite tid med sin son och överklagar tingsrättens beslut om att endast träffa Rasmus två eftermiddagar i veckan med kontaktperson. I socialtjänsten anteckningar står bland annat att läsa att Sara är orolig över Lars då han länge pratat om att ta sitt liv, vilket hon även tar upp hos Tingsrätten. Hon menar att det visserligen är viktigt att Rasmus har kontakt med sin pappa men att hans säkerhet är än viktigare. Hon tar även upp att Lars är dömd för misshandel av henne, men trots det utvidgade rätten umgängestiden för pappa och son, helt utan kontaktperson. Lars får nu rätt att ha Rasmus hos sig varannan helg.

Två familjepedagoger som under en tid observerat Rasmus tillsammans med sin pappa, skriver i sitt yttrande till tingsrätten att Rasmus är väldigt orolig inför att sova hos fadern och att man i domen inte tagit någon hänsyn till Rasmus. Familjepedagogerna skriver att det är fel att endast fokusera på vad pappan önskar utan att ta någon hänsyn till vad Rasmus mår bäst av. De har också noterat att Lars talar till Rasmus som om han var vuxen och delger sig av sina problem till honom.

De skriver:
”Rasmus ger ett mer tillbakadraget och ängsligt uttryck i kontakten med fadern”.

Inget av detta påverkar tingsrättens beslut om utökad kontakt för Lars och Sara ser hur Rasmus oro inför att umgås med sin pappa växer. När Rasmus kommer hem från sin pappa är han alltid jättetrött och hon ser hur jobbigt det varit för Rasmus att vistas hos sin pappa. Rasmus blir nu ofta sjuk när han ska till sin pappa och vill inte åka dit. Samtidigt oroar sig mamman för att socialtjänsten ska tro att hon överdriver om sonens oro och därför berättar hon bara det nödvändigaste för dem för att socialtjänsten inte ska ta sonen ifrån henne.

Lars blir mer och mer deprimerad efter att kontakten med hans före detta Sara brutits. Han känner han sig motarbetad av både Sara och myndigheterna. Han kan inte förstå, säger han senare i förhör, hur Sara kan känna sig förföljd av att han skickar blommor, smycken och brev till henne. Han kan inte heller förstå varför hon inte vill prata med honom om Rasmus, och snart tar hans förtvivlan helt överhand. Lars talar allt oftare med sina vänner om att vilja begå självmord. Eftersom Lars även pratar med Rasmus som om han vore vuxen berättar han om sina självmordsplaner även med honom. Då socialtjänsten över en tidsperiod avbryter umgänget mellan Lars och Rasmus blir förtvivlan allt djupare. I socialtjänstens anteckningar står det att Lars sagt att han inte orkade leva en dag till utan att få träffa sin son. Han kräver att umgänget ska komma igång som tidigare, vilket det gör. Lars får åter ha Rasmus hos sig varannan helg.

Det är nu mitten av maj 2002 och det är fredag, och denna fredag kommer att bli mamma Saras sista dag med sin son.
Rasmus är trött och hängig, men mamma Sara vågar inte behålla Rasmus hemma eller att säga till Lars att Rasmus är sjuk. Hon vill inte att Lars ska tro att hon hittar på att Rasmus ä dålig för att slippa lämna Rasmus från sig vilket hon ska idag då det är Lars helg att ha Rasmus hos sig. Hon lämnar av Rasmus på dagis och vanligtvis brukar Rasmus knacka hårt på fönstret inifrån dagis för att mamman ska vinka hejdå, men denna fredagen fick hon vänta en stund innan det kommer ett litet svagt knack. Den lilla knacken mot dagis fönsterruta är det sista ögonblicket mamma Sara får med sin lille Rasmus.

Pappa Lars hämtar Rasmus på förskolan och i huvudet snurrar hans tankar allt fortare. Tankar, som han senare berättar i polisförhör, han inte kunde få stopp på. Tankar om att alltid få vara med sin son. Tankar om att ta livet av dem båda för att de för evigt ska få vara tillsammans.
   Planen att ta livet av både sig och sin son maler i Lars huvud under hela helgen och under natten till söndagen bestämmer han sig: detta är den sista utvägen för honom att få vara tillsammans med sin son:

– Jag vill att ingen mer ska kunna ta oss isär eller jäklas med oss. Äntligen får vi frid tillsammans.

När Rasmus somnat lägger sig Lars bredvid sin son och kramar honom. Sedan sluter han handen över Rasmus lilla näsa och mun, under vad han själv uppskattar till åtta minuter. När Rasmus slutat att andas är det nu dags för honom att slutföra planen, men Lars klarar inte att fullfölja den.

Då Lars inte kan förmå sig att ta sitt eget liv lämnar han lägenheten i centrala Lidköping och låter Rasmus ligga kvar. Sent på söndagseftermiddagen blir SOS Alarm kontaktade av en väninna till Lars som funnit pojkens kropp. Därefter blir polisen inkopplad och ivägskickad till platsen, och även en ambulans kommer att skickas till Lars lägenhet. På plats kan polis och ambulanspersonal konstatera att pojken bragts om livet.
   Tre timmar efter att Rasmus hittats död anhålls Lars i sin frånvaro misstänkt för mord. Därefter går polisen ut med rikslarm efter pappan. Polisen förhåller sig förteget till pressen. Torbjörn Pettersson, vakthavande befäl vid polisen i Östergötland säger:

– Vi har inte hittat pappan än. Det enda jag kan säga är att han på något sätt, till någon, hört av sig under dagen och uttryckt livsleda.

Dagen efter kommer ett tips in och polisen söker igenom Vallaskogen med hundpatrull och man finner pappa Lars. Polisen tycker att Lars uppträder förvirrat vilket man noterar i protokoll. Lars erkänner direkt vad han har gjort, men hävdar att det var dråp, inte mord.
Åtal väcks mot Lars och socialstyrelsens rättsliga råd skriver att Lars lider av en allvarlig psykisk störning efter att ha gjort en rättspsykiatrisk undersökning. Även en rättspsykiatrisk bedömning inför rättegången görs och kammaråklagare Marianne Staaf anser att Lars inte är tillräckligt frisk för att dömas till fängelse utan avbryter ganska strax den påbörjade rättegången.
   Socialstyrelsens rättsliga råds skrift slår fast att Lars var psykiskt störd när brottet utfördes och det finns medicinska skäl för att lämna över honom till vården. Lars döms för mord men istället för fängelsestraff blir det rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Pressen vill veta om socialtjänstens verksamhetschef för individ- och familjeomsorg anser att de har agerat fel någonstans på vägen fram till Rasmus död, men denne hänvisar till sekretess. Därmed blir det tyst i fallet om Rasmus i flera år.

Rättspsykiatriska regionkliniken i Vadstena.

2012 släpps pappa Lars ut från sluten rättspsykiatrisk vård i Vadstena. Han har nu suttit på rättspsykiatrin i 9 år och anses av chefsöverläkaren inte vara i behov av mer vård. I ett yttrande från kriminalvården går det att läsa en beskrivning om Lars som en ”mjuk och varm”, ”empatisk och oerhört vänlig” man. Man har under flera år fram till 2012 fört en så kallad ”försiktig utslussning” vilket står att läsa i dokument från rättspsykiatriska regionkliniken i Vadstena. Lars får en egen lägenhet och den slutna vården övergår gradvis till öppen form. I de nya dokumentationerna från Vadstena rättspsykiatri står det att Lars alltid har skött sig utan anmärkning och utan misskötsamhet. Han får även fast arbete 2012. Jan Cederborg, verksamhetschef vid rättspsykiatriska regionkliniken i Vadstena, kommenterar inte enskilda patientfall, men säger:

– Rent allmänt ska patienten ha genomgått riskbedömning, vara frisk eller ska ansetts ha nått sitt habitualtillstånd, ha ett ordnat liv och sysselsättning. Man tittar också på samhällsskyddsfaktorer det vill säga riskhantering.

Så. För att avrunda, en tanke om hur en man som sätter skräck i sin egna familj, slår sin sambo, lägger hand på sitt barn, begår en rad brott och slutligen tar död på sin egen son har samhällets rätts- och hjälpinstanser på sin sida, gång på gång. Detta är inte bara en text om Rasmus som slutligen fick sätta livet till för att ha befunnit sig i Lars livsbana, utan även 3 barn till som aldrig kommer att glömma den kontakt de haft med Lars. Hur ser det ut för dem? Vilken hjälp fick de? Trots otaliga kontakter med socialtjänst och rättssystem fick Lars gång på gång rätten på sin sida. Det finns inte ett spår av omtanke för barnet, Rasmus hos varken rättsystem eller socialtjänst genom hela hans levnadstid. Sista levnadsåret levde Rasmus i oro för att vistas med sin far. Oro så stark att den övergick i somatiska uttrycksformer. Hur kan lagstiftning få se ut såhär? Hur kan vuxna står och se på och låta detta ske? Varför har vi inte, 20 år senare kommit ett strå längre i att säkra rätten för landets barn? Hur kan regeringen år efter år dessutom konsikvent strypa pengarna till samtliga instanser som ska säkra barnens rätter och säkerhet när antalet barn dessutom år efter år blir allt fler? Vad ska behöva ske för att det ska bli en ändring?

– Om bara socialen och tingsrätten lyssnat på mig. De hade inte tillräcklig kunskap om hur barn är när de inte mår bra, säger mamma Sara.

Bild av Alexandra Toth – Brinn för Barnen

Slutnot. Sara och Lars heter egentligen något annat. 

Skrivet av: Anna Troedsson
#barnensverigesvek