Manifestation 2021 – Upprop Socialtjänsten 2.0 – för en bättre socialtjänst

Inledning
Vi i Brinn för barnen kommer dagligen i kontakt med utsatta barns verklighet. Vi ser därför de utmaningar vi står inför utifrån ett helhetsperspektiv. Det hade varit enkelt om det bara var lagar som behövde förändras, det är dock bara en del av de insatser som krävs för att få till en verklig förändring för utsatta barns rättigheter, och deras vardag här och nu.

Nya lagar är grunden för en förändring, men det som krävs för att lagar ska göra skillnad ute i verkligheten för barnen är givetvis att våra myndigheter och domstolar tillämpar lagarna. 

För att få till en markant förändring när det gäller utsatta barns rättigheter krävs stora kompetenshöjande insatser, tillräckligt med resurser, välutvecklade arbetsmetoder och fullständig samverkan inom socialtjänsten men även med andra myndigheter för att ta ett betydande steg åt att bli det starka skyddsnät för utsatta barn som det måste vara. En välförankrad implementering och utövande ute i samhället måste ske. Det krävs att våra myndigheter såsom socialtjänsten kan tolka lagarna och kunna utöva dessa i praktiken. Idag är tillämpningen oerhört subjektiv och olika socialkontor kan ta helt olika beslut i ett och samma fall.

Socialtjänst och socialnämnd kommer fortsätta att göra felaktiga beslut i vissa fall. IVO har år efter år redovisat de missförhållanden som finns inom socialtjänsten och hur barn far illa och riskerar att mista sitt liv. För att rädda de barn där ett felaktigt beslut har tagits behöver det finnas en oberoende instans som driver enskilda fall och ser till att fall rättas till och dessa enskilda barn får upprättelse. I avsnittet Barns rätt att få sina rättigheter prövade – Barnkonventionen  finns ett exempelfall om pojken Leo vars rättigheter har kränkts och inskränkts, ett fall som behöver ses över av en oberoende instans och ge pojken upprättelse.

När ett barn blir placerat är det givetvis av största vikt att barnet kommer till en trygg och kärleksfull miljö som har förutsättningar att kunna ge barnet det stöd, hjälp och omsorg som det behöver. Barn ska aldrig någonsin behöva komma till ännu en utsatt situation och riskera våld, missbruk, omsorgsbrist eller övergrepp. Vi behöver säkerställa jourhem, familjehem och andra instanser. Det är även av oerhörd stor vikt att jourhem, familjehem och andra boenden likt HVB och SIS får tillräcklig och korrekt information vad det gäller barnen de ska ta hand om, de behöver också utbildning, hjälp och stöd för att kunna tillgodose barnens olika behov.

För att inte barn ska kunna hamna mellan stolarna eller tappas på vägen krävs en samverkan mellan olika socialtjänster men även med polis, förskola, skola och givetvis vården. Detta kommer kräva sekretesslättnader, nya arbetsmetoder och verktyg.

Sverige måste få en trygg, fungerande och rättssäker socialtjänst. Vi manifesterar inte MOT socialtjänsten. Vi manifesterar FÖR ett fungerande skyddsnät för barnen. Det krävs ett omfattande om- och krafttag inom flera områden för att Sverige ska få till ett starkt skyddsnät för samhällets mest skyddslösa grupp, vilket är barn som lever i någon form av utsatthet.

Många barn har genom åren farit illa och utsatts för missförhållanden när socialtjänsten har gjort insatser, omhändertagit och omplacerat barn. Det finns gedigen forskning samt utredningar och rapporter som visar på vilka förbättringar som krävs för att få till en utvecklad och fungerande socialtjänst. Media uppmärksammar gång på gång barn vars liv gått till spillo när socialtjänsten trots god kännedom om barnens situation valt att inte agera. Vi anser att Sveriges myndigheter, politiker och tjänstemän blundar för vad otrygga, misshandlade, utnyttjade och trasiga barn betyder för vår framtid. Vårt system som ska skydda våra mest utsatta barn, sviker gång på gång. Barn far illa och dör.

John Walter 5 år – 2021
Syskonen i Hässleholm – 2021
Esmeralda, 3 år – † 2020
Edwin, 4 år –  2019
Albin, 3 år – † 2018
Josefin, 14 år –  2017
Eddie, 7 månader – † 2016

Bruzaholmtvillingarna – 0 år – † 2016
Yara, 8 år – † 2014

Donia, 15 år –  2012
Leo, 3 år –  2006
Freddie, 3 år –  2006

Bobby, 10 år –  2006
Michael, 4 år –  1990

De här barnen har fått sina öden uppmärksammade i media och de har en gemensam nämnare: socialtjänsten hade god kännedom om deras utsatta och svåra situation men ingrep inte. De vars viktigaste uppgift är att skydda utsatta barn misslyckades radikalt.

I Sverige idag lever hundratusentals barn i utsatthet med en förälder i missbruk, som lider utav psykisk ohälsa och/eller som utsätter dem för våld, försummelse eller övergrepp. Alla dessa barn, både de som bor kvar hemma och de som blir omhändertagna av samhället, är i akut behov av en fungerande socialtjänst för att överleva och för att få möjlighet till en trygg uppväxt.

Det förekommer även missförhållanden och öden för barn som har blivit omhändertagna. Socialtjänsten förmår inte att säkerställa barnens trygghet och omsorg. Socialtjänstens samarbetspartners såsom jourhem, familjehem och institutioner, har inte varit tillräckligt utredda och kvalitetssäkrade, vilket har bidragit till att barn har farit oerhört illa i socialtjänstens vård. Redan utsatta barn har drabbats ännu mer och lidit stor skada. Socialtjänsten brister i sin uppföljning av sina samarbetspartners. Besök sker sällan och oanmälda besök har i vissa fall aldrig skett. Utmaningen blir dock att när väl socialtjänsten gör oanmälda besök kan detta bli en kränkning av den enskilda människans integritet, vilket uppmärksammades senast nu under hösten 2021 i media. En Socialtjänst blev JO-anmäld för att ha utfört ett oanmält besök då det fanns en akut oro för ett litet barn.

Brinn för barnen har fått många vittnesmål om att barn drabbas av socialtjänstens samarbetsproblem med sina aktörer. Flera barn har tvingats flytta från kärleksfulla och engagerade familjehem. Socialtjänsten hävdar samarbetssvårigheter och har ingen skyldighet att vidare förklara varför de rycker upp barn från en fungerande och trygg tillvaro. Brinn för barnen har tagit del av oändligt många vittnesmål vilket tyder på att detta sker frekvent. Familjehem räknas inte som part i något mål och ges ingen juridisk rätt att försvara sig eller hjälpa barnen de haft i sin vård. Att vuxnas prestige drabbar barnen och att myndighetens maktutövning gör barnet till en bricka i ett spel är oacceptabelt. Detta förfarande av prestige och maktmissbruk blir ytterst tydligt i ”fallet Sofie” som SVT och Marja Grill har uppmärksammat i över ett år. Barn ska aldrig ryckas upp från trygga miljöer på grund av att vuxna inte kommer överens eller prestige i att beslutet är korrekt oavsett vad.

Idag finns inte rätt förutsättningar för socialtjänsten att göra tillräckliga och rättssäkra insatser för barn och unga. Det finns stora brister inom socialtjänstens kompetens och resurser, men barn ska inte fara illa på grund av otillräcklig utbildning eller ett överbelastat system. Kvalitén på de utredningar som sker inom socialtjänsten är såpass undermåliga att utsatta barn i vårt samhälle far illa och deras liv riskeras. Det måste förändras nu!

Detta är ett upprop för alla de barn som mister hela sin barndom när de växer upp utan rätt insatser, trygghet och kärlek, för att sedan växa upp till mycket trasiga vuxna.

Brinn för barnen höjer röster för:

  • Barn som växer upp utan att få sin röst hörd, och där man inte sätter barnets bästa först.
  • Barn som tvingas bo kvar med sina förövare, där de far illa och riskerar sina liv. 
  • Barn som inte flyttas från föräldrar eller vårdnadshavare där de far illa.
  • Barn som tvingas till umgänge med sina förövare. 
  • Barn som blir inlåsta på undermåliga HVB-hem utan tillgång till välutbildad personal, kvalitativ behandling och utan att få sin röst hörd. 
  • Barn som inte får rätt uppföljning eller stöd. 
  • Barn som flyttas runt av socialtjänsten, utan möjlighet att rota sig på en trygg plats. 
  • Barn som tas ifrån rättigheten att hålla kontakt med de personer de ser som sina viktiga anknytningspersoner. 
  • Barn som flyttas från föräldrar som hade haft ett bra föräldraskap med rätt stöd och hjälp.
  • Barn som flyttas till nya hemmiljöer där de fortsätter fara illa på grund av bristfälliga utredningar av boendet. 
  • Barn som tvingas lämna sina trygga familjehem, där familjehemsföräldrarna och eventuella syskon i en del fall är den enda familj som barnen ser som sina.

Brinn för barnen vill att ni politiker ska verka för att utsatta barn får en kompetent socialtjänst med tillräckliga resurser med barnets bästa högst upp på dagordningen. 

Socialtjänstens missförhållanden är detsamma som för 30 år sedan. Citatet nedan är från 1990 då 4-åriga Michael torterades och misshandlades till döds av sina föräldrar. Ett fall där socialtjänsten svek Michael gång på gång, trots flera orosanmälningar. Händelsen, som blev känd som ”Fallet Michael”, är ett av de mest omskrivna barnavårdsfallen i Sverige. 38-åriga Elisabeth Hällbo förklarar i artikeln från 1990 i SKTF-tidningen, att socialtjänsten brustit på grund av för låg bemanning, dålig organisation och bristande rutiner: 

– Jag upplevde att vår dåvarande chef – hon som senare blev dömd för tjänstefel – kände sig pressad och stressad i sin roll. Jag var inte riktigt nöjd med ledarskapet. De socialsekreterare som arbetade då var duktiga, men många var nya och hade behövt mer handledning, 
säger Elisabeth Hällbo när hon blickar tillbaka.

När det gäller socialtjänstlagen behöver den formas om så att den underlättar i stället för att försvåra skydd och hjälp av utsatta barn. Lagen var avsedd att fungera som en övergripande ramlag. Lagen har drygt 40 år på nacken och någon översyn har inte skett på 25 år. För drygt ett år sedan presenterades utredningen ”Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag” (SOU 2020:47). Utmaningen med den utredning som presenterades visade att förändringarna inte fick innebära ökade kostnader. Detta är orimligt och resulterar med största sannolikhet till en tandlös lagstiftning.

Det har skett ett hundratals förändringar varav cirka 70% av dessa är stora lagförändringar. Socialtjänstlagen har idag olika föreskrifter och genomförandeplaner som riskerar att ta ut varandra. Lagen är svåröverskådlig, vilket medför svårigheter vid tillämpning av den. Den upplevs vara otydlig och sakna ett väl fungerande användarperspektiv. Detta underlättar inte en enhetlig och rättssäker tillämpning av lagen. Socialtjänstlagen och offentlighets- och sekretesslagen ska utformas så att dessa lagar underlättar, inte försvårar, ökat användande av digital teknik inom socialtjänsten. Det kommer att medföra bättre samverkan mellan myndigheter för att fånga upp barn som är utsatta. Barnkonventionen blev lag 2020. Nu måste vi se till att den tillämpas i praktiken. Vi menar att det aldrig kommer räcka med en förändrad lagstiftning så länge socialtjänstens kompetens är undermålig och det saknas tillräckligt med resurser för att handläggarna ska kunna utföra sitt arbete med kvalité. Socionomutbildningen behöver göras om i grunden så att den utbildar specialister i stället för generalister. Handläggare bör få specialkunskaper inom det område hen avser verka inom redan under sin utbildning. Socialtjänsten har ofta dåliga arbetsförhållande och tillgången till handledning beskrivs som bristfällig. Handläggare vittnar om att få orkar arbeta kvar och unga nyexaminerade handläggare får mycket svåra utredningar på sitt bord utan att varken ha rätt kunskap, erfarenhet eller tillgång till kompetent handledning. Socialtjänstens utredningar är inte rättssäkra eller baserade på vetenskaplig utredningsmetodik. Socialtjänstens arbete är kanske vår tids största rättshaveri och många barn far illa och riskerar att mista hela sin barndom och i vissa fall sina liv.

IVO har granskat, utrett och visat på brister inom socialtjänsten år efter år, men ingenting har skett! Vad betyder det egentligen att bli granskad och få allvarlig kritik? Att som kommun brista i sin hantering runt utsatta barn bör kopplas till konsekvenser. Socialtjänsten handlägger en stor del det yttersta skydd vårt samhälle kan erbjuda. De har barns liv i sina händer. Ett sådant viktigt uppdrag får inte skötas undermåligt år efter år utan konsekvenser det är oacceptabelt.

Hämtat från IVO rapporten (IVO, 20200221) 
”Kommunerna lyckas inte komma till rätta med bristerna inom den sociala barn- och ungdomsvården och upprätthålla en god kvalitet. Trots omfattande kunskapsstöd, finns handläggare, som saknar nödvändig kunskap för en rättssäker handläggning”

”Bristerna innebär att barn och unga riskerar att inte få sina behov av stöd, skydd och hjälp utredda och tillgodosedda. I värsta fall kan det bidra till att barn skadas eller till och med avlider.”

Brinn för barnen vill uppmärksamma samhället och våra beslutsfattare på de enorma brister som finns inom socialtjänsten och bland socialnämnders ledamöter. Vi verkar för en djupgående förändring av socionomutbildningen och socialtjänsten. 

Vi kräver att:

  • Socionomutbildningen görs om från en generalistutbildning till flera olika specialistutbildningar så att handläggare alltid har rätt kompetens för det arbete de är tillsatta att utföra. 
  • Socialtjänsten utreder rättssäkert, kompetent och med barnets bästa i fokus.
  • Socialtjänsten lyssnar på barnet och alltid sätter barnets bästa i främsta rummet och därmed tillämpar barnkonventionen.
  • Socialnämndens ledamöter består att personer med särskild kompetens inom de områden de ska fatta beslut i.
  • En moderniserad socialtjänstlag som är anpassad till nya krav och förutsättningar med barnets bästa i fokus i alla frågor.
  • Omforma valda delar av sekretessen och inrätta digitaliserade journaler så att orosanmälningar och annan avgörande information gällande utsatta barn alltid följer barnet. Detta möjliggör för kommuner och myndigheter att samarbeta för att skydda och hjälpa utsatta barn.
  • Regeringen ska säkerställa att socialtjänsten får tillräckliga resurser och stöd för att utföra ett fullgott förebyggande arbete samt kunna utföra sitt arbete med kvalité. Socialtjänsten ska ha rätt förutsättningar för att göra rättssäkra utredningar.
  • Socialtjänsten ska utföra gedigna kvalitetssäkrade utredningar av alla samarbetspartners. Kontaktfamilj, jourhem, familjehem och institutioner. Ny utredning ska ske vid varje placering.
  • Under en placering ska socialtjänsten kontinuerligt utföra uppföljningar hos de placerade barnet/barnen. Frekvensen bör vara hög och förekomma både som anmälda och oanmälda besök. Uppföljning ska ske med barnet enskilt och med samarbetspartnern. 
  • IVO ska bli ett starkt tillsynsorgan som frekvent följer upp socialtjänst och kommuner att de utför rättssäkra utredningar med barnets bästa i fokus. 
  • IVO ska göra uppföljning av tagna beslut för att säkerställa att de genomförs, och inte enbart anta att förbättringar sker.
  • IVO ska tillämpa sitt mandat när det krävs, de behöver bli mer effektiva med de verktyg och det mandat som de har. Mandat såsom att förelägga om viten, och även stänga ner verksamheter som inte fungerar.
  • Digitalisering av IVO och datadrivna analyser kommer bidra till att mer effektivt följa upp brister men även upptäcka fel och brister innan de inträffar.

Utbildning
Vi anser att det krävs kompetenshöjande insatser inom socialtjänst för att få genomslag av nuvarande och kommande lagar.

”Katrina Piuva, studierektor för kurators- och psykoterapiutbildningen vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet samt Ordförande FSSOC. Med detta uttalande vill jag understryka att förbundet ser positivt på uppvaktningen och initiativet att verka för att socialtjänstens kompetens utvecklas i det förebyggande och utredande arbetet med barn och unga. Förbundet FSSOC verkar också för att i samverkan med Förbundet Sveriges Socialchefer (FSS) och Sveriges kommuner och regioner (SKR) skapa utbildningsvägar för utökad kompetens för socionomer på magister/masternivå. Specialistkunskaper om barn och unga i utsatta livssituationer är ett sådant eftersträvansvärt kompetensområde.”*

Socionomutbildningen behöver göras om i grunden så att den utbildar specialister i stället för generalister. Socionomstudenter måste rustas med specialistkompetens för att kunna hantera det mycket komplexa, svåra och betydelsefulla arbetet med barn i utsatthet – utifrån ett barnperspektiv och barnets bästa. Arbetet innebär att ta beslut om barns liv. Vid beslut där barnperspektivet och barnets bästa ej fått råda kan detta få allvarliga konsekvenser för barns hälsa och utveckling samt riskera trauman som påverkar dessa individer för resten av deras liv. För att kunna inta ett barnperspektiv, förstå barns behov och vad som är barns bästa, behövs fördjupande kurser inom barnpsykologi. Idag omfattar psykologimomentet endast cirka 5 veckors studier och socialpsykologimomentet cirka 3 veckor (kan variera något utifrån lärosäte). Då socionomer är delaktiga i beslut att flytta barn från sina biologiska familjer såväl som från familjehem, bör fördjupande kunskap om hur barnet påverkas på kort och lång sikt av att mista sina omsorgs- och anknytningspersoner ingå.

Många barn som socialtjänsten kommer i kontakt med har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket gör att de har särskilda behov. Kunskap om vad detta innebär borde vara en obligatorisk del av utbildningen. Kunskap om hur man bemöter barn och praktiskt arbete med barn borde även det ingå i utbildningen för socialt arbete med barn.

*Se bilagaBrev till Brinn för barnen från Katrina Piuva, studierektor för kurators- och psykoterapiutbildningen vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet samt Ordförande FSSOC.

Utöver barnpsykologi är det av yttersta vikt att ha fördjupande kunskaper inom allmän psykologi för att kunna förstå hur psykisk ohälsa, våld, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, samt missbruk kan påverka föräldrars beteenden. Praktisk träning i hur man kan bemöta upprörda föräldrar och hantera konflikter borde vara viktiga inslag under utbildningen.

Då socionomer använder sig själva som verktyg i mötet med brukaren, skulle någon form av egen terapi vara önskvärt för att förstå hur egen bakgrund, erfarenheter och eventuella trauman eller egen anknytningsproblematik kan påverka relationen med brukare.

Tillräcklig teoretisk utbildning inom utredningsmetodik saknas inom socialtjänsten, vilket bland annat leder till rättsosäkra utredningar. För att stärka skyddet för utsatta barn bör kunskapen bli starkare inom barnrätt.

Advokat Denise Lagercrantz riktar skarp kritik mot Socialtjänstens utredningar som hon menar saknar opartiskhet och har allvarliga brister vad gäller rättssäkerhet. Enligt hennes erfarenheter baseras riskbedömningar på socialsekreterarnas eget tyckande i stället för på vetenskaplig grund (DN 2020-05-03). Järkestig Berggren mfl. (2015) uppger i antologin ”Att se barn som anhöriga” att en undersökning genomförd av Socialstyrelsen år 2000 visade tydliga mönster på att barn varken fick komma till tals eller gjordes delaktiga i Socialtjänstens utredningar. Brinn för Barnen delar också bilden av att Socialtjänsten många gånger tar en omsorgspersons parti i stället för att utgå från barnet, att många utredningsbeslut verkar vara godtyckligt fattade, samt att barnet varken får komma till tals, lyssnas på eller görs delaktig i utredningarna. I flera fall vi känner till har utredarna inte träffat barnet som utredningen berör. Det är därför av allra högsta vikt att kompetensen höjs inom utredningsförfarandet, rättssäkerhetsaspekten och barnrätt.

”Elena Martinez-Conde, adjunkt vid Ersta Sköndal Bräcke högskola och med mångårig erfarenhet inom socialt arbete med barn och unga inom socialtjänsten, kan se att socialtjänstens medarbetare många gånger har dåliga förutsättningar att utföra arbetet och hög personalomsättning kan leda till att det saknas en kontinuitet för utveckling av personalens kunskaper och arbetssätt. Det finns många väldigt kompetenta och erfarna socialsekreterare som dagligen gör ett gott socialt arbete och lyckas skapa förändring för barn tillsammans med andra viktiga människor och instanser i barnets liv. Men socionomutbildningen är en generalistutbildning och ger därför inte fullt ut den kompetens som arbetet med barn och unga kräver. Har man ingen eller liten erfarenhet av att arbeta med barn och socialt arbete sedan tidigare är det för många utmanande att arbeta inom barn- och ungdomsenheterna på socialtjänsten. Hon menar vidare att det kan vara en idé att titta på om socionomutbildningen borde göras om, till exempel kanske det skulle vara bättre att först ha ett gemensamt basår och sedan olika inriktningar. På frågan om varför inte fler socionomer höjer rösten kring socialsekreterarnas arbetsvillkor och hur det kan påverka det sociala arbetet och myndighetsutövningen för barn och deras familjer, så tror hon att arbetsvillkoren och den höga arbetsbelastningen kan göra att man inte har någon energi kvar till att ideellt driva frågan på fritiden.”

”Brigitta Harberg och Monia Sunesson har arbetat inom socialtjänsten i Göteborg med omnejd i över 20 år. De anser att socionomutbildningen är för generell för att direkt komma ut och sitta med utredningar gällande utsatta barn. Det bästa vore om de som är nyexaminerade socionomer under en tid ska komma ut och arbeta likt en läkares AT-tjänst inom socialtjänsten. För att sedan läsa vidare med inriktning barn likt en Masternivå.

Monia och Brigitta berättar att Göteborgsregionen har tagit fram ett koncept som kallas för yrkesresan som har spridit sig till fler regioner. De första två åren som socialsekreterare så går du som Ny, sen är nästa nivå Van och till sist blir du Erfaren. Efter erfaren så finns möjlighet till Ledare. Som Ny ska du aldrig behöva bli sittandes själv med barnutredningar.”

Utöver socialtjänsten krävs det kompetenshöjande insatser gällande barn i utsatthet och deras biologiska föräldrars problematik inom vården, förskola, skola och rättsväsendet.

Resurser
Socialsekreterare har, enligt dem själva, ofta dåliga arbetsförhållanden och tillgången till handledning beskrivs som bristfällig. Handläggare vittnar om att få orkar arbeta kvar och unga nyexaminerade handläggare får mycket svåra utredningar på sitt bord utan att varken ha rätt kunskap, erfarenhet eller tillgång till kompetent handledning. Det byts ofta ut socialsekreterare, vilket har framkommit i flera olika rapporter, nu senast i rapporten från Socialstyrelsen ”Att lyssna på barn i familjehem” som presenterades i mars 2021, och detta är även något som socialsekreterare själva vittnar om.

”Birgitta, Monia och Bettan menar att rollen som socialsekreterare har blivit mer systemtung, med ökat fokus på administration och kontroller. Det sker årliga kvalitetskontroller av dokumentation vilket kan riskera att saker och ting överarbetas och blir för detaljerat. De båda är dock överens om att det är bra med ökad kontroll och kvalitetssäkring, men det får inte ta tid från att vara ute på fältet och träffa barnen och familjen.”

Inom Socialtjänsten anser man att man måste få mer resurser för att kunna arbeta proaktivt och fånga upp barn i tid, men ändå drar till exempel Hisingen i Göteborg ner budgeten för socialtjänsten med 22,5 miljoner nu under 2021. Kommuners budget avgör om utsatta barn får rätt skydd och hjälp, och det kan inte få fortgå.

”Birgitta Harberg, som har arbetat inom socialtjänsten i Göteborg med omnejd i cirka 20 år, menar att socialtjänstens arbete skiljer sig en del mellan kommunerna då det är kommunernas budget som styr det sociala arbetet vilket inte alltid blir det bästa utifrån satsning på utsatta barn. Det kan se mycket olika ut beroende på kommuners budget.”

”Bettan Bywald, som arbetat som socialsekreterare i över 30 år i de mest utsatta områdena i Göteborg, anser att när det gäller mer resurser så ska det aldrig vara fråga om ekonomi när det kommer till att hjälpa ett barn, men så ser det ut idag. Vården måste vara bra och då kostar det.”

Uppföljning i barnens hemmiljö vid placeringar eller i ursprungsfamiljen
Uppföljning av placerade barn bör ha en hög frekvens och vara omfattande. Många av de familjehem som vi har kommit i kontakt med vittnar om att socialtjänsten sällan gör oanmälda besök när det kommer till uppföljning av placerade barn. Det är till och med många som menar att de under flera års tid enbart haft några få besök av socialtjänsten och då har det bara varit anmälda besök.

Brinn för barnen anser givetvis att besöken ska vara varvade med oanmälda och anmälda besök. Detsamma gäller även vårdnadshavare/biologiska föräldrar som blir orosanmälda, där bör det ske oanmälda och anmälda besök.

Barn och vuxna maskrosbarn som levt i utsatthet i sin hemmiljö antingen hos sina biologiska föräldrar eller när de varit placerade berättar att inför socialtjänstens besök så var det alltid städat och de blev hotade att inte berätta något för socialsekreterarna. Att visa upp en fasad under anmälda kortare besök kan de flesta människor få till. Barn har fått sätta på sig en mask och verka som om allt är bra fast de egentligen lever under fruktansvärda förhållanden när ingen ser. Det krävs oanmälda besök för att komma så nära sanningen som möjligt, för att verkligen se hur barn har det i sin hemmiljö.

Samverkan & Enhetliga förändringar
Samverkan mellan myndigheter
Utöver lagförändringar så krävs digitalisering av handlingar som öppnar upp för samarbete mellan olika myndigheter och kommuner. Idag följer inte orosanmälningar med barnet, så när ett barn flyttar till en ny kommun är det ett blankt blad. Socialtjänstlagen och offentlighets- och sekretesslagen utgör ett hinder för att samverka för utsatta barns bästa mellan kommuner och myndigheter likt polis, vården, förskola och skola.

”Birgitta Harberg och Monia Sunesson, som har arbetat inom socialtjänsten i Göteborg med omnejd i cirka 20 år och med erfarenhet av olika befattningar inom yrket, ser väldigt positivt på en utveckling gällande informationsutbyte. Monia berättar att det nyligen var en incident när just detta var en utmaning, då hon får information från polisen om något som har hänt en ungdom tidigare i en annan kommun, men Monia kan då inte enkelt söka fram informationen, då ärendet finns i en annan kommun. Öppnas informationen upp inom socialtjänsten men också mellan myndigheter så kommer det vara enklare att följa barnet och säkerställa att ingen hamnar mellan stolarna, menar Monia och Birgitta.”

Det har uppdagats att barn, vars situation har varit av mycket allvarlig karaktär, fallit mellan stolarna. Detta då tidigare anmälningar inte funnits eller har fått digitaliseras på grund av rådande lagstiftning.

För att verkligen säkerställa skyddet för utsatta barn bör våra makthavare se till att socialtjänsten har tillräckligt med resurser och därmed möjlighet att korrekt och enhetligt kunna tillämpa lagen ute i kommunerna samt att socialtjänsten får stöd och har chans till samverkan mellan olika relevanta myndigheter när det gäller barnfrågor och barnskydd.

Det bör ske lättnader i offentlighets- och sekretesslagen för att samverkan mellan socialtjänsten, polis och andra viktiga myndigheter som utgör barns skyddsnät blir möjlig. Anmälningar ska skapa en helhetsbild och en sorts stödbevisning som kan hjälpa det utsatta barnet. Utifrån nuvarande lagstiftning har ovan nämnda intressenter inte möjlighet att ta del av varandras viktiga information gällande barn, vilket kan vara förödande för barn i utsatthet.

Samverkan internt inom socialtjänsten

Internt inom socialkontoren är det mycket uppdelat vilket både socialsekreterare, forskare och barnrättsstrateger som arbetar med socialtjänsten bekräftar. Det blir professioner inom professionen, familjesekreteraren arbetar med sitt, barnsekreteraren arbetar för sig och utredare gör sin utredning och inget samarbete sker som det ser ut enligt nuvarande arbetsmetod. Det blir därmed ingen helhet, vilket blir oerhört ineffektivt samt att viktig information inte kommer rätt person tillhanda. Arbeta i ett team bör vara det absolut bästa utifrån kunskap, information- och resursutbyte, att ta ett gemensamt grepp ger givetvis ett starkare helhetsperspektiv och bör ge bättre förutsättningar för beslut kring barn som lever i utsatthet. I många fall har inte ens barnsekreteraren träffat barnen som de sitter och tar beslut om. Hur kan någon ta ett beslut gällande barn som de ej har träffat eller pratat med? Det kan inte vara tanken att processen gällande barn i utsatthet ska fungera enligt nuvarande arbetssätt?

Det krävs ett krafttag för att komma till rätta med socialtjänstens arbetsmetoder, det finns flera forskare och socialsekreterare som har mycket bra förslag och vissa socialkontor har ett bättre arbetssätt än andra. Problemet är att detta inte sker nationellt, utan det sker punktinsatser här och där vilket aldrig kommer leda till en övergripande förändring inom socialtjänsten och skyddsnätet för barn i utsatthet kommer därmed ej stärkas.

Det sker många bra initiativ inom socialtjänsten runt om i landet som vi nämner ovan, men det är kommuners budget och fokusområden som styr hur det sociala arbetet kommer se ut. I stället för att barnperspektivet för barnets bästa ska gälla handlar det mer om vilka områden den kommunen satsar på.

När det kommer till ett starkt skyddsnät ska det aldrig vara fråga om fokusområden eller budget inom en kommun. Vi har talat med forskare, bland annat Maria Eriksson (Professor i socialt arbete), och Åsa Backman (barnrättskonsult med närmare 20 års erfarenhet av arbete med FN:s konvention om barnets rättigheter, sitter med i styrelsen för Bris), som vittnar om att det sker mycket bra inom olika kommuner och socialkontor, utmaningen är dock att det inte finns ett enhetligt förändrings- och förbättringsarbete. I stället för att gå mot samma håll och lära sig av varandra, arbetar alla på olika håll och får inte ta del av och vara på varandras erfarenheter och utmaningar. Det hade blivit mycket mer effektivt och kvalitetssäkrat om alla hade arbetat lika och efter samma utvecklingsplan. Idag ser det ytterst olika ut i varje kommun och en process för ett barn och beslut kan vara helt olika beroende på socialsekreterare eller vilken kommun det gäller.

Statlig socialtjänst
Många av de intressenter och kunniga inom området som vi talat med, bland annat de vi nämnt ovan, tror på att göra socialtjänsten statlig. Detta för att komma bort från olikheter beroende på kommun. Kommuners budget ska aldrig stå i vägen för att skydda eller hjälpa ett barn. Det måste bli enklare med informationsutbyte och bättre samverkan.

Om socialtjänsten inte blir en statlig organisation krävs det ett säkerhetssystem som gör att alla brister som upptäcks innebär en nationell genomgång av alla kommuner och socialtjänster samt detsamma gäller framsteg och ”best practice” ska delas med socialtjänster nationellt. Då blir det ett lärande system inom socialtjänsten där kunskap och lärdomar delas. Det krävs som tidigare nämnt ett samlat grepp kring förändrings- och förbättringsarbetet inom socialtjänsten Det krävs en stark instans vid sidan av socialtjänsten som leder och kontinuerligt följer upp förbättringsarbetet och sedan aktivt går in och agerar om utvecklingen inte går framåt eller enligt plan.

När barn och unga är i samhällsvård
Rätt omvårdnad och trygghet i samhällets vård
När barn blir omhändertagna och står under myndigheters vård och skydd, bör det vara en självklarhet att de som tar emot barnen är grundligt utredda och kvalitetssäkrade. Familjer och/eller personal bör ha rätt kunskap och rätt egenskaper för att kunna ta hand om och hjälpa ett barn på rätt sätt. Inga tveksamheter i brottsregister får finnas. Barn som omhändertas måste kunna känna sig trygga och det måste till en lagstiftning som säkerställer detta. Det sker alltför ofta att HVB- och SIS-boenden samt familjehem visar sig vara allt annat än trygga hem. I vissa fall går barn från aska till elden, de fortsätter utsättas för våld, övergrepp, vanvård och missbruk.

Socialtjänsten och kommunerna måste få ut mer information från polisens misstankeregister. Idag krävs det att en person har åtalats för ett brott för att socialtjänsten ska få reda på att personen är misstänkt. Det kan finnas allvarliga misstankar gentemot en familj eller individ som socialtjänsten inte får kännedom om. Vi förstår att kritiken mot att ändra reglerna bland annat handlar om den personliga integriteten och att man är oskyldig tills att man är dömd. Det handlar dock inte om vilket sorts brott som helst, skyddet av det enskilda barnet måste vara starkare än en vuxen personliga integritet. Situationen och risken för barnen måste gå före vuxenperspektivet. Det är allmänt känt att personer som begår brott mot barn söker sig till miljöer och situationer där barn finns och där barnens beroendeställning och tillit är sårbar.

Ett exempel på ett fall, är när det var en man som ännu inte hade åtalats för våldtäkt mot barn när barnen placerades hos honom i familjehemmet. Därmed kunde socialtjänsten inte få reda på misstankarna från polisen. FN:s barnfond UNICEF och fackförbundet Akademikerförbundet SSR som organiserar många socialsekreterare, vill att reglerna ses över för att alla barn ska kunna skyddas från våld, övergrepp och annan utsatthet. Personer som är misstänkta för brott ska inte kunna bli familjehemsföräldrar eller jourhem. Gång på gång uppdagas HVB-hem och SIS-hem där barn far illa och där barnen har hamnat i samma eller värre utsatthet vid placering. Att detta förfarande får pågå i samhällets vård är en skandal. Flera involverade på hemmen har anmält om sin oro för barnen men det har inte skett något förrän flera år senare (se vidare i skrivelsen gällande HVB-hem där vi ägnat ett eget kapitel i ämnet).

Kunskap, information och stöd från socialtjänsten
Det är av yttersta vikt att jourhem, familjehem och personal på boenden har rätt kompetens för att möta utsatta barn. I många av de kontakter vi i Brinn för barnen har med jourhem och familjehem får de ingen information om de barn de ska ta emot på grund av sekretess enligt socialtjänsten. Vi ställer oss frågande till hur de ska kunna möta upp barnen på rätt sätt om de inte vet vad barnen har varit utsatta för. Jour- och familjehemmen känner sig i vissa fall osäkra och överväldigade och vet inte hur de ska bemöta barnens beteende och förstå varför barnen beter sig som de gör. När de sedan behöver stöd och utbildning för att hantera barnen på rätt sätt känner de inte att de får stöd från sina kontaktpersoner på socialtjänsten. Detta leder till att barnen inte får det stöd och den hjälp de behöver, och familjehem orkar därmed inte med uppdragen och barnen får flytta. Det är av yttersta vikt att det blir rätt förutsättningar för barnen samt jour-och familjehem för att dämpa det trauman barnen varit med om, men också se till att inte skapa fler trauman vilket varje flytt eller felhantering av barnen innebär.

Barnets bäst i fokus – samarbete mellan jour- och familjehem och socialtjänst
Gott samarbete och förtroende med barnens bästa i fokus bör vara det som gäller när det kommer till att säkerställa barns rättigheter. Vi erhåller frekvent information från familjehem att de inte vågar uttala sig eller även i vissa fall inte vågar ta barnens strider när de far illa, till exempel vid tvingande umgängen med biologiska föräldrar eller att barnen ska få rätt hjälp via vården likt BUP, för risken är då att socialtjänsten ifrågasätter familjehemmets samarbetsförmåga. Familjehem undviker att uttala sig eller berätta en del information för att de är rädda för att socialtjänsten ska komma och flytta barnen till ett nytt hem. Enligt flera vittnesmål har familjehem fått barn flyttade till ett annat familjehem på grund av att socialtjänsten inte anser att de samarbetar, trots att barnen har det bra, vill stanna och utvecklas fint enligt BVC, förskola och skola.

Familjehem och socialtjänst ska båda ha barnens bästa i fokus och även om meningsskiljaktigheter kan uppstå. Barnets övergripande välmående och anknytning till familjehemmet måste stå över eventuella oenigheter. Ett förfarande av barn som föremål som ska flyttas runt utan ordentlig grund får inte förekomma, men detta sker idag. Varje flytt är ett trauma och barnen får djupare problematik för varje gång och förlorar kontakt med livsviktiga vuxna.

Tidigareläggande av en vårdnadsöverflytt som är ett av regeringens lex Lilla Hjärtat lagförslag anser vi är bra, men vi anser att det hade kunnat öppnas upp än mer. Brinn för barnen anser att det redan i lagtexten tydligare bör framgå att övervägande av överflyttning av vårdnaden kan ske tidigare. Vi hade önskat en tydligare flexibilitet vad gäller tidsgränserna. Det är bra, i synnerhet för barn som placerats i tidig ålder, att vårdnadsöverflyttning ska prövas tidigare än idag, där det är motiverat utifrån barnets bästa.

Det finns lite forskning och statistik över vårdnadsöverflyttningar. Det som finns är relativt gammalt och finns samlat i Tvångsvårdsutredningens betänkande från 2015.22. Enligt den information som finns används vårdnadsöverflyttningar främst när barn har varit placerade under många år, i genomsnitt i sex år. Forskning visar att vårdnadsöverflyttningar i princip enbart sker när vårdnadshavaren samtycker. Socialtjänsten behöver mer kunskap om vårdnadsöverflytt. Det är många socialsekreterare som inte upplever att de har tillräcklig kunskap om när en vårdnadsöverflytt bör vara aktuell. Det behövs fler åtgärder för att vårdnadsöverflytt ska genomföras i högre grad än idag. För att fler familjehem ska känna sig trygga med en vårdnadsöverflytt vill Brinn för barnen här särskilt belysa dessa delar i problematiken:

  • Vid en vårdnadsöverflytt förlorar familjehemmet en del av det stöd den tidigare har fått från socialtjänsten, och som familjehemsföräldrarna och barnet fortsatt kan behöva för att säkerställa en trygg uppväxt för barnet.
  • Vid vårdnadsöverflytt går ansvaret för att säkerställa umgänge med ursprungsföräldrarna över från socialtjänsten till familjehemsföräldrarna. Förhållandet mellan familjehemsföräldrar och ursprungsföräldrar kan vara ansträngt och konfliktfyllt. Ansvaret för att säkerställa umgänge bör därför ligga kvar på socialtjänsten.
  • Familjehemsföräldrarna, och barnet, förlorar kontakten med socialtjänsten i barnets hemkommun och ny kontakt behöver byggas upp och etableras i familjehemsföräldrarnas kommun. Detta kan leda till ovisshet, glapp i barnets behandling och att frågor faller mellan stolarna.

Tjänstemannaansvar
Brinn för barnen anser att ett utökat straffansvar för tjänstefel i den offentliga förvaltningen skulle förbättra rättssäkerheten och öka förtroendet för statlig och kommunal förvaltning. En av orsakerna är att många upplever att det inte utkrävs någon form av ansvar om det har begåtts ett fel. När det kommer till socialtjänsten som är av yttersta vikt för barn i utsatthet har IVO granskat, utrett och visat på brister inom socialtjänsten år efter år, men det är fortsatt samma problematik ute på socialtjänsterna runt om i landet.

Vad betyder det egentligen att bli granskad och få allvarlig kritik? Att som kommun brista i sin hantering runt utsatta barn bör kopplas till konsekvenser. Socialtjänsten handlägger en stor del av det yttersta skydd vårt samhälle kan erbjuda. De har barns liv i sina händer. Ett sådant viktigt uppdrag får inte skötas undermåligt år efter år utan konsekvenser fortgå. Tjänstemän inom offentlig förvaltning kan genom att begå misstag i sitt arbete och ta felaktiga beslut påverka barns liv negativt. I flera fall har barn till och med mist livet på grund av sådana misstag utan att tjänstemännen fått värre påföljder än en varning. Det är orimligt och vi bör därför utöka ansvarsutkrävandet och återinföra tjänstemannaansvaret.

Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har fullt ansvar för sina beslut, och förseelser kan innebära disciplinära åtgärder eller avsked. Lagen ger idag utrymme för böter eller fängelse i högst två år för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Det är dock ytterst ovanligt att någon döms.

I de fall där felaktiga beslut får negativa följder för det enskilda barnet måste barnet som drabbas få upprättelse. Vi bör därför se över möjligheten att i större utsträckning än idag använda oss av de lagar och regler som finns och i allvarliga fall av tjänstefel låta rättsväsendet hantera ärendet.

Att tjänstemän idag inte ställs till svars för sina beslut riskerar att urholka förtroendet för i första hand myndigheter och kommuner och underminera tilliten i samhället. När människor i Sverige inte följer landets lagar innebär det att de kan fällas för brott. Men när offentligt anställda tjänstemän begår fel, får det sällan några konsekvenser för dem, trots att det handlar om barns liv.

Utsatta barn har inte tid att vänta och det krävs genomgripande förändringar inom samtliga områden som är fokus för denna text. Om det är något som borde stå högst upp på politikers och samhällets agenda så är det att investera i vår framtid, vilket är barnen. Det finns omfattande forskning som visar på att ju tidigare insatserna sätts in för barn – desto färre trasiga ungdomar som växer upp till trasiga vuxna. Att sätta in de insatser som krävs och så tidigt som möjligt för utsatta barn ska vara en självklarhet vilket leder till ett tryggare samhälle för ALLA.

Fördjupningsområde
Gängkriminalitet och socialtjänsten
Gängkriminaliteten ökar i vårt samhälle. Vi läser om skjutningar var och varannan dag. Det finns områden i våra förorter där kriminella gäng har ett järngrepp om samhället. Barn och unga går med i kriminella gäng och medlemmarna i gängen blir yngre och yngre.

Nu senast under hösten kunde vi läsa i media att nästan alla unga som dömts för mord senaste fem åren har utretts av socialtjänsten före morden. De som dömts var under 18 när de begick brottet, 14 av de 15 unga som dömts har alla utretts och fått insatser av socialtjänsten före morden. Socialtjänsten svar på detta är att det finns för få tvingande verktyg utöver LVU (omhändertagande genom lagen om vård av unga). Vi i Brinn för barnen menar att utöver socialtjänstens utökning av tvingande insatser finns det mycket mer som behöver utvecklas, såsom kunskapslyft inom socialtjänst, socialnämnd, förskola, skola, vården samt rättsväsendet för att fånga upp barnen i tid. Tillräckligt med resurser och samverkan mellan olika instanser måste till för att kunna erbjuda dessa barn rätt stöd och vård. Det ska finnas en väl genomarbetad plan hur samverkan bör se ut. Socialtjänsten behöver reformeras i sin organisation för att kunna möta gängkriminaliteten och stoppa nyrekrytering av barn och unga.

Den politiska diskussionen handlar ofta om fler poliser, hårdare straff och avskaffande av ungdomsrabatter. Det nämns i förbifarten att det krävs ett förebyggande arbete också. Vi i Brinn för barnen är eniga med att rättssystemet behöver ses över och polisens arbete och verktyg måste stärkas. Det som dock behövs är en konkret plan för hur det förebyggande arbetet ska se ut, vilka resurser som ska satsas på och hur det ska gå till. Vi talar om en samverkan men på vilket sätt då? Även polisen är tydliga med att de inte på egen hand kan bryta trenden med nyrekrytering till gängen. Det krävs satsningar inom andra delar av välfärden som socialtjänst, förskola och skola.

Det förebyggande arbetet är avgörande för att vända en mycket negativ trend gällande gängkriminalitet. Utan förebyggande arbete kommer den negativa trenden eskalera även framöver. Det är dags att politiker slutar använda förebyggande arbete som en bisats. I stället bör det arbetet lyftas upp som en prioriterad åtgärd för att motverka gängkriminaliteten. Ett mer proaktivt fokus i stället för reaktivt.

Det finns mycket forskning och olika studier som visar på vilka faktorer som samverkar och ökar risken för våld och gängkriminalitet bland unga människor. Vi hittar dessa faktorer inom samhället, familje- och livsfaktorer och individens egna sårbarhetsfaktorer. Forskning visar att de mest centrala riskfaktorerna för ett aggressivt och/eller kriminellt beteende bland unga är svåra uppväxtförhållanden, problem med impulsivitet och inlärning, negativa känslotillstånd och hopplöshet, drogmissbruk och svårigheter med mentalisering och empati. Inga av dessa faktorer leder i sig själv till kriminellt beteende utan det handlar om att var och en ökar risken särskilt om det råder brist på skyddande faktorer. Sedan är även kön en riskfaktor i sig och det är det manliga könet som är en ökad risk.

Det finns bland annat sociologisk- och socioekonomisk forskning på samhällsnivå där man presenterat tydliga bevis på att barn och unga som lever i personlig fattigdom (såväl absolut som relativ), områden där det råder någon form av utanförskap med hög arbetslöshet samt bristande utbildningstillgång, löper högre risk att hamna i ett kriminellt sammanhang. Dessa studier utgår från ett större sammanhang och tittar på hela samhällen – inte den specifika individen. Dessa studier påtalar också behovet av samhällspolitiska förändringar för att minska ungdomskriminalitet såsom minskade inkomstklyftor, minskad bostadssegregation, tillgång till god skolgång, arbete och meningsfull fritid. Flera av dessa förändringar tar mycket lång tid och är trögrörliga, och barn som lever i ett stort lidande har inte den tiden att vänta. Trubbiga och långsamma förändringar resulterar i trasiga unga vuxna som bidrar till olika påfrestningar och utmaningar i samhället, och i vissa fall ett alltför kort liv för de unga vuxna.

Ovannämnda studier berör dock inte varför enbart vissa, men verkligen inte de flesta, fattiga barn i socioekonomiskt utanförskap dras in i kriminalitet. Dessa studier förklarar inte heller varför vissa barn och unga från välbärgade områden begår brott och dras till kriminella gäng. För att förstå detta behöver vi komplettera med andra studier som tittar på ett ”snävare” perspektiv kring barn och unga.

De som arbetar inom socialtjänst, skola, vård eller andra organisationer som arbetar med barn behöver betydligt mer kunskap för att kunna anpassa sina organisationer och sitt arbete. De behöver ett kunskapslyft för att förstå och möta de behoven som barn och unga med kriminellt beteende har. 

Dysfunktionell uppväxt och ungdomsbrottslighet
Ett samband som forskning och olika studier visar är att barnmisshandel leder till ökad risk för att utveckla ett våldsamt beteende som ung och eller risken att bli kriminell. Många studier visar även att omständigheter som fattigdom utöver misshandeln av föräldern löper större risk för att bli kriminell än de barn som blir misshandlade men inte har en adderad börda av fattigdom.

Det finns en studie från Ontario, Kanada där forskarna undersökt bekräftade fall av barnmisshandel via socialtjänsten hos ca 1800 barn och unga mellan 0 och 15 år. Slutsatsen av den studien visade att misshandlade barn som utretts av socialtjänsten och som uppvisade ett aggressivt beteende hade i mycket högre grad utsatts för upprepad och allvarlig fysisk misshandel. Dessa barn hade mer psykisk ohälsa i form av depression eller ångest och hade fler problem med inlärning och koncentrationsförmåga. När det gällde misshandlade tonåringar med dokumenterad brottslighet, var den vanligaste orsaken för kontakt med socialtjänsten försummelse och då specifikt övergivenhet av någon form. Studien visar att redan vid fyra års ålder går det att fånga upp vilka riskfaktorer som är kopplade till aggressivt beteende i närvaro av barnmisshandel. 

Tillhörighet och meningsfullhet
I studier samt intervjuer med gängkriminella där man utredde frågan ”varför de har valt ett sådant riskfyllt leverne utan framtidsutsikter” var svaret: för att de vill hitta ett sammanhang, en tillhörighet, en familj och en meningsfullhet med sitt liv. Gängkriminella eller avhoppare vittnar i intervjuer om tuffa uppväxter och ensamhet, känslan av att deras liv inte är värt något.

Daniels berättelse
Daniel, en avhoppare från ett kriminellt mc-gäng berättar om en uppväxt med missbrukande föräldrar som inte gav honom och hans bror vare sig kärlek eller omsorg. I stället var uppväxten kantad av grov försummelse och våld. Hans storebror var den som tog hand om honom. De hoppade ner i klädcontainers för att hitta kläder och stal mat för att ha mat för dagen. Ingen uppmärksammade dem, inte förskola, skola, vården eller socialtjänsten. Det var ingen vuxen person som någonsin visat för Daniel att han var värd någonting eller hjälpt honom. Han önskade att socialtjänsten hade uppmärksammat honom och hans bror när de var små. Daniel kände att hans liv inte var värt något så vad spelade det för roll om han blev kriminell och därmed riskerade sitt eget liv. I det kriminella gänget fann han ett sammanhang. Han fann den familj han aldrig haft. Även hans storebror var en del av det kriminella gänget. Daniels historia är en av oerhört många liknande berättelser.

Ett annat perspektiv men som ändå liknar Daniels berättelse är en studie gjord i Kanada, där de har följt 44 unga män involverade i drogrelaterad gatubrottslighet. Återkommande tema handlar om en kaosartad uppväxt som leder till en tomhet i nuet och synen på framtiden. Killarna i studien beskrev att det som delvis drev de längre bort från det laglydiga samhället var de återkommande uppbrotten och avbrotten som berodde på omhändertaganden, flytt mellan familjehem och ungdomshem, byten av skolor och omgivningar. Detta förfarande av redan utsatta pojkar på grund av misshandel och försummelse från ursprungsfamiljen gjorde att deras trygghet och stabilitet blev som bortblåst. De hade utmaningar att klara av skolan och hitta ett sammanhang. Här ser man hur viktigt det är med kontinuitet hos barn och unga. Att de får växa upp utan oro för uppbrott efter ett omhändertagande och att de placeras ”rätt” från start, i en trygg och stabil miljö för att kunna läka sitt trauma och utvecklas till hela individer.

Det som många av dessa män beskrev i intervjuerna var en känsla av leda, att inte bidra med något meningsfullt. Det kriminella livet blev en utfyllnad av omfattande tomrum som förvisso alltid visade sig vara destruktivt i längden på grund av polisingripanden eller missbruksproblem men ändå värt det. Känslan av att inte tillhöra ett sammanhang gav gängets regler en tydlighet och uppfattades som meningsfullt.
Meningsfullheten i det kriminella livet var än mer tydligt i de återkommande återfall. Även om vissa av de unga männen lyckades både bli drogfria och få enkla jobb så förändrade inte det känslan av leda, meningslöshet och driftlöshet i livet. Det fanns en upplevelse att de redan missat sin möjlighet till en bra framtid. Jobb som att plocka skräp eller bo i enkla gruppbostäder förstärkte känslan av leda och ledde ofta tillbaka till brottsligheten där de upplevde, trots våld och negativa konsekvenser av drogrelaterad brottslighet, en större livsinnehåll, identitet och kortsiktigt självförtroende. Studien visar vikten av att insatser som motverkar leda, tomhet och brist på identitetsbyggande. Den lyfter också fram viktig kunskap om de subjektiva bakomliggande motiven till ett kriminellt liv hos unga män.

När våld blir normaliserat
Det finns studier som visar på att våld kan bli normaliserat utifrån den samhällsmiljö barn och unga bor i men också utifrån deras våldssituation i hemmet. Unga upplever inte att de kan undkomma våldet utan det är bättre att tillhöra ett gäng för att då ha känslan av att kunna kontrollera våldet. I vissa fall är redan en äldre familjemedlem med i ett gäng vilket resulterar i att de unga dras in i samma kriminella miljö.

Unga gängkriminella beskriver stora omsorgsbrister från föräldrar, sin utsatthet för våld av föräldrar, att de blivit övergivna eller att föräldern hade dött till följd av våld eller missbruk. Dessa faktorer är upprätthållande faktorer för att fortsätta tillhöra ett gäng. Deras utsatthet som barn har bidragit till ilska och hämndlystnad som de får utlopp för i gängrelaterat våld. Dessa ungdomars långvariga normalisering av våld medför att mer våld blir den primära problemlösningsstrategin. Den första tiden i gänget med känslan av skydd och materiella tillgångar bleknar fort och övergår i stället till psykisk ohälsa som kan liknas vid PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Skolgång som inte går att slutföra och en hopplös syn på framtiden med en alltför ofta dödlig utgång alltför tidigt i livet.

Med detta försöker vi understryka hur viktigt det är med kunskap om trauma för de som arbetar med barn och unga med ett stort våldskapital, och vikten av ett omfattande traumamedvetet förhållningssätt hos de som ska arbeta med dessa barn och unga.

Psykisk ohälsa och kriminalitet 
En av den mest aktuella översikten över tillgängliga studier om ungdomsbrottslighet och psykisk ohälsa visar förekomsten av olika psykiatriska diagnoser bland barn och unga (10 till 19 år gamla) som vid något tillfälle omhändertagits till följd av brottslighet. Översikten sammanfattar data från 47 studier från 19 länder, cirka 28 000 killar och strax under 5000 tjejer. Översikten visade en hög förekomst av psykiatriska diagnoser bland denna grupp unga till skillnad från unga i allmänhet. De vanligaste diagnoserna bland killar var ADHD (20%) och depression (10%) medan det bland tjejerna var vanligast med depression (25%) och PTSD (20%). Unga som begått brottslighet led av mer psykisk ohälsa än ungdomar i allmänhet och till exempel var en psykossjukdom tio gånger vanligare hos dessa unga medan resten av diagnoserna (ADHD, depression, PTSD och uppförandestörning) var mellan två och tre gånger så vanliga bland ungdomar med brottsligt förflutet. Översikten sammanfattar att dessa fynd är stabila över längre tid och att det är av oerhörd vikt att relevanta behandlingar kommer denna grupp till godo. *

Självreglering och kriminalitet
Det finns en stor andel unga brottslingar med ADHD eller ADHD liknande problem, och enligt forskning handlar detta om förmågan till självreglering. Detta kan man se på barn redan vid 4-års ålder, det vill säga deras förmåga till självreglering och hur det kommer påverka deras skolgång och i sociala sammanhang. Barn som har svårare att reglera sig själva och saknar nog med självkontroll löper högre risk att misslyckas i skolan och begå brott. Forskning visar även på att själv-reglering/kontroll att sådant som stress, ensamhet, ledsamhet, trötthet, hunger och sjukdom avsevärt försämrar förmågan att utöva självkontroll och därmed också öva upp denna förmåga under uppväxten. Detta leder tillbaka till det vi nämner ovan i skrivelsen gällande hur barn och unga som växer upp i traumatiserande miljöer löper högre risk att hamna i brottslighet. Det visar också vikten av att dessa barn växer upp med trygga vuxna i en stabil miljö.

 *”Barn och ungas utsatthet och varför vissas väg leder till kriminalitet”, artikel skriven av Sabina Gusic; leg. psykolog och fil.dr. i psykologi barnochtrauma.wordpress.com

Hur ska socialtjänsten klara av sitt förebyggande arbete?
Sammanfattningsvis är det flera faktorer som spelar in när någon väljer att gå med i ett gäng och bli kriminell. Utöver individens egna sårbarhetsfaktorer är det även som vi nämnt ovan samhällsfaktorer som påverkar. Forskningen visar att de mest centrala riskfaktorerna för ett aggressivt och/eller kriminellt beteende bland unga är svåra uppväxtförhållanden, problem med impulsivitet och inlärning samt utmaning eller avsaknad av empati. Även kön spelar in som en riskfaktor och att vara pojke är en risk i sig. Alla dessa faktorer ökar risken för att bli en del av ett kriminellt gäng. Därav är det av stor vikt att det som arbetar med barn redan från mycket låg ålder har en gedigen förståelse och kunskap kring problematiken och då har förutsättningar att fånga upp barnen i tid. Som vi nämnt tidigare i texten kan man identifiera detta i så låg ålder som förskolan och runt 4-årsålder. Den riskfaktor som utgörs av att barn lever i en dysfunktionell hemmiljö går att fånga upp redan innan födseln, det vill säga på MVC. Det går att påverka denna riskfaktor i ett mycket tidigt stadie, i vissa fall redan innan barnet är fött.

Vi anser att det behövs är en annan typ av organisering så att alla de som arbetar med barn och unga i utsatthet kan göra det så kunskaps- och forskningsinformerat som möjligt. De barn som har svårt med sociala samspel, barn som utsätts för misshandel och barn som försummas av sina omsorgsgivare behöver upptäckas så tidigt som möjligt. Vi behöver upptäcka barn som har svårt att klara av skolan och de som tidigt har svårt att hämma sina impulser och därmed hamnar i riskmiljöer.

Denna text har speglat många av de olika sårbarheter som gör att ungdomar hamnar i gängkriminalitet. Vi vill med detta belysa att det finns tydliga faktorer som visar på att man måste arbeta med omfattande förebyggande insatser. Det som idag benämns som en bisats eller parentes, det förebyggande arbetet, är av yttersta vikt, lika viktigt om inte viktigare än att skärpa straff och att utbilda fler poliser. Det förebyggande arbetet kommer kunna stoppa den ökande negativa trend vi ser idag. För att möjliggöra detta behövs kunniga inom barnområdet, uppmärksamhet på sårbarheter och förståelse för koppling däremellan för att stoppa barn från att växa upp som gängkriminella. Vi behöver mindre av de rigida strukturerna mellan socialtjänst, polis, vård, förskola och skola. Vi behöver utveckla den del av det offentliga som erbjuder interventioner och behandling. Idag finns en väldigt stor övervikt av utredningar, myndighetsutövning och diagnossättning inom dessa organisationer. Det är i sig inte fel, den typen av verksamhet behövs, men det som blir fel är den alltför frekventa tomhet som uppstår efter detta.

Möjligheterna till behandling och interventioner där verksamheter som socialtjänst, skola och vård samarbetar är idag för få. Det saknas ofta en kontinuitet då personal byts ut inom alla dessa verksamheter och det som är en viktig buffert för att fånga upp ungdomar och genomföra interventioner, dvs relationer, blir omkullkastat. *

Som vi lyft i vår övergripande manifestationstext behöver socionomutbildningen utvecklas och förslagsvis få mer specialinriktningar vilket även Katrina Piuva, ordförande för Förbundet för Sveriges Socionomutbildningar (FSSOC), understryker i ett brev till oss, se bilaga.

Vi behöver en socialtjänst som har specialkunskap och erfarenhet av barn inom områden såsom barnpsykologi, trauma, diagnoser, anknytning och lagstiftningen utifrån ett barnperspektiv. En kunskapsbaserad socialtjänst där verksamheten ska drivas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, som ger rättssäkra bedömningar. Det är även av yttersta vikt att socialtjänsten samverkar med andra professioner för att säkerställa rätt hjälp och stöd till barn i utsatthet.

Välfärdssystemet behöver utvecklas och det krävs en modern socialtjänstlag. Socialtjänsten behöver bli långt mer tillgänglig och finnas där behoven finns. Lagen har drygt 40 år på nacken och någon översyn har inte skett på 25 år. För drygt ett år sedan presenterades utredningen ”Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag” (SOU 2020:47). Efter remissrundan fanns det en del kritik gällande att det skulle ske förändringar men att det inte fick innebära ökade kostnader. Utan att tillsätta mer resurser kommer en förändrad lag bli tandlös. Om det är något som vårt samhälle borde satsa rejält med resurser på är det att säkerställa ekonomin hos den instans som ska kunna fånga upp barn i tid och kunna ge dem den hjälp och det stöd som krävs.
Fördelning och satsning på barn och förebyggande arbete ska inte kunna skilja sig mellan kommuner såsom det gör idag. Hur budgeten ser ut mellan olika kommuner skiljer sig markant åt. Det ska inte spela någon roll vilken kommun du tillhör för att som barn i utsatthet ska få möjlighet till rätt stöd och hjälp.

En annan svårighet gällande utveckling av socialtjänstlagen och förstärkning av barns rättigheter är föräldrabalken, som ger stark rätt till föräldrarna.

 *”Barn och ungas utsatthet och varför vissas väg leder till kriminalitet”, artikel skriven av Sabina Gusic; leg. psykolog och fil.dr. i psykologi barnochtrauma.wordpress.com

Margareta Winblad påpekade själv under sin presentation av utredningen att om ambitionshöjningen skulle fått kosta mer, hade det blivit många fler nya förslag. Hon påpekade även att föräldrabalken var ett hinder att få till en mer slagkraftig socialtjänstlag.

Det krävs en betydligt bättre samverkan mellan socialtjänst, rättsväsendet förskola, skola och vården. Samverkan krävs även över kommungränserna. Detta för att lära av varandra men också för att kunna fånga upp barn som flyttar över kommungränser. Utöver en genomarbetad handlingsplan mellan dessa instanser som gör att det blir ett effektivt och kvalitetssäkrat samarbete, för att fånga upp barn i tid och att inga barn ska hamna mellan stolarna, kommer det även krävas en gemensam digitaliseringsutveckling. Även här behöver lagstiftningen ses över. Idag förhindrar sekretesslagen ett bra samarbete mellan instanserna. Det krävs lättnader inom sekretesslagen, ett gemensamt system och tydliga kommunikationsvägar för att få relevant och livsviktig information om barn i utsatthet.

Socialtjänsten behöver tillräckligt med resurser för att möta barn som har behov av samordnade och omfattande insatser. Här behövs samordning och tvärprofessionella team som både utreder och ger insatser utifrån beprövade modeller och där olika huvudmän ges möjlighet att dela information mellan varandra. Team som finns kvar, håller ut och håller i, eftersom många kommer att ha behov av stöd under längre tid och ibland kanske komma och gå.

Vi i Brinn för barnen uppmanar er politiker att satsa på vår framtid, se till att barn i utsatthet får sina rättigheter tillgodosedda. Ge socialtjänsten de förutsättningar som krävs för att de ska kunna fånga upp barn i rätt tid, för att kunna ge rätt hjälp och stöd. Barnen är vår framtid och det är de som kommer skapa vårt framtida samhälle. Den utveckling vi ser nu i och med gängkriminaliteten måste stoppas. Det räcker inte bara med att släcka de bränder som brinner nu utan det krävs insatser för att få stopp på fler trasiga unga och vuxna som ser sin familj och sitt värde i ett kriminellt gäng.

Satsa på socialtjänsten i stället för små förändringar här och där. Det krävs ett omfattande helhetsingrepp som innefattar:

–          kunskapshöjning
–          utveckling av socionomutbildningen
–          tillräckligt med resurser
–          lagändringar
–          övergripande gemensamma arbetssätt inom socialtjänsten
–          samverkan mellan olika instanser, professioner och kommuner
–          systemutveckling
 

Fördjupningsområde
Barns rätt att få sina rättigheter prövade – Barnkonventionen
Den sammantagna bilden är att barn och unga i Sverige får sina rättigheter åsidosatta i två grundläggande avseenden, det handlar om rätten att bli hörd och rätten att få sin sak prövad, med möjlighet till upprättelse, när rättigheter kränks. Trots barnkonventionen som nu är lag i Sverige och som tydligt menar att ALLA barn har rätt att bli hörda och få sin rätt prövad, brister vårt system att tillgodose dem.

I Brinn för barnens arbete med att stärka utsatta barns rättigheter ser vi att dessa rättigheter inte efterlevs när det gäller barn som lever i utsatthet. Även andra barnrättsorganisationer har kontinuerligt uppmärksammat situationen, men det får ändock fortgå. Barnkonventionen samt socialtjänstlagen hävdar att barns bästa ska gälla i alla frågor som berör barn, däremot ser verkligheten annorlunda än vad som gäller rent teoretiskt.

Det är många barn som faller mellan stolarna alternativt att det inte finns någon som ser till DERAS bästa utan det är fortsatt de vuxnas röster och rättigheter som får företräde.

I Barnombudsmannens senaste årsrapporter berättar barn och unga att de inte känner till sina rättigheter samt att de inte kommer till tals i frågor som är livsavgörande för dem.

Det är ytterst allvarligt att myndigheter som ska utgöra kontrollfunktioner, exempelvis domstolar och tillsynsmyndigheter, ofta är okända eller otillgängliga för barn. Sverige brister även i att ge barn möjlighet att få sin sak prövad och få upprättelse när den som kränker eller tar fel beslut är myndigheter.

Barnkonventionen ställer tydliga krav på att det ska finnas oberoende instanser dit barn och unga kan vända sig när deras rättigheter kränkts. Instanserna ska vara barnanpassade och effektivt kunna ta sig an barnen, lyssna på dem och ta emot deras synpunkter och klagomål.

Enligt barnrättskommittén, FN:s kommitté för barnets rättigheter, är det av grundläggande betydelse att säkerställa att nationell lagstiftning överensstämmer med barnkonventionen, vilket inte är fallet idag. I artikel 4 i barnkonventionen ska ”staten vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra barnets rättigheter”. Barnrättskommittén är tydliga med att det är staten som åtar sig skyldigheter enligt konventionen, men att det i arbetet med att genomföra konventionen är angeläget att alla delar av samhället engageras, och där inkluderas naturligtvis barnen själva. Den beroendeställning som barn befinner sig i gör det svårt för dem att framföra deras talan när deras rättigheter kränks. Därför krävs det att vi i vårt samhällssystem säkerställer ett barnanpassat och effektivt förfarande. I detta bör ingå barnanpassad information, råd, advokathjälp, inklusive stöd att själv föra talan i egen sak och tillgång till oberoende förfaranden för att anmäla kränkningar, samt tillgång till domstolar. När man finner att ett barns rättigheter har kränkts ska det finnas möjligheter till upprättelse, vilket kan innebära skadestånd, fysisk och psykisk återhämtning, rehabilitering och återanpassning.

I artikel 12 i barnkonventionen framgår att ”staten ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad”. Artikeln föreskriver också att barnet ”ska beredas möjlighet att höras i olika typer av domstolsärenden som rör barnet, direkt eller genom företrädare eller lämpligt organ”. Barnet ska också ”ges möjlighet att höras i andra administrativa förfaranden, exempelvis i samband med beslut som rör barnets utbildning, hälso- och sjukvård eller åtgärder inom socialtjänsten”.

Det tredje tilläggsprotokollet om en internationell klagomekanism (TP3), det vill säga ett klagomålsförfarande, är ett komplement till barnkonventionen men är ännu inte ratificerat av Sverige. TP3 ger barnet och deras ombud möjlighet att föra fram klagomål till FN:s barnrättskommitté mot enskilda stater som inte uppfyller barnkonventionen. Protokollet sätter också press på enskilda stater att uppfylla sina skyldigheter att utveckla effektiva nationella system för att hantera brott mot barnkonventionen.

Utifrån vår egen erfarenhet gällande barn och ungas situation idag, rapporter från bland annat Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Unicef och andra barnrättsorganisationer är vår slutsats att möjligheterna för barn och unga i Sverige att klaga på rättighetskränkningar är mycket bristfälliga. De instanser som i dag finns till för att barn och unga ska kunna vända sig är inte lättillgängliga, åldersanpassade, snabba, anpassade till och inriktade på barns behov på det sätt som barnkonventionen tydligt kräver. Mot bakgrund av detta lever inte Sverige upp till barnkonventionens krav på tillgång till oberoende instanser som på ett barnanpassat och effektivt sätt kan ta emot barnens klagomål och hjälpa dem att driva frågan vidare.

I en internationell granskning av CRIN ( Rights, Remedies and Representation: A global report on access to justice for children, 2016) rankar de hur tillgången till rättsmedel för barn och unga ser ut i olika länder, det vill säga vilka möjligheter barn och unga har för att klaga på rättighetskräkningar. Sverige hamnar först på plats 54 av sammanlagt 197 länder. Vilket visar att vi har långt kvar att gå innan vi lever upp till de krav som tydligt formuleras i barnkonventionen.

I Sverige idag finns ingen offentlig oberoende part som har ett övergripande uppdrag att utreda och driva enskilda ärenden från barn och unga inom olika områden, såsom exempelvis frihetsberövande, frågor om vårdnad, barn som är omhändertagna enligt LVU eller SOL, boende och umgänge. Vi anser att det bör inrättas oberoende barnombud dit barn och unga som fått sina rättigheter kränkta kan vända sig med frågor samt för att få stöd och hjälp i att klaga och driva deras frågor när det handlar om rättighetskränkningar. Om barnet är i den ålder där de själva inte kan ta kontakt bör någon i barnets närhet kunna vända sig dit för att få en bedömning om ett barnombud ändå kan driva frågan utifrån barnets bästa och att barnets rättigheter ska tillgodoses. De som vi syftar på är vuxna i barns närhet utöver vårdnadshavare, vilka kan vara familjehem, annan närstående familj, förskola, skola med flera. Detta blir relevant för små barn som är omhändertagna enligt LVU eller SOL och inte kan kontakta en offentlig oberoende part, och där socialtjänsten eller rättsväsendet inte agerar utifrån barnets bästa, här behöver någon annan kunna lyfta detta till ett en instans som tar fallet enbart utifrån barnets rättigheter och barnets bästa. Det sker tyvärr beslut både inom socialtjänsten och inom domstolar där barn inte får sina rättigheter tillgodosedda. Det kan röra sig om umgänge eller där barnet ska flytta hem till biologiska föräldrar trots att barnets bästa inte är att flytta till sin ursprungsfamilj, bland annat på grund av trygg och stark anknytning till familjehemmet, eller där barnet förlorar sin rätt till sina trygga och viktiga omsorgspersoner då kontakt med familjehemmet i vissa fall bryts helt vid hemflytt.

Barn har rätt till sitt familjeliv. I barnkonventionen artikel 16 står det:

  • Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt an-seende
  •  Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp

Då behöver man se på den breda definition begreppet ”familj” som föräldrar, som FN:s barnrätts-kommitté förespråkar. Kommittén har uttalat följande: ”Begreppet’ ’familj’’ måste tolkas i bred bemärkelse och omfattar biologiska föräldrar, adoptiv- eller fosterföräldrar, eller, där det är tillämpligt, medlemmar av släkten eller lokalsamhället i enlighet med lokala sedvänjor” (artikel 5). Detta går att finna; FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14 (2013) om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa.

Behovet av att utreda möjligheterna att inrätta ett oberoende barnombud lyfts även fram i betänkandet ”Barns och ungas rätt vid tvångsvård – förslag till ny LVU” (SOU 2015:71). Utredningen lyfter att mycket talar för att det behövs en oberoende instans dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks och att det därför är angeläget att utreda frågan.

Det finns både praktiska och formella begränsningar för barn i rättsliga processer. Även om det formellt sätt finns klagoinstanser i vårt samhälle idag, finns det utöver de praktiska hindren såsom att förfarandet inte är barnanpassat, finns det även det formella hindret när en omyndig vänder sig till en myndighet eller domstol. Det handlar om att en minderårig inte har full rättskapacitet och att vårdnadshavaren har ett ansvar och en rätt att företräda barnet i kontakt med myndigheter och domstolar. Barn har som alla människor, oavsett ålder, rätt att vara part i en rättsprocess eller ett myndighetsförfarande (det vill säga är partsbehörigt), men saknar rätten att fullt ut föra sin egen talan (det vill säga processbehörighet). I stället tillkommer processbehörigheten barnets ställföreträdare, som vanligtvis är barnets vårdnadshavare.

Det innebär att barnet är beroende av att vårdnadshavaren initierar processen, företar processhandlingar i barnets namn och överklagar ett beslut eller en dom som går barnet emot. Huvudregeln är att vårdnadshavaren är barnets ställföreträdare, om barnet har två vårdnadshavare gäller det båda vårdnadshavarna gemensamt, fram till dess att barnet blir myndigt.

Den som företräder barnet, vårdnadshavaren eller en särskilt utsedd ställföreträdare agerar för barnets räkning utan att vara bunden av barnets godkännande. Processhandlingar som ställföreträdaren företar sig i processen blir däremot bindande för barnet. I ärenden hos dagens centrala klagoinstanser finns det inte någon särreglering som medför att en oberoende ställföreträdare för barnet utses. Det innebär att det, i de fall där barnet inte bedöms vara moget att ta egna beslut, är barnets vårdnadshavare som företräder barnet. Detta blir ytterst problematiskt då en del barn och unga inte har en vårdnadshavare som har förmågan eller viljan att se till barnets bästa. Denna problematik blir tillexempel tydlig i de fall där barnet är omhändertaget enligt LVU eller i utmanande vårdnadstvister.

Vem ska då kunna driva enskilda fall utifrån dagens instanser. De som i dagsläget står närmast som myndighet bör vara Barnombudsmannen, men då krävs det ett utökat ansvar hos den myndigheten men också resurser för att kunna säkerställa att de har förutsättningar att kunna driva enskilda fall, på ett barnanpassat och effektivt sätt. De ska kunna svara upp snabbt och ge barn och ungdomar det stöd och den hjälp som krävs. Det finns flera internationella exempel där Barnombudsmannen eller liknande instanser har möjlighet att driva enskilda fall för barn och unga, detta redovisas bland annat i Barnombudsmannens rapport ”Barns och ungas klagomöjligheter” (2016).

Barnombudsmannen skulle också ha möjlighet att verka för en praxisbildning utifrån barnkonventionen och till att luckor i lagstiftning och rättstillämpning kan identifieras och regleras, vilket skulle öka rättssäkerheten för barn och öka fokus på barnrättsperspektivet i rättsprocessen och i samhället i stort.

Andra alternativ är att organisationer likt Barnrättsbyrån eller vi i Brinn för barnen som samarbetar med advokater och socionomer, kan gå in och hjälpa till och stötta i enskilda fall, vilket sker idag, dock med formella begränsningar. Utmaningen är det vi har beskrivit tidigare, att när det är barn som ska företrädas och där barnet inte bedöms vara moget att ta egna beslut, är barnets vårdnadshavare som företräder barnet och därför behöver godkänna att barnet eller den unge får ett eget juridiskt ombud som kan driva deras rättigheter. Detta blir ytterst problematiskt i situationer som vårdnadstvister eller där barn är omhändertagna enligt LVU eller även i fall som SOL där föräldern inte är kapabel till ett sådant beslut på grund av psykiska ohälsa, missbruk och/eller där förälderns vilja strider mot barnets bästa.

Nedan är berättelser för att exemplifiera där barn och ungas rättigheter blir åsidosatta men inte har någon att vända sig till för att få deras rättigheter tillgodosedda.

Leos berättelse – ett fall från verkligheten
Leo säger till sin familjehemsmamma Linda sedan fem år tillbaka: ”Varför får jag inte stanna hos dig mamma, varför lyssnar ingen på̊ vad jag vill?”Leo blev placerad hos Linda när han var två år gammal och då var han ett mycket trasigt litet barn. Leo hade ingen trygg anknytning till sin biologiska mamma och han förväntade sig ingenting av vuxna. Den biologiska mamman hade gett honom bristfälligt med mat och han hade spenderat sina dagar i en gåstol. Leo hade ingen erfarenhet av närhet eller kärlek.

Den biologiska mamman har för socialtjänsten själv berättat om hur hon nattade Leo på kvällarna. Hon stängde in honom i hans rum och höll i dörren medan han grät och försökte förmå henne att öppna dörren. Till slut somnade han av utmattning. Mamma tyckte själv att detta var en bra metod då han till slut lade sig för att sova utan att kräva något av henne. Hon kritiserade senare familjehemmet för att ha gjort Leo otrygg genom att han ville ha sällskap när han skulle somna. När Leo somnat gick mamman ofta ut på̊ stan för att träffa män och roa sig. Hon lämnade sin lille pojke hemma helt själv.

Socialtjänsten gav den biologiska mamman många chanser och satte in olika former av stöd, men till slut blev lille Leo omhändertagen enligt LVU och hämtades akut från förskolan för att placeras hos Linda. De handläggare som hämtat Leo på förskolan, en handläggare och en konsulent, kom till Linda med den lilla pojken. Konsulenten åkte till en affär och köpte en pip mugg och lite annat och sedan ansåg de överlämningen som klar och åkte igen.

Linda tog emot en liten pojke som bara sprang runt och uppgav höga tjut, han gav ingen ögonkontakt, rev allt papper han hittade i små bitar och han visste inte sitt namn. Leo hade tur som kom till ett familjehem som kunde förstå och tillgodose hans speciella behov, Linda är utbildad och har jobbat med barn med NPF-diagnoser, så hon förstod snabbt hans problematik.

Leo utreddes senare och fick en autismdiagnos. Hos Linda fick Leo lugn, stabilitet och kärlek. Han utvecklades snabbt, började prata och blev otroligt kärleksfull. Han knöt an till hela familjen och kallade de andra barnen för storasyster och storebror. Autism är inget som försvinner, men Leo utvecklades så väl att de autistiska dragen knappt var märkbara. Kanske för att hans autism kraftigt förstärkts under hans biologiska mammas försummelse av honom. Umgängena med den biologiska mamman var inte regelbundna då hon ofta kunde utebli utan förvarning. Leo visade inga känslor eller intresse för sin mamma, men han var tvungen att fortsätta åka på umgänge de gångerna hans biologiska mamma önskade det.

Den biologiska mamman blir sambo med en man från en närbelägen flyktinganläggning och får ytterligare ett barn med honom. Socialtjänsten låter det här barnet vara kvar då de anser att mannen kan tillgodose bebisens behov. En dag hämtar Linda Leo efter ett umgänge och hon frågar då som hon brukar göra hur Leo har haft det. Då berättar Leo att mammans nya sambo har misshandlat honom, han har slagit honom i huvudet och trampat på̊ hans huvud när han legat på̊ golvet samtidigt som han gjorde ett ”skära av halsen tecken” mot honom. Leo är nu snart sex år gammal och Linda anmäler omedelbart händelsen till socialtjänsten som avbryter umgänget under en kort tid. Mamman flyttar då ifrån sambon och är utan bostad under en tid. Fem månader senare har mamman bostad igen och umgängena med Leo har återupptagits. Socialtjänsten beslutar kort därefter att den biologiska mamman ska få tillbaka vårdnaden om Leo. Socialtjänsten menar att mamman nu gjort tillräckliga förbättringar, trots inget egentligen förändrats och allt påskyndas för att skolstarten närmar sig.

Leo vill inte, han är rädd för sin biologiska mamma och älskar sin familjehemsmamma Linda som sin mamma. Han är förtvivlad att han måste lämna sitt familjehem. Linda får försöka hjälpa honom och prata positivt om ”hemflytten” som väntar. Under de första sju månaderna som Leo bor hos sin mamma är Linda kontaktfamilj åt Leo och får hämta och lämna honom varannan helg. Leo är ledsen varje söndag då han ska tillbaka. Han räknar ofta högt upp hur många dagar det är tills de får kramas igen.

Efter sju månader som kontaktfamilj får Linda ett samtal från Leos handläggare som meddelar ”vi säger upp dig idag med en månads varsel, du kommer inte kunna träffa Leo fler gånger, familjen har fått flytta akut på grund av ett påstått hot från den förra sambon och lever nu med skyddad identitet.”

Linda får bara prata med Leo vid enstaka tillfällen på̊ telefon under de följande två̊ månaderna. Linda var anlitad som familjehem via ett privat bolag som hyrdes in av Leos kommun. Konsulenten som är familjehemmets kontakt gör en anmälan till socialtjänsten i den nya hemkommunen när det visat sig att Leo inte fått börja i skolan trots att det gått flera månader efter den sekretessbelagda flytten. Den biologiska mamman blir ursinnig för anmälan och lägger all skuld på Linda vilket resulterar i att all kontakt mellan Leo då sju år och hans familjehemsmamma bryts med omedelbar verkan.

IVO har granskat fallet och de har riktat kritik mot kommunen och socialtjänstens agerande. Det förekommer allvarliga brister på̊ flera punkter. Det saknas dokumentation, ingen har pratat med Leo och låtit honom höras, i Leos utredning som låg till grund för hemflytten ha

handläggarna har till och med utelämnat misshandeln som Leo utsattes för av mammans sambo. Nämnden visste inget om detta när de biföll socialtjänstens önskan att flytta hem Leo. IVO menar att Leo aldrig borde ha flyttats från sitt familjehem där han bott två tredjedelar av sitt liv och som har en stark, trygg anknytning med ett stort nätverk. IVO:s slutats spelar tyvärr ingen roll för Leo. Det enda IVO begär av kommunen är att de ska se till att liknande misstag inte sker igen. Leo lämnas där han är, utan uppföljning. Familjehemsmamman är oerhört orolig för Leo och vet inte var hon ska vända sig för att ta reda på̊ om han verkligen har det bra.

I fallet ovan så strider socialtjänstens beslut mot flera artiklar i barnkonventionen. Artiklar det strider mot är följande:
• 3. Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
• 6. Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.
• 12. Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.
• 16. Barn har rätt till ett privatliv och familjeliv. (Begreppet ’’familj’’ måste tolkas i bred bemärkelse och omfattar biologiska föräldrar, adoptiv- eller fosterföräldrar, eller, där det är tillämpligt, medlemmar av släkten eller lokalsamhället i enlighet med lokala sedvänjor (artikel 5).
• 19. Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.Leo befinner sig i en situation där hans ålder gör att han inte kan vända sig till någon instans för att få hjälp att driva sina rättigheter, hans rättighet till sitt familjeliv enligt artikel 16, som innefattar bland annat familjehem. Hans bästa torde även i detta fall grundas i hans anknytning till familjehemmet och riskerna som finns gällande hans välbefinnande både psykiskt och fysiskt vid en separation. Här går även IVO in och visar på att socialtjänsten har gjort fel, men ingen ser till att Leo kommer tillbaka till sitt familjehem. Vem driver då hans rättigheter? I detta fall anser vi att familjehemmet utifrån beslut från IVO, borde kunna vända sig till ovan nämnda klagoinstans för barn som skulle kunna driva fallet rättsligt utifrån Leos perspektiv för att få hans rättigheter tillgodosedda.

Sandras berättelse – ett utdrag ur Unicefs rapport
”Hur ska barn i Sverige få upprättelse när deras rättigheter kränkts?”
Sandra är 16 år och går på gymnasiet. Hon har utsatts för psykiskt och fysiskt våld av sin mamma så länge hon kan minnas. Det fysiska våldet har minskat det senaste året, men Sandra känner fortfarande ett obehag av att vara i närheten av sin mamma. Hon undviker att vara hemma så mycket det går och spenderar mycket tid hos sin pojkvän. Hon har inte vågat prata med någon om situationen i hemmet och vad hon utsatts för under sin uppväxt, vare sig med kompisar eller personal på skolan. Sandra sköter sig bra i skolan, har bra betyg och beter sig inte avvikande. Sandras pojkvän har dock under en tid misstänkt att Sandra inte mår bra och väljer att konfrontera henne när han en kväll ser att hon har blåmärken på armarna. Sandra berättar att hon bråkade med sin mamma om pengar och att bråket blev fysiskt.

Sandras mamma försörjer inte längre Sandra utan tycker att hon ska sluta gymnasiet och skaffa ett jobb. När Sandra säger att hon behöver pengar blir hennes mamma aggressiv. Sandra bestämmer sig för att bo hos sin pojkvän några veckor tills situationen lugnat sig. När Sandras mamma får veta att Sandra bor hos pojkvännen ringer hon hans familj och hotar dem. Sandra blir rädd och återvänder hem, men upptäcker då att mamman bytt lås. Sandra hör mamman skrika inifrån lägenheten att hon inte är välkommen hem längre. Sandra tar kontakt med socialtjänsten med hjälp av sin pojkvän. Socialtjänsten bokar en tid för ett möte med Sandra.

På mötet berättar Sandra att hennes mamma inte vill försörja henne och att hon inte har någonstans att ta vägen. Sandra fokuserar på sin ekonomiska situation eftersom den känns viktigast. Våldet har ju pågått så länge. Får hon inte pengar kan hon inte gå kvar i gymnasiet och det är det värsta som kan hända henne just nu. Socialsekreterarna berättar för Sandra att de har olika enheter som hanterar olika frågor och att det är lättast om hon vänder sig till försörjningsstödsenheten och talar med dem. Socialsekreterarna säger dock att Sandra troligtvis inte kommer få någon form av bidrag eller försörjningsstöd eftersom hennes mamma som vårdnadshavare är underhållsskyldig för henne.

Socialtjänsten kallar Sandras mamma till ett möte. På mötet säger mamman att Sandra visst är välkommen hem om hon skulle vilja det och att det är Sandra själv som valt att flytta till sin pojkvän. Socialtjänsten tycker inte att det verkar finnas några omsorgsbrister hos Sandras mamma. Sandra verkar dessutom vara en duktig och ansvarsfull tjej som sköter sig. Sandra beviljas inte ekonomiskt bistånd och socialtjänsten ser ingen anledning att starta någon övrig utredning och avslutar ärendet utan insats. Sandra, som fortfarande inte vågar åka hem, blir kvar hos sin pojkväns föräldrar. Hon känner sig frustrerad över ovissheten kring sin situation.

Sandras situation illustrerar behovet av representation för barn i myndighetsförfaranden och vikten av att beslutsfattare har kompetens och kunskap att utreda barnets situation. Sandra befinner sig i en utsatt situation. Trots att hon tar kontakt med socialtjänsten och beskriver att hon inte vill bo hemma hos sin mamma ställer socialsekreteraren inte frågor om hennes hemsituation. Mot den bakgrunden bedömer socialtjänsten att det inte föreligger omständigheter som föranleder att de ska inleda en barnavårdsutredning. Socialtjänstens beslut att inte starta en utredning kan inte överklagas. Sandra kan inte heller själv ansöka om att hon ska beredas vård med stöd av LVU. De rättighetskränkningar som kan aktualiseras är bland annat att socialtjänsten inte sätter Sandras bästa i främsta rummet, artikel 3 i barnkonventionen. Beslutet kan även strida mot artikel 19, där det stadgas att varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar, samt artikel 20, där det stadgas att ett barn som för sitt eget bästa inte kan stanna kvar i sin familjemiljö har rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida.

Redan i inledningen av berättelsen kan vi identifiera en situation där Sandra hade behövt stöd. Hon har sedan länge varit utsatt för våld. Det är först när hon är 16 år som hon, tack vare sin pojkvän, till slut kontaktar socialtjänsten. Det är inte alla barn som har det stödet tillgängligt. Det är i dessa situationer behovet av en hjälplinje aktualiseras. Till hjälplinjen kan barn ringa anonymt, prata om det som har hänt och hur deras livssituation ser ut. De kan då få information om vilka rättigheter de har, om de utsatts för rättighetskränkningar och hur de kan agera. Detta inledande samtal med vuxenvärlden kan bli barnens ingång till skyddssystemet när de inte har det stöd som Sandra har från sin pojkvän.

I sin kontakt med socialtjänsten har Sandra inte rätt till ett offentligt biträde då någon ansökan om vård inte övervägs. Sandra måste således möta socialtjänsten ensam. Det är svårt för henne att som barn veta på vilket sätt hon ska formulera sig, vad hon ska fokusera på och vad som är relevant att ta upp i förhållande till vad hon vill uppnå. I detta fall hade Sandra behövt berätta om det våld hon utsatts för i hemmet. Det är i första hand socialtjänstens ansvar att tillse att ärendet till fullo utreds. Eftersom Sandras ekonomiska situation är mest angelägen för henne är det den hon fokuserar på. Hennes situation uppfattas då som mindre akut och ekonomirelaterad. Socialtjänstens bedömning hade förmodligen blivit annorlunda om Sandra hade haft möjlighet att exempelvis ha en vuxen person med sig i ett trepartssamtal med socialtjänsten.

Sandra befinner sig i en situation där det inte finns något beslut att överklaga, samtidigt som hon behöver hjälp. Hade det funnits en klagoinstans för barn hade hon kunnat ta kontakt med dem för att be om hjälp att kommunicera med socialtjänsten. Genom ett lokalt organ eller en myndighet hade hon kunnat framföra ett klagomål till IVO, alternativt en nationell klagoinstans för barn och senare till barnrättskommittén för att få ett erkännande om att hennes rättigheter inte tillgodosetts.

Ovan är enbart två fall där barns rättigheter kränks och deras bästa sätts åt sidan. Exempel på fall där barns rättigheter kränks är oändliga, därav behöver vi se över hur vi i Sverige kan förändra barn och ungas situation. Det finns flera utredningar och rapporter som exemplifierar hur enskilda barnfall skulle kunna drivas. Barnkonventionen är tydlig det ska finnas oberoende instanser dit barn och unga kan vända sig när deras rättigheter kränkts. Vi har nu antagit Barnkonventionen som lag i Sverige sedan januari 2020 och den tydliggör vikten av att barn för att få sina rättigheter tillgodosedda måste kunna slå larm när grundläggande rättigheter kränks.

Fördjupningsområde
HVB-hem
HVB-hem, hem för vård eller boende, är en form av social dygnsvård där barn, ungdomar, vuxna eller barnfamiljer bor som erhåller behandling, omvårdnad, stöd eller fostran. De senaste åren har flera små barn bott ensamma utan vårdnadshavare eller någon anhörig på HVB-hem flera månader, i vissa fall upp till ett år, även om det enligt lag endast är en placeringsform som ska användas under ytterst korta tidsperioder. Enligt Ivo ska barn av ringa ålder bo ensamma på ett hem i max två veckor, men utformningen av den regeln tillåter kryphål vilket gör att det idag finns många barn av ringa ålder som varit ensamt placerade på HVB-hem under flerårsperioder. Långtidsplacering möjliggörs bland annat genom att socialtjänstens placeringsbeslut omprövas löpande men utan konsekvens, och barnen förblir där de blivit placerade. Det förekommer även att små barn placeras ensamma utan vårdnadshavare på HVB-hem akut eller under längre perioder när kommunerna har svårt att hitta familjehem och jourhem.

Siffor visar att det är ett hundratal barn per år som bor ensamma vid bland annat HVB-hem, och under långa perioder. Det finns omfattande forskning som visar på att HVB-hem inte är en bra plats för små barn. Bland annat handlar det om miljön barnet hamnar i, där andra barn ofta är utagerande och har olika typer av problem. Vuxna kommer och går i rullande scheman och det finns liten till ingen möjlighet för anknytning, individuell kontakt eller behov. Barnen kan få svåra erfarenheter av vistelsen. Dagens Sverige har stor brist på alla placeringsformer för barn och unga i behov, speciellt för barn med NPF- diagnoser (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Platsbristen leder ofta till att barn som inte hör hemma på exempelvis HVB-boenden är placerad där i alla fall i brist på annan mer lämplig placering. Placering på HVB-hem av barn i låga åldrar görs främst eftersom det råder stor brist på jour- och familjehem. En annan orsak till att barn placeras på HVB-hem är att de väntar på att de ska få plats på barnpsykiatriska behandlingshem.

Det finns ett fåtal HVB-hem i Sverige som tar emot ensamma barn av ringa ålder. Faktum är att ingen vet hur många barn som utan vårdnadshavare eller anhörig placeras vid HVB-hem i Sverige eller hur många HVB-hem som tar emot barn av ringa ålder. Varken Socialstyrelsen eller IVO för register över barns ålder på HVB-hem utan skiljer individer åt enligt följande: individer över 18 år, individer under 18 år. Socialstyrelsens register visar inte huruvida ett barn är placerat ensamt eller med förälder. Endast 16 HVB-hem har tillstånd att ta emot barn ensamma under 12 år. Oftast handlar det om akutmottagningar som varar några dygn, i teorin, men i praktiken kan det vara över avsevärt mycket längre perioder.

Privat-, kommunalt- och kooperativt ägda hem

Utbudet av boenden är indelat i privatägt, kommunalägt och kooperativt ägda hem. Ramar och regler för HVB-hem regleras i första hand av Socialtjänstlagen, Socialtjänstförordningen och i Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2003:20). Skillnaden på privat kontra offentligt drivna HVB-hem är att privata aktörer måste söka om tillstånd från IVO för att driva hem, medan kommuner och landsting inte behöver tillstånd för att öppna ny verksamhet. Privatägda verksamheter kontrolleras olika mycket beroende på vilken kommun de ligger i. Med andra ord saknas nationellt enhetligt system och praxis för hur kontroller av hemmen ska se ut och utföras.

Idag är cirka 85% av landets HVB/LSS/SIS-boende privat drivna och kommuner och socialtjänst nödgas ofta att köpa platser vid hem inom den privata sektorn. Kvalitativ verksamhet borde få säkra fortsatt drift, men så som den svenska marknaden ser ut idag tillåts driften av många undermåliga boende fortgå för att det finns brist på HVB-hem. Det är ytterst sällan IVO rättfärdigar sina utredningar genom att ge vite eller stänga ner hem när de finner allvarliga brister i verksamheter. Det är vanligt att stora bolag köper upp små boenden som integreras i befintlig verksamhet. Det är mindre kostsamt och arbetsödande att köpa upp en befintlig aktör från marknaden som redan driver en verksamhet och har tillstånd på plats än att bygga från grunden. 

Januariavtalet som Socialdemokraterna ingått med Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet har enats om att inte införa något vinsttak i välfärden, det vill säga inga vinstbegränsningar i privata företagsverksamhet. Inga sittande regeringar dessförinnan har infört några vinstbegränsningar heller. Detta har resulterat i att vinst ofta går före vård i dessa verksamheter. I Norge förs en politisk debatt om att begränsa aktörers vinstdriv i bland annat äldreomsorgen. I Finland har man samma debatt men fokus ligger främst på välfärdens villkor, och har bland annat infört bemanningskrav. Men, inte i Sverige. Här har man i stället valt att privatisera stora delar av den sociala välfärden utan regelverk för att kunna styra om den offentliga verksamheten på andra verksamhetsområden, samtidigt som man säger att Sverige erbjuder allt.

Incitamentet att driva HVB-hem för barn med komplexa neurofysiologiska diagnoser – en komplex och svår nisch – utgörs av att aktiebolag i Sverige inte har några vinsttak att ta hänsyn till. Det hette länge att det kommer vinstförbud i branschen men till dags datum är detta fortfarande inget som blivit utrett eller lagfört.

Små företag med tillstånd att bedriva HVB-verksamhet har svårt att konkurrera med stora bolags prispressning och köps ofta upp eller lägger ner av lönsamhetsskäl då det ofta är omöjligt för mindre företag att konkurrera med stora företags anbud i upphandlingar om vårdplatser. Kompetensen i de uppköpta verksamheterna sjunker ofta med krav på effektivisering i både personal- och verksamhetsform. Brist på familjehem och HVB-hem med lokal förankring gör att kommuner tvingas att placera i andra kommuner och insyn i verksamheterna minskar i avsaknad av fungerande överföringspraxis och effektiva datasystem för informationsutbyte mellan de olika involverade verksamheterna (kommun, socialtjänst, sjukvård, HVB-hem).

Redan 2009 var HVB-hem en fyramiljardersindustri och landet hade cirka 500 hem, 90% i privat regi. Privatisering av hemmen började under 90-talet och har i det stora hela varit en marknad utan regelverk. 2016, ett år efter att den så kallade flyktingkrisen tog fart bestämde regeringen att IVO inte ska göra regelbunden tillsyn av HVB-hem, mao mitt i den fas där HVB-hem fullkomligt exploderade i antal på marknaden. Och inom den privata sektorn är prisbilden för en plats vid hem en helt annan än vid kommunalt ägda boenden.

Exempel på prisbild och problem i brist på boenden:
John Walter, 5-åringen som i somras drunknade vid ett HVB-hem i Hagfors. När John Walters föräldrar sökte korttidsboenden för sin son i Falu kommun fanns inga sådana platser att tillgå, eller något boende över huvud taget inom kommunens gränser. I stället placerade Falu kommun John Walter på det privat drivna HVB-hemmet i Hagfors. Pojken hade grav autism och ADHD och hörde hemma inom LSS-vård men sådana platser fanns inte heller. Ett dygn vid det privatiserade HVB-hemmet i Hagfors, ägt av Humana AB kostar 22 000 kronor för kommunen. Billigaste alternativet i Sverige för en plats är inom offentlig regi kostar 1 894 kronor för ett dygn. Svensk lagstiftning har gjort landets skattebetalare en massiv björntjänst genom att öppna upp denna marknad för privata aktörer, som dessutom inte regleras av något större regelverk.

Exempel på ekonomi i ett privat drivet bolag:
Humana AB erbjuder allt inom vård och stödverksamhet i Sverige, Norge, Danmark och Finland. 2018 tog Humanas koncernledning ut en ersättning på 25 908 000 kronor samtidigt som Humanas aktier noterade ett börsvärde på 3.2 miljarder. Trots rådande pandemi steg aktien med 168,6% under 2020 och trots att aktien steg markant tog Humana förra året emot statligt Coronastöd a 56 miljoner kronor. Samtidigt gav Humana koncernens VD Rasmus Nerman gav sig själv en löneökning på 2.2 miljoner kronor vilket gör en årslön på 7.7 miljoner kronor, plus pension, och hänvisade till företagets lönestruktur. Nerman passade även på att köpa upp 4600 aktier i bolaget för totalt 249 000 kronor, tog ut ett miljonbelopp i bonus och kort efter detta valde han att avsäga sig sitt uppdrag och ta ett nytt toppjobb på Apoteket AB. Detta samtidigt som man inom Humana koncernen gör tuffa effektiviseringar av personal, utbildning digitaliseras och man skär kraftigt i omkostnader, så kallade indirekta kostnadsbesparingar. Priset för en placering i Humanas vård förblir densamma som innan dessa åtgärder vidtogs och skattepengar försvinner in i Humanas privata bolag. På sin hemsida skriver Humana om hög kompetens men i realiteten prioriteras den bort för vinstfokus. Humana marknadsför sig även på Svenskt näringslivs hemsida och skriver: ”Närmare en miljard kronor räknar företaget Humana AB med att ha sparat skattebetalarna år 2017 genom att erbjuda bättre och billigare vård och omsorg i förhållande till offentliga alternativ. De stora besparingarna sker inom personlig assistans.” Realiteten är att placeringarna kostar som innan men kompetens och bemanningstäthet har försvunnit och halverats. Inga regler sätter stopp för att skattepengar brukas till annat än vård till behövande.

Exempel:
”Närmare en miljard kronor räknar företaget Humana AB med att ha sparat skattebetalarna […]”. 2017 köper Humana upp Platea AB som bland annat ägde hemmet John Walter, nämnd ovan, dog vid. Vid uppköpet halveras personalen vid boendena, majoriteten av handläggare och administrativ personal får gå, man tar bort alla aktiviteter som kostar något för barnen som bor på boendena, avstår i många fall att åtgärda brister i verksamheterna trots IVOs krav om markanta förbättringar, man börjar anställa outbildad personal i ålder 16 år och uppåt till hem för barn med svåra NPF-diagnoser samt undersöker inte belastningsregister inför anställningar. Anställda vid boendena vittnar om att all kompetens blir som bortblåst efter Humanas uppköp av Platea. 

Exempel på IVOs tillsyner hos ett privatiserat HVB-hem:
Återigen Humana ABs boende, de två HVB-hemmen tidigare ägda, men fortgående drivna av Platea AB nu inom bolagskoncernen Humana AB. Redan första året efter Humanas uppköp av Platea AB och däribland Plateas tre hem i Hagfors, började anmälningarna dugga tätt. Personal anmälde vid flertal tillfällen till IVO för nedskärningar av personalstyrkan där kompetens byttes ut mot billig tillfällig bemanning utan behöriga kunskaper. Bland annat tvingades de anställda att ljuga för socialtjänsten att de hade ett visst antal resurser på plats medan de i verkligheten knappt hade hälften av dem. Brister i inner- och yttermiljön som var så pass bristfällig att barn och personal blev allvarligt skadade flera gånger, nedläggning och fasthållning av barn, extrema situationer urartade och det blev flera besök till akuten för både personal och barn. Listan kan göras lång. IVO gjorde tillsyner och meddelade beslut om punkter som skulle förbättras på boendet, men det kom sällan tillbaka åtgärdsplaner till IVO från verksamheterna, än mindre åtgärder.

2018
Ivo noterar vid inspektioner följande: hemmet följer inte tillståndet avseende målgrupp, en 5-åring var placerad ensam på hemmet i ett år men så små barn får bara vara inskrivna akut i max två veckor. Inskrivningsbesluten måste förbättras, skriver IVO. Verksamheten har också vid flera tillfällen lagt ner och hållt fast ett barn. Hemmet har vid flera tillfällen fått kritik från IVO som gjorde flera inspektioner på HVB-hemmet, men förvarnade alltid inför besöken. Personal vid hemmet har vittnat om hur de jobbigaste barnen städades bort inför besöken. IVO fick vid sina besök endast träffa de lugna barnen och personal som inte ifrågasatte ledningen. Vid varje besök fann IVO brister som Humana-koncernen sedan sagt sig ha åtgärdat, varpå IVO kommit tillbaka och pekat ut än fler situationer, kvalitetsbrister och säkerhetsproblem, samt påpekat att de vidtagna åtgärderna inte varit åtgärdade i tillräcklig grad för att bli godkända.
2019
IVO noterar vid flera inspektioner följande: Hemmet har brister i lämplighetsbedömningar vid inskrivning, för tredje kontrollen i rad, skriver IVO. Det har också förekommit upprepade nedläggningar av barn, vilket väckt rädsla hos barngruppen som är mellan 8 och 12 år. Barnen säger att de inte får kvällsfika. Föreståndaren menar att man inte dragit in mat och att barnen hittat på ”stories” men bekräftar att nedläggningar förekommit ”i extrema situationer”.
2020
Uppgifter saknas.
2021
Barnen utsätts för tvångs och begränsningsåtgärder och hemmet får återigen kritik av Ivo på grund av att ”barn vid upprepade tillfällen har utsatts för fasthållningar och nedläggningar”. Dessutom har man inte kollat straffregistret av personalen, samt brister i lämplighetsbedömningar och i kvalitet.  

Trots alla tillsyner har IVO inte gjort nämnvärda insatser för att säkerställa trygghet och omsorg för barnen eller personal vid hemmet vilket resulterat i dödsfall.

Exempel på strategiskt bruk av lex Maria:
Vårdgivaren ska utreda och anmäla händelser som har medfört eller hade kunnat medföra en allvarlig vård skada till Inspektionen för vård och omsorg (IVO). Denna regel kallas lex Maria. Med andra ord är en lex Maria ämnad för ökad kunskap om sin egen verksamhet och dess brister, ett sätt att lära och förbättra. Det hindrar dock inte att den goda intention i vilken lex Marian skapades i och bör användas för, missbrukas. Efter John Walters död vid HVB-hemmet i Hagfors och efter påtryckningar från framför allt media, gjorde Humana AB en lex Maria-utredning av händelserna.

I utredningen slås fast att de brister som finns i verksamheten ”sannolikt ” har bidragit till händelseförloppet som resulterade i 5-årige John Walters. Humana ABs ingress lyder: ”När en allvarlig händelse inträffar går det sällan att lägga allt ansvar på enskild faktor eller person, organisationen är sammanlänkad. En olycka kan inträffa först när det brister i alla led. Ansvaret vilar på alla dessa faktorer tillsammans som vi sammanställt i denna bild”. Fem utvalda punkter som till sin helhet konnotationer och denotationer åt alla håll. En punkt talar klart och tydligt om att Humanas har ledningssystem med rutiner, riktlinjer samt egen- och internkontroll men att det ej blivit använt. Resterande punkter påvisar tillförd kritik och problem i organisationen på lokalnivå, osagt i text, men väl läsbart mellan raderna. Vidare i rapporten står exempelvis att läsa att John Walters problembild medlats till föreståndaren vid boendet och personal, men att det inte funnits fungerande rutiner på hemmet för informationsöverlämning. Som tänkbar förklaring till detta hänvisar man till färre gemensamma möten under pandemin samt en bristfällig uppkoppling som försvårar kommunikationen. Man skriver i samma utredning att Humana har bra rutiner för just detta men att dessa inte implementerats av Platea.

Man noterar även i utredningen att personalen tidigare under året lyft att grundbemanningen varit otillräcklig i förhållande till hur många barn som vistades på hemmet, men att ledningen för Platea bedömt att så inte var fallet. I praktiken skjuter Humana koncernen som äger Platea AB ifrån sig ansvaret, pekar ut brister i mellanbladet, Platea bland annat i punkt ett i bilden ovan, organisation, där hemmet efter kritik från IVO brustit i flera punkter.

Med sin lex Maria-rapport ringar Humana in Platea som huvudproblemfaktor genom att även lyfta klagomål gjorda av hemmets personal. Humana använder övergripande begrepp, aktar sig för att i punkterna medla klar avsändare av vem som ska göra vad, till att sätta klar benämning på de som i praktiken förväntas utföra vad och var. Humana pekar också ut att det skett avvikelser i rapportering, riskanalys samt brister i följsamhet av Humanas rutiner och riktlinjer, men inte hur när och vart dessa riktlinjer ska ha överförts till verksamheten på Platea – vilket är Humanas ansvar – samt vart i dessa led det brustit.

”En olycka kan inträffa först när det inträffar en brist i alla led”, skriver Humana, vilket är en sanning med modifikation. Man hänvisar till bristfällig organisation, brist på anställdas kompetens, brist på material om riskanalys, åtgärdsplaner mm. Man förskjuter ansvaret om den fysiska miljön och ansvaret för den till Platea och pekar ut att Plateas anställda var offer för dålig företagsstruktur och ledning, men nämner inte att samtliga fel är effekt av Humanas effektiviseringskultur och brist på implementering av sina riktlinjer och regler. Humana lyfter händerna från ansvaret och ämnet samt släpper Platea från sin koncern med ryggen fri, och vinstmarginalen i väl behåll.

Samtliga brister som utgör slutsatserna i den genomförda lex Marian är dock inga nyheter för varken Humana, Platea, IVO, socialtjänster samt kommuner som valt att placera barn på HVB-hemmet. I praktiken behövde ett barn omkomma under rigorös mediabevakning för att parterna delaktiga i placeringarna ska stänga ner två sedan länge undermåliga boenden, och Humana har gjort sitt absolut bästa för att använda lex Maria-utredningen till att två sig fri.

Vi vill se att HVB-hem:
– de bolag som vill bedriva HVB-verksamhet privat ska bedriva verksamheten med vinstutdelningsbegränsning
– ett lagbundet regelverk för hur HBV-hem bedrivs måste tas fram, både för privata och kommunala aktörer
– kommunernas ekonomi måste förstärkas med statliga pengar för att bygga upp den offentliga HVB-verksamheten och höja kvaliteten på både arbete, arbetande och boenden
– kommuners och involverade instansers samarbete kring HVB-boenden och verksamhet måste öka för att säkerställa hem med hög kvalitet och specialisering av olika typer av problematik
– skärpta krav och regelverk för att få tillstånd att bedriva HVB-hem
– skärpta krav och regelverk för uppköp av HVB-hem och fortsatt drift av dessa
– kommuners individ- och familjeomsorg ska få ytterligare utökade resurser från staten för att ha möjlighet att följa de som HVB-placeras
– lagar kring kompetens för boenden med specialinriktningar måste utformas och verkställas
– vidare specialutbildningar efter grundläggande socionomutbildning för att säkra rättssäkerhet och rätt kompetens inom områden som rör barn och ungas vård
– krav på bakgrundskontroller i straffregister vid rekrytering för alla anställningar till boenden för barn och unga
– lämplighetsprövningar i form av tester och djupintervjuer samt återuppföljning av anställda årligen. Lämplighetsprövningar bör utföras av företag med erfarenhet och kompetens inom detta område
– att tjänstemannaansvar införs igen. Kommunanställda måste stå till svars för sina placeringsval av barn och unga i hem och inte kunna gömma sig bakom upphandlingspraxis och ramavtal såsom exempelvis SKL
– det måste upprättas en rikstäckande databas för register över HVB-hem (inte ett arbete som ska skjutas till nästsittande regering 2023 såsom liggande förslag ser ut nu). Däri måste det ingå information såsom kritik från IVO och grad av åtgärd som verkställts. Databasen måste vara tillgänglig för alla kommuner och socialtjänster för bedömning av framtida placeringar av barn och unga kan göras på en gedigen kunskapsbaserad och rättssäker grund
– det måste arbetas fram fler familjehem för att säkerställa att små barn inte placeras ensamma på HVB-hem utan vårdnadshavare
– barn med NPF-diagnoser får inte placeras i okvalificerade HVB-hem. Det måste arbetas fram fler kvalitativa boenden för dessa barn samt placeringsregler kring placering av barn med dessa diagnoser
– ett nationellt enhetlig system och arbetsmall för kontroll av HVB-hem måste tas fram och implementeras för IVOs inspektioner, samt att IVO ska använda sitt mandat till vite och/eller nedstängning vid bristfälliga HVB-hem och göra de uppföljningar som krävs för att säkerställa att barn- och unga får den trygghet och omsorg som de har all rätt till

Fördjupningsområde
IVO – Inspektionen för vård och omsorg
Efter senaste tidens många avslöjande om återkommande brister inom bland annat HVB-och SIS-hem samt IVOs bristande utredningar därom, ska nu IVO utreda sin egna verksamhet. En tillsynsmyndighet vars egna tillsynsverksamhet är så pass bristfällig ska utvärderas av sig själv? Hur ska IVO med alla områden där de brister inom verksamheten, vilket kommer att redovisas nedan, göra en rättssäker och kunskapsbaserad utredning på sig själv? Inga av de bristområden som finns inom IVO är några nyheter och har varit aktuella sedan den dag instansen bildades. Med det i åtanke:

IVO – Inspektionen för vård och omsorg – en tillstånds – och tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård samt socialtjänst – sorterad under Socialdepartementet. IVO ska göra tillsyner och inspektioner för att förbättra, säkerställa och kvalitets höja verksamheter i kommuner och landsting. Ivos tillsyner ska präglas av trovärdighet, tydlighet och integritet samt värna om de statliga grundvärdena i varje uppdrag de gör enligt fyra grundprinciper: rättssäkerhet, professionalitet, oberoende och förutsägbarhet/öppenhet. Om IVO finner fel under en tillsyn kan vite fastställas och vid synnerligen grov felaktighet, kan en verksamhet stängas ner av IVO.

Grunden till en effektiv och handlingskraftig verksamhet ligger i en väl utarbetad och effektiv kärnverksamhet. Basala komponenter såsom fungerande it- och informations-system samt goda ekonomiska resurser för effektivt och kvalitativt arbete är vitalt. Då IVO är den institution i Sverige som har det huvudsakliga ansvaret för tillsyn och korrigering av brister inom hälso- och sjukvård är det av största vikt att kärnverksamheten fungerar och inte utgör hinder för i verksamhetsdriften.

Förbättrad och förstärkt arbetsmetodik
Förlegade IT-system
De system IVO har idag är nedärvda från Socialstyrelsen, m.a.o. härrör det före 2013 och var anpassat enligt Socialstyrelsens behov, inte IVOs. Sedan år 2013 har mycket av IVOs resurser gått till att uppdatera systemen, lägga in verksamhetsrelaterad data samt källsöka befintligt nedärvt material. Under de första åren lades resurser på att lägga in nya system och formalia för bedömningsstöd för att kunna fatta enhetliga beslut i hela landet. Åtta år senare rapporterar IVO att systemet fortfarande inte kan anses fullt brukbart och har flera brister, detta bland annat för att resurser till arbetet år till år anses otillräckliga. IVO tilldelas årligen budget från regeringen beroende på vad regeringen bedömer tillsynsmyndigheten behöva för kommande år. IVO har fått tilldela huvuddelen av inkommande anslag till regeringsstyrda arbetsområden, anslag man vet att man erhåller, och utvecklingen av IT-delen har år efter år fått sättas åt sidan. Som effekt av detta har effektivisering av data- och informationssystem till stor del uteblivit och grunden i IVOs verksamhet förblir ineffektiv. Tillsynsarbete som är IVOs huvudverksamhet blir ineffektiv och kvalitativt undermålig i brist på fungerande informationshantering, informationsmodeller, återrapporteringsmallar samt tydlig klassificeringsstruktur, ett arbete som ofta nedprioriteras och avstannar då verksamheten i brist på långtgående anslag och tid inriktar sin verksamhet till annat. IVOs dokumenthanteringssystem saknar enhetlig formmall för hur sökord och beskrivningar ska registreras vilket gör att sökbarheten och tillgängligheten av befintligt material försvåras. Svårheten i att söka information gör att varje fall en inspektör har på sitt bord tar längre tid att handlägga och utreda. Samstämmighet och jämförbarhet i IVOs samlade information uteblir.

Effekt: i förlängningen blir alla verksamheter IVO inspekterar lidande, vilket vi återkommande uppmärksammas på av medias rapporteringar om bland annat HVB-, SIS- och LSS-hem som tillåts fortsätta driva sina verksamheter trots akuta brister.

Uppföljning av tillsynsärenden försvåras bland annat av att inspektörer endast har tillgång till information efter sin egen behörighet och kan exempelvis endast läsa ut ur datasystemet att ett beslut tagits, men inte på vilka grunder. Systemet saknar även en automatiserad informationsapplikation för att få ut information om återkommande brister hos en verksamhet eller individ vilket omöjliggör att hitta riksverksamheter och riskindivider, nödvändig information när handläggare ska arbeta resurseffektivt och rättssäkert. Riskanalys är en stor del av IVOs verksamhet och utan ett fungerande datasystem att basera systematisk riskbaserad analys på, leder till ett ineffektivt och begränsat arbete. Den riskbaserade tillsynens begränsningar har gjort att det inletts ett begränsat antal inspektioner. Det har också lett till att myndighetens missat viktiga problemområden och riskobjekt. IVOs riskanalyser måste vara väl genomarbetade för att kunna fokusera på de områden där de behövs mest och ger mest nytta för patienter och brukare. Utan något ändamålsenligt IT-system som stödjer handläggare och inspektörer i deras arbete kan de inte lägga huvudsaklig tid och fokus på tillsyn vilket är deras huvudsakliga uppgift.

Effekt: som resultat ser vi ofta i media hur IVO kritiseras för att ha för långa handläggningstider av ärenden och att de inte utförs inom lagstadgad tid. Utan tillförlitlig data och standardiserade utvärderingsmallar tar alla arbetsuppgifter längre tid att utföra.  IVO kan inte utveckla sin verksamhet eller föra ett nationellt rättvisande och rättssäkert arbete på detta sätt. Media skriver gång på gång om hur patienter och brukare far illa som direkt orsak i avsaknad av tillsyn och beslut gjorda av IVO i akuta vårdärenden.

Effekt: systemet för klagomål brister. Om en individ vill föra kritik mot en person i vården eller vårdenhet ska detta göras till klagomålssystemet i hälso- och sjukvården. IVO utreder endast de mest allvarliga klagomålen vilket gör att lärdomarna från övriga klagomål stannar inom värdverksamheterna och inte införs i IVOs databas, med andra ord kommer informationen aldrig IVO till gagn, institutionen vars mål är att bilda och lära för utveckling.

Problemområden och exempel:
Brist på enhetlig arbetspraxis, informationshantering, informationsmodeller och återrapporteringsmallar gör att detta sker på olika sätt över landets regioner. Inspektörerna återrapporterar i första hand till sitt arbetsteam i stället för att inrapportera i IVOs datasystem, vilket gör att anmälningar behandlas och rapporteras på olika sätt. Det i sin tur sänker tillförlitligheten och rättssäkerheten för IVOs arbete och förlänger handläggningstiden. Som exempel har IVO ingen enhetlig policy när det gäller tillsyn av patienter inom barn- och ungdomsvården som befinner sig på HVB-, SIS- eller LLS-hem. Klagomål från denna patientgrupp förs i första hand till ansvariga vid boendet och informationsöverföringen till hälso- och sjukvård och IVO är helt beroende av huruvida personalen tar det ansvaret till sig. Det finns ingen lagförd anmälningsprocess som säkerställer att gjorda klagomål når fram dit den hör hemma och ingen standardiserad formalia för hur klagomålet ska införas. Effekten blir att klagomålen inte når IVO som därigenom inte identifierar dessa områden i sina riskanalyser. Tillsyn och inspektioner av IVO för dessa patientgrupper blir färre än vad riskbilden kräver.

Problemområden och exempel:
En stor del av Ivos tillsynsarbete görs efter inkomna anmälningar. Häri uppstår ett problem då det finns flera områden inom hälsa och omsorg vars patienter och brukare inte kan göra sina röster hörda genom att framställa klagomål till IVO, såsom exempelvis äldre och de med funktionshinder. Detsamma gäller för många patienter och brukare inom socialtjänsten, beroendevården och psykiatrin. I dessa områden uteblir inspektioner pga. att ingen påkallar IVOs uppmärksamhet för problemområden. Alternativ arbetspraxis för hur man finner, bedömer och uppmärksammar problem behöver tas fram och införas i ett nationellt täckande datasystem för IVO som därigenom också kan användas för att beräkna riskområden för framtida tillsyner. Dessa områden behöver IVO få insikt i och granska.

Osäkra anslag och bristande ekonomi
Kortsiktigt satta mål tenderar att skapa ett lapptäcke av tillfälliga åtgärder som inte främjar ett hållbart och långtgående verksamhetsperspektiv. Regeringen ger IVO årligen budget och bestämmelser för lagreglerad verksamhet samt en mindre andel resurser för egeninitierad verksamhet. Dessa resurser ska IVO behålla i beredskap för att anpassa tillsynen för vad som händer under ett verksamhetsår. Här- och nuperspektiv. Det innebär att IVO inte kan bestämma själva i någon större utsträckning hur och vad arbetet ska inrikta sig på ens inom ett arbetsår, lite som att trä en påse över en redan blind hönas huvud. Möjligheten till strategisk planering uteblir och i långa loppet blir patienter och brukare lidande. Myndigheten kan enligt detta förhållningssätt inte planera för en stabil och långsiktig drift och personalförsörjning. Varierande anslagssumma blir grund för många onödiga effekter såsom osäkerhet för anställda och deras framtida uppdrag, att årsredovisningar från IVO till regering formuleras utefter grundprincip att få in mer anslag för nästkommande års verksamhet, tidsödande extraarbete för planering vid varje tilldelat anslag, viktiga långsiktiga mål får stå åt sidan för toppstyrda tillsyner. Tillfälligt rekryterad personal måste sätta sig in i arbetsrutiner, få handledning osv vilket även det kräver omfattande tid och resurser. IVO själv har flera gånger nämnt i sina återrapporteringsrapporter till regeringen att tillfälliga medel har lett till rekryteringssvårigheter. Eftersom behovet av viss personal varierar med kortsiktigt satta mål måste man sparka anställda från vissa områden samtidigt som man anställer i andra områden. Samlad kunskap och kunskapsaggregerande personal i verksamhet uteblir.

Problemområden och exempel:
Effekten av att regeringen bestämmer andelen medel (för lagreglerad verksamhet samt egeninitierad verksamhet) IVO har att röra sig med årligen har blivit att egeninitierade tillsyner får stå till sidan av lagreglerad verksamhet. Effekten av detta har blivit att handläggningstider i egeninitierad verksamhet blir lång. Dagens lagförda tidsramar för handläggning av ärenden har för snäva tidsperspektiv för att handläggare och inspektörer ska hinna inom lagförd tid vilket gör att handläggare undviker fall som förväntas vara tidsäskande, vill säga ofta områden som till sin uppbyggnad är komplexa och/eller akuta.

Problemområden och exempel:
Osäkra anslag, stor omsättning på personal, otillräckliga resurser och en toppstyrd verksamhet har gjort att IVO inte hinner med ett stort antal av inrapporterade fall för att dessa inte faller inom ramen av önskad verksamhet under årets gång. Ett återkommande exempel under längre tid har varit ungdomshemmet Björkbacken som legat under ständig kritik från socialtjänstens handläggare, kommunen, anställda, anhöriga till ungdomar vid hemmet mm. En av IVOs chefsjurister gick nyligen ut och berättade att IVO själva gjort ett flertal inspektioner av hemmet som visat mycket allvarliga brister i verksamheten, men detta till trots fortfarande inte gjort några påtagliga åtgärder. Därtill har det kommit in 33 anmälningar under fem år mot hemmet men dessa har i mycket låg utsträckning blivit genomgångna av IVO. En fjärdedel av dessa klagomål har inte utretts alls. IVO har även i fallet Björkbacken flertalet gånger lämnat över beslut om åtgärder till hemmet, nöjt sig med att hemmet lovar åtgärda problemen men sedan inte följt upp.Det har inte funnits tid och resurser att ta itu med ett problem av denna storlek vilket skvallrar om att det finns många andra mindre akuta fall som inte tillägnats tid eller resurser alls.

Förstärkt arbetspraxis och rutiner

Sverige är ett demokratiskt samhälle och det är viktigt att en tillsynsmyndighet agerar på ett enhetligt sätt som är lika för alla. IVOs utredningar ska utgå från lagar och föreskrifter och ha flera tydliga arbetsmallar och skrifter om hur handläggarnas arbete ska utföras. Enligt undersökningar av bland annat riksrevisionen bjuder IVOs skrifter och mallar dock flera tolkningsmöjligheter både för handläggare och tillsynade verksamheter. Handläggare gör under egeninitierat arbete riskanalyser men enligt undersökning visar det sig att två tredjedelar av inspektörerna väljer bort centralt utarbetat analysunderlag för att de är för snävt och undermåligt utformat. Riksrevisionens undersökning har även visat att IVOs bedömningsstöd i form av praxis och vägledning inför bedömning och intressentundersökningar av tillsynsärenden är för svagt och inte utförs likartat nationellt. Grunden till detta är bland annat att antalet bedömningsstöd är för få och i huvudsak inriktar sig på genomgång av lagförarbeten och dess praxis, men saknar vägledning från myndigheten i olika tolkningsfrågor som bör ingå i rättsliga ställningstagande och principiella beslut vid en tillsyn.

Problemområden och exempel:
I stället för att använda sig av de bedömningsstöd som finns att tillgå, vänder IVOs anställda sig till sina kollegor och rådfrågar internt. Häri ligger ett stort problem då personal i viss utsträckning är tidsinställd. Nyblivna inspektörer står för mindre kompetens och arbetslivserfarenhet och utgör en svaghet i denna form av bedömningsstödsform. Muntlig avstämning följer inte någon enhetlig mall och de protokoll som görs vid bedömningsstödshandläggning och avstämning varierar i utförlighet beroende på hur och vem som avlägger rapport. Nationellt enhetliga och lättillgängliga bedömningsstöd skulle säkra kvalitén på tillsynerna och underlätta arbetet för IVOs inspektörer men i stället stämmer man av mellan arbetskollegor. Datainfrastruktur med väl fungerande system och tillförlitliga verksamhetsdata för rutiner, arbetspraxis, planering, urval, dokumentation, uppföljning samt analys för tillsynsverksamheten har fortfarande efter åtta år inte färdigställts på ett godtagbart sätt enligt riksrevisionen samt anställda vid IVO. Digital systematiskt återförande av information skulle förbättra kunskapen nationellt, inte bara regionalt. Utfallet av samtlig datainhämtning som det ser ut nu blir kvalitativt osäker, och missvisande.

Problemområden och exempel:
IVOs inspektörer använder sig av så kallade mjuka tillsynsverktyg vilket innebär information, råd och vägledning, rekommendationer, dialog och återföring. Detta förutsätter att verksamheten som blivit tillsynad har förmåga att tillgodogöra sid denna form av information, annars är det slöseri med resurser och tid. Antal positiva överföringar av mjuka tillsynsverktyg mellan IVO och tillsynade verksamheter kunde ha varit större om det inte saknas gemensam processbeskrivning för riskanalyser samt överföringssätt av mjuka tillsynsverktyg till tillsynad verksamhet hos IVO. Mjuka tillsynsverktyg har liten eller ingen verkan i privatiserade verksamheter som sätter vinstmarginal före vård. IVO har tillsynat Attendos hem Tallbackagården under flera år och utdelat kritik och omfattande åtgärdsförslag som bristfälligt åtföljts och under tiden för dessa tillsyner har tre personer vid boendet avlidit vid brist på åtgärdstagande och förbättring.

Problemområde och exempel:
Arbetsmetodik. Gångna två år har gått i pandemins tecken och efterlämnat sig många döda på landets äldreboenden. IVO har ålagts att utvärdera pandemihantering hos dessa institutioner men på grund av dåligt utbildad personal och bristfällig arbetsmetodik har IVO bland annat lanserat en enkätundersökning ämnad att besvaras av anställda vid äldreboenden, en enkät som anses vara under all kritik. Resurser och tid har spillts för att skapa denna enkät som inte bara är bristfälligt utformad i sina frågeställningar utan också helt ogenomtänkt i mån om utfall. Enkäten ligger dessutom helt öppen för vem som helst att besvara, trots att den är specifikt riktad anställda på äldreboenden. Ett mycket talande exempel för de omfattande brister som finns både i IVOs struktur, utbildning och arbetsmetodik.

Problemområde och exempel:
IVO får inte kontakta socialtjänst när de finner problem i verksamheter de tillsynar, utan måste ge verksamhetsägarna en chans att rätta till problemen först, en tidsram som kan variera stort. Det skrivs löpmeter i media om larm i SIS- och HVB-hem där mobbing, drogförsäljning, övergrepp och våld är vardag, hem som IVO inspekterat, men som tillåts fortsätta med sina verksamheter under tiden ansvariga undersöker problemet, skriver samman en åtgärdsplan, rättar till problemet, och därefter återbördar informationen till IVO. Tidsrymden för denna process varierar från verksamhet till verksamhet och mellan regioner. Verksamheter kan be om uppskov vilket även det förlänger processen.

Problemområde och exempel:
Avdelningschefer från olika kommuner vittnar samstämmigt om att IVO inrapporterat till dem att de godkänt hem, trots kritik. Barn och unga individers hälsa och liv står på spel utan att IVO tar sitt ansvar eller ställer verksamheter till svars på ett handfast sätt. Samverkan och kommunikation mellan IVO, kommuner och socialtjänster har i alla dessa fall varit bristfällig och saknat enhetlig överföringspraxis.

Kritik utan faktiska pålagor
En förutsättning för att en tillsynsmyndighet ska ha genomslagskraft för sin tillsyn är att det finns författningsreglerade möjligheter till ingripanden och att de används frekvent. På dagens marknad är ett stort antal företag privatiserade och lyder under stora koncerner för vilka viten inte är av någon betydelse. Inom den statliga delen av marknaden är viten i realiteten skattepengar som tas från verksamheter som egentligen är ämnade att komma dess brukare till gagn, något som endast i längden straffar de som är i behov av vård eller service från företaget som ålagts vite. IVOs andra pålaga till en verksamhet som grovt bryter mot regelverk är att stänga ner den, men eftersom detta händer ytterst sällan är det få företag som låter sig skrämmas av detta. Även i de fall där IVO slutligen valt att stänga en rörelse händer det att IVO själva får kritik i media för sitt beslut och därefter häver sitt egna beslut, vilket än mer underminerar tillsynsorganets mandat på marknaden.

2018 tog IVO bort krav på åtgärder i sina tillsynsbeslut eftersom man ansåg att en sådan konstruktion omöjliggjorde möjligheten att överklaga ett beslut. I stället valde man att införa tre nivåer av ett beslut:
– beslut utan konstaterade brister
– beslut med konstaterade brister
– beslut med allvarliga brister som innebär krav på redovisning av åtgärder från tillsynad verksamhet vilket möjliggör att gå vidare med ett föreläggande, förutsatt att det framgår i beslutet. Problemet häri är att både inspektörerna från IVO och mottagaren av ett beslut med allvarliga brister i sin verksamhet kan tolka beslutet olika av flera olika orsaker. Standardmall och formalia för beslut är snävt utformad och lämnar inspektören fri att tolka dess innehåll, vilket även lämnar öppet för mottagaren att fatta sina egna beslut i förhållande till bedömningen. Då IVOs arbete över åren mer inriktat sig på informationsöverföring för förbättring hos verksamheter som står under tillsyn har de så kallat skarpare sanktioneringsverktygen använts i en begränsad och relativt liten utsträckning vilket resulterat i att de tillsynade verksamheterna ofta brister i åtgärdande av påvisade driftfel.

Exempel:
Humana/Platea ABs HVB-hem i Hagfors har 2017, 2018, 2019, 2020 och 2021 erhållit kritik från IVO flera gånger årligen gällande bristfälliga i verksamheten. Ägarna har i många fall åtgärdat bristerna bristfälligt, i många fall inte alls. Personal, barn och ungdomar hamnar gång på gång på sjukhus för skador åsamkade vid hemmen, och slutligen dör ett inneboende barn efter att en brist som påtalats flertalet gånger från IVO fortfarande inte åtgärdats. Humana AB gick ut i media och kallade händelsen för en slump, trots att de satt med alla fakta på händerna. IVO är inte bara känt för att hålla tillbaka med vite och nedstängningar, de är för snåla med att ta till sina mandat och verksamheter reagerar därefter.

Utvecklat följdexempel:
Uppföljning av brister i verksamheterna har även de varit bristfälliga och i flera fall uteblivit. IVO har inte längre någon skyldighet att återinspektera verksamheter de redan gjort tillsyn hos, även om de funnit allvarliga brister inom en verksamhet som inte återrapporterats som åtgärdade. Inspektioner IVO gör är sällan heltäckande utan inriktar sig på specifika områden, så även i exemplet om HVB-hemmet i Hagfors. Viktiga delar av verksamheten stod under liten eller ingen kritik alls från IVO. Därtill säger sig IVO inte skyldiga att underrätta socialtjänster eller kommuner om funna brister vid tillsyn förrän bristen har behandlats av verksamheten vilket gör att kommuner fortsätter att exempelvis placera barn vid livsfarliga institutioner för att de inte har uppdaterade information att basera sina utplaceringar på.

Fallet med HVB-hemmet i Hagfors speglar realiteten på många, många boenden ute i landet och är bara ett exempel taget från gångna året för att spegla de brister som finns i vårt land. Eftersom inspektörerna som gjort årliga tillsyner av hemmet inte har utkrävt handfasta åtgärder av bristerna vid hemmet har många skadat sig och en person dött men ingen ställs till svars inom IVO för bristande agerande i roll av tjänsteman då tjänstemannaansvaret är avskaffat och i värsta kan en inspektör få intern kritik eller sparken, vardera konsekvenser som sällan tillämpas. Humana/Platea AB gömmer sig bakom en intrikat sammansatt lex-Maria de själva sammanställt där de förskjuter ansvaret och perspektivet för allt ansvar till bolaget de köpt upp för 5 år sedan, Platea AB. Humana skickar ut sina PR-ansvariga i media (här snålas inte mer resurser) för att säkerställa att rätt information om företagets ansvarstaganden når läsarna och påskiner oförbehållen sammarbetsvillighet med allt och alla som vill ta sig tid att lyssna. Kommuner och socialtjänster pekar finger på varandra och hävdar att de inte haft nog med information. Ivo lovar att inspektera sina egna inspektörer och verksamhet vad det nu hjälper i en verksamhet där ineffektivitet är ett signum. Kvar står anhöriga som har liten eller ingen möjlighet att få saken prövad av någon opartisk instans och befogad vedergällning uteblir.

Problemområde i problemområdet:
I den återkommande kritiken IVO gjort angående de två HVB-hemmen i Hagfors har inspektörerna konsekvent förbisett barnperspektivet i sina bedömningar, så pass mycket så att personalen vid hemmen slutligen gått ihop och anmält IVO till JO. I anmälan går bland annat att läsa hur de anställda är kritiska mot att Ivo inte lyssnat till barnens behov, deras önskemål och tankar kring händelserna som utspelat sig i Hagfors under gångna år, eller nu då hemmen stängts ner. Återkommande kritik från HVB-hem generellt är att IVO-inspektörerna sällan bejakar barnperspektivet, barnens rätt och barnkonventionen i sina tillsyner och beslut.

Vi vill se att IVO:
– att regeringen ger IVO stabila ekonomiska, kontinuerliga medel att arbeta med årligen samt att IVO ska få planera större delen av sin verksamhet utan inrådan av regeringen för ett mer opartiskt arbete inriktat på områden i samhället som IVO bedömer är riskområden. Med stabila ekonomiska ramar samt befogenhet att rikta tillsynsarbetet där Ivo dömer den behövas bäst får Ivo den grund verksamheten behöver för att driva och fullfölja långsiktiga tillsynsuppdrag och verksamhetsmål, något de aldrig tidigare haft möjlighet till
– personer ska ha motsvarande specialkompetens inom det område de är satta att granska
– införa systematisk uppföljning av egna resultat av tillsyner inom ALLA områden för att säkerställa att åtgärder vidtagits på ett godtagbart sätt samt att nya problemområden inte har uppstått
– förbättrad och förstärkt arbetsmetodik
– IVO ska använda sig av sina mandat när det krävs, som exempelvis vite. Detta är ett område som IVO bekräftar att de ej har använt sig av likt de borde ha gjort
– digitaliseringsprocessen måste påskyndas. Färdigställande av databas, informationsbas samt ut- och återrapporteringssystem enhetligt utformade nationellt är ett måste för effektivt arbete samt rättssäker och god kvalitet i alla IVOs åtaganden och att resultaten ska gå att följa över tid
– IVO måste bli ett starkt tillsynsorgan som frekvent följer upp socialtjänst och kommuner. IVOs handläggare och inspektörer måste få behörig utbildning för att i fall rörande barn och unga kunna sätta barnets bästa i fokus på ett rättssäkert sätt
– stödsystemen för tillsynsverksamheten behöver utvecklas och färdigställas för att IVOs beslut och resultat ska kunna bli nationellt enhetliga och rättssäkra. Ett grundläggande krav på en tillsynsmyndighet är att de bedömningar som görs ska vara lika för alla
– personligt ansvar för det arbete man utför måste återinföras, och behöriga repressalier där till
– riskanalyser, bedömningsstöd och tillsyner ska följa en nationell modell, inte vara regionalt utformade. Ett strategiskt riskbaserat arbete ska föras in och ut genom IVOs informationsdatabas, inte bara föras vidare och checkas av inom arbetslag då den inte kommer verksamheten som helhet till nytta på det sättet
– uppföljning bör utföras av tagna rekommendationer och beslut som IVO har utfärdat till socialtjänsten, för att säkerställa att de genomförs, och inte enbart anta att förbättringar sker. Uppföljningsfrekvensen är något IVO själva har konstaterat att de inte är nöjda med, och detta bör åtgärdas
– ett stort ansvar ligger på Ivo och dess inspektörer att riskanalysera, inspektera och utvärdera landets institutioner som arbetar med barn och unga, och i det arbetet använda sig av de mandat Ivo besitter. Detta görs i alldeles för låg utsträckning och utsatta barn tillfogas psykiska och fysiska skador som effekt av att undermåliga verksamheter tillåts fortsätta sitt arbete.

Vänliga hälsningar föreningen Brinn för barnen
Huvudskribenter
Jessica Ivarsson – ordförande i Brinn för barnen
Anna Troedsson – styrelseledamot i Brinn för barnen
Medskribenter
Johanna Stålhandske – Vice ordförande i Brinn för barnen
Ylva Fahlander – Suppleant i Brinn för Barnen

Bilaga 1

Källförteckning
Källförteckning – Gängkriminalitet och socialtjänsten:
• “Which maltreated children are at greatest risk of aggressive and criminal behavior? An examination of maltreatment dimensions and cumulative risk.” Child abuse & neglect, rapport skriven av: Van Wert, M., Mishna, F., Trocmé, N., & Fallon, B. (2017).
• ”Gängkriminaliteten kräver en rustad socialtjänst och en sammanhållen politik” 10 augusti 2020, Debattartikel av Heike Erkers, ordförande för Akademikerförbundet SSR
• “The material, moral, and affective worlds of dealing and crime among young men entrenched in an inner city drug scene.” The International journal on drug policy, Rapport skriven av Fast, D., Shoveller, J., & Kerr, T. (2017).
• ”Våldsprofetian – Daniels väg ut ur ett mc-gäng”, Sveriges Radio P3 Krim 14 juli 2021
• ”Många unga som dömts för mord utredda av socialen innan brottet”, Kaliber@sverigesradio.se, Josipa Kesic.
• ”Barn och ungas utsatthet och varför vissas väg leder till kriminalitet”,  barnochtrauma.wordpress.com, Artikel skriven av Sabina Gusic; leg. psykolog och fil.dr. i psykologi .
• “Childhood Adversity and the Continued Exposure to Trauma and Violence Among Adolescent Gang Members”, American journal of community psychology, Rapport skriven av Quinn, K., Pacella, M. L., Dickson-Gomez, J., & Nydegger, L. A. (2017).
”En första linjens socialtjänst kan stoppa kriminella gäng”, Dagens Nyheter, Debattartikel skriven av Monica Persson och Lina Blombergsson, Föreningen Sveriges socialchefer.

Källförteckning – Barns rätt att få sina rättigheter prövade – Barnkonventionen:
• Barns och ungas klagomöjligheter. Barnombudsmannens kartläggning av barns och ungas möjlighet att framföra klagomål och få sin sak prövad när deras rättigheter kränks, 2016 (citeras Barnombudsmannen 2016).
• Hur ska barn i Sverige få upprättelse när deras rättigheter kränkts? Unicefs rapport gällande barn och ungas klagorätt i Sverige, 2017.
• Barns och ungas rätt vid tvångsvård – förslag till ny LVU” (SOU 2015:71).
• “Rights, Remedies and Representation: A global report on access to justice for children”, 2016. CRIN
• Utdrag ur FN:s konvention om barnets rättig­heter, Barnkonventionen
• Utdrag ur FN:s barnrättskommitté allmänna kommentar
• Motion 2018/19:1392 av Åsa Lindhagen (MP), Barnkonventionens tredje tilläggsprotokoll, en individuell klagomekanism för barn beteenden, utmanande verksamheter. Stadskontoret.

Källförteckning – HVB-hem och IVO:
•  Dagens Industri – Även Humanas chefer får bonus – trots miljoner i coronastöd
•  Dagens Industri – Humanas vd har köpt aktier efter rapporten
•  FN:s konvention om barnets rättig­heter, Barnkonventionen
• GP – Ivo JO-anmäls efter femårings död i Hagfors
• IVO – Vad har IVO sett 2020 – 2019 – 2018
• IVO – Budgetunderlag 2019-2021 – Budgetunderlag 2021-2023
• IVO, Enskildas klagomål enligt PSL. Slutredovisning av regeringsuppdraget, 2018
• IVO: 2012
• IVO: 2015
• IVO: 2019
• IVO: 2020
• IVO.se
• IVO – Hur länge ska man behöva vänta? 2014
• Ny Kultur – Välfärdsjättarnas chefer och riskkapitalbolag i skatteparadis får miljoner
• Regeringsbeslut S2018 l och ll
• Regeringens skrivelse 2019/20:121
• RIR 2015:5
• RIR 2019:33
• RIR 2020:03
• Riksrevisionen 2021
Social politik – Ivo – HVB-hem
• Socialtjänstlagen, Placerade barn och unga – handbok för socialtjänsten, Regeringen
• Svenskt Näringsliv – Humana: Vi har sparat nästan en miljard åt skattebetalarna 2017
Sveriges Radio – HVB- och SIS-hem, Hagfors, John Walter
SVT Nyheter – Ivo – HVB-hem
• SVT Nyheters utredningar om Ivo, HVB-hem och SiS-hem
• Thomassen, Magdalene. (2007). Vetenskap, kunskap och praxis: Introduktion i vetenskapsfilosofi. Malmö: Gleerups utbildnings AB.
• TT
• www.humana.se
• www.humananorge.no
• www.humanagroup.com