IVO – Inspektionen för vård och omsorg

Kapitel ur Brinn för barnens skrivelse ”Upprop Socialtjänsten 2.0 – för en bättre socialtjänst” – 2021.

Efter senaste tidens många avslöjande om återkommande brister inom bland annat HVB-och SIS-hem samt IVOs bristande utredningar därom, ska nu IVO utreda sin egna verksamhet. En tillsynsmyndighet vars egna tillsynsverksamhet är så pass bristfällig ska utvärderas av sig själv? Hur ska IVO med alla områden där de brister inom verksamheten, vilket kommer att redovisas nedan, göra en rättssäker och kunskapsbaserad utredning på sig själv? Inga av de bristområden som finns inom IVO är några nyheter och har varit aktuella sedan den dag instansen bildades. Med det i åtanke:

IVO – Inspektionen för vård och omsorg – en tillstånds – och tillsynsmyndighet för hälso- och sjukvård samt socialtjänst – sorterad under Socialdepartementet. IVO ska göra tillsyner och inspektioner för att förbättra, säkerställa och kvalitets höja verksamheter i kommuner och landsting. Ivos tillsyner ska präglas av trovärdighet, tydlighet och integritet samt värna om de statliga grundvärdena i varje uppdrag de gör enligt fyra grundprinciper: rättssäkerhetprofessionalitetoberoende och förutsägbarhet/öppenhet. Om IVO finner fel under en tillsyn kan vite fastställas och vid synnerligen grov felaktighet, kan en verksamhet stängas ner av IVO.

Grunden till en effektiv och handlingskraftig verksamhet ligger i en väl utarbetad och effektiv kärnverksamhet. Basala komponenter såsom fungerande it- och informations-system samt goda ekonomiska resurser för effektivt och kvalitativt arbete är vitalt. Då IVO är den institution i Sverige som har det huvudsakliga ansvaret för tillsyn och korrigering av brister inom hälso- och sjukvård är det av största vikt att kärnverksamheten fungerar och inte utgör hinder för i verksamhetsdriften.

Förbättrad och förstärkt arbetsmetodik
Förlegade IT-system
De system IVO har idag är nedärvda från Socialstyrelsen, m.a.o. härrör det före 2013 och var anpassat enligt Socialstyrelsens behov, inte IVOs. Sedan år 2013 har mycket av IVOs resurser gått till att uppdatera systemen, lägga in verksamhetsrelaterad data samt källsöka befintligt nedärvt material. Under de första åren lades resurser på att lägga in nya system och formalia för bedömningsstöd för att kunna fatta enhetliga beslut i hela landet. Åtta år senare rapporterar IVO att systemet fortfarande inte kan anses fullt brukbart och har flera brister, detta bland annat för att resurser till arbetet år till år anses otillräckliga. IVO tilldelas årligen budget från regeringen beroende på vad regeringen bedömer tillsynsmyndigheten behöva för kommande år. IVO har fått tilldela huvuddelen av inkommande anslag till regeringsstyrda arbetsområden, anslag man vet att man erhåller, och utvecklingen av IT-delen har år efter år fått sättas åt sidan. Som effekt av detta har effektivisering av data- och informationssystem till stor del uteblivit och grunden i IVOs verksamhet förblir ineffektiv. Tillsynsarbete som är IVOs huvudverksamhet blir ineffektiv och kvalitativt undermålig i brist på fungerande informationshantering, informationsmodeller, återrapporteringsmallar samt tydlig klassificeringsstruktur, ett arbete som ofta nedprioriteras och avstannar då verksamheten i brist på långtgående anslag och tid inriktar sin verksamhet till annat. IVOs dokumenthanteringssystem saknar enhetlig formmall för hur sökord och beskrivningar ska registreras vilket gör att sökbarheten och tillgängligheten av befintligt material försvåras. Svårheten i att söka information gör att varje fall en inspektör har på sitt bord tar längre tid att handlägga och utreda. Samstämmighet och jämförbarhet i IVOs samlade information uteblir.

Effekt: i förlängningen blir alla verksamheter IVO inspekterar lidande, vilket vi återkommande uppmärksammas på av medias rapporteringar om bland annat HVB-, SIS- och LSS-hem som tillåts fortsätta driva sina verksamheter trots akuta brister.

Uppföljning av tillsynsärenden försvåras bland annat av att inspektörer endast har tillgång till information efter sin egen behörighet och kan exempelvis endast läsa ut ur datasystemet att ett beslut tagits, men inte på vilka grunder. Systemet saknar även en automatiserad informationsapplikation för att få ut information om återkommande brister hos en verksamhet eller individ vilket omöjliggör att hitta riksverksamheter och riskindivider, nödvändig information när handläggare ska arbeta resurseffektivt och rättssäkert. Riskanalys är en stor del av IVOs verksamhet och utan ett fungerande datasystem att basera systematisk riskbaserad analys på, leder till ett ineffektivt och begränsat arbete. Den riskbaserade tillsynens begränsningar har gjort att det inletts ett begränsat antal inspektioner. Det har också lett till att myndighetens missat viktiga problemområden och riskobjekt. IVOs riskanalyser måste vara väl genomarbetade för att kunna fokusera på de områden där de behövs mest och ger mest nytta för patienter och brukare. Utan något ändamålsenligt IT-system som stödjer handläggare och inspektörer i deras arbete kan de inte lägga huvudsaklig tid och fokus på tillsyn vilket är deras huvudsakliga uppgift.

Effekt: som resultat ser vi ofta i media hur IVO kritiseras för att ha för långa handläggningstider av ärenden och att de inte utförs inom lagstadgad tid. Utan tillförlitlig data och standardiserade utvärderingsmallar tar alla arbetsuppgifter längre tid att utföra.  IVO kan inte utveckla sin verksamhet eller föra ett nationellt rättvisande och rättssäkert arbete på detta sätt. Media skriver gång på gång om hur patienter och brukare far illa som direkt orsak i avsaknad av tillsyn och beslut gjorda av IVO i akuta vårdärenden.

Effekt: systemet för klagomål brister. Om en individ vill föra kritik mot en person i vården eller vårdenhet ska detta göras till klagomålssystemet i hälso- och sjukvården. IVO utreder endast de mest allvarliga klagomålen vilket gör att lärdomarna från övriga klagomål stannar inom värdverksamheterna och inte införs i IVOs databas, med andra ord kommer informationen aldrig IVO till gagn, institutionen vars mål är att bilda och lära för utveckling.

Problemområden och exempel:
Brist på enhetlig arbetspraxis, informationshantering, informationsmodeller och återrapporteringsmallar gör att detta sker på olika sätt över landets regioner. Inspektörerna återrapporterar i första hand till sitt arbetsteam i stället för att inrapportera i IVOs datasystem, vilket gör att anmälningar behandlas och rapporteras på olika sätt. Det i sin tur sänker tillförlitligheten och rättssäkerheten för IVOs arbete och förlänger handläggningstiden. Som exempel har IVO ingen enhetlig policy när det gäller tillsyn av patienter inom barn- och ungdomsvården som befinner sig på HVB-, SIS- eller LLS-hem. Klagomål från denna patientgrupp förs i första hand till ansvariga vid boendet och informationsöverföringen till hälso- och sjukvård och IVO är helt beroende av huruvida personalen tar det ansvaret till sig. Det finns ingen lagförd anmälningsprocess som säkerställer att gjorda klagomål når fram dit den hör hemma och ingen standardiserad formalia för hur klagomålet ska införas. Effekten blir att klagomålen inte når IVO som därigenom inte identifierar dessa områden i sina riskanalyser. Tillsyn och inspektioner av IVO för dessa patientgrupper blir färre än vad riskbilden kräver.

Problemområden och exempel:
En stor del av Ivos tillsynsarbete görs efter inkomna anmälningar. Häri uppstår ett problem då det finns flera områden inom hälsa och omsorg vars patienter och brukare inte kan göra sina röster hörda genom att framställa klagomål till IVO, såsom exempelvis äldre och de med funktionshinder. Detsamma gäller för många patienter och brukare inom socialtjänsten, beroendevården och psykiatrin. I dessa områden uteblir inspektioner pga. att ingen påkallar IVOs uppmärksamhet för problemområden. Alternativ arbetspraxis för hur man finner, bedömer och uppmärksammar problem behöver tas fram och införas i ett nationellt täckande datasystem för IVO som därigenom också kan användas för att beräkna riskområden för framtida tillsyner. Dessa områden behöver IVO få insikt i och granska.

Osäkra anslag och bristande ekonomi
Kortsiktigt satta mål tenderar att skapa ett lapptäcke av tillfälliga åtgärder som inte främjar ett hållbart och långtgående verksamhetsperspektiv. Regeringen ger IVO årligen budget och bestämmelser för lagreglerad verksamhet samt en mindre andel resurser för egeninitierad verksamhet. Dessa resurser ska IVO behålla i beredskap för att anpassa tillsynen för vad som händer under ett verksamhetsår. Här- och nuperspektiv. Det innebär att IVO inte kan bestämma själva i någon större utsträckning hur och vad arbetet ska inrikta sig på ens inom ett arbetsår, lite som att trä en påse över en redan blind hönas huvud. Möjligheten till strategisk planering uteblir och i långa loppet blir patienter och brukare lidande. Myndigheten kan enligt detta förhållningssätt inte planera för en stabil och långsiktig drift och personalförsörjning. Varierande anslagssumma blir grund för många onödiga effekter såsom osäkerhet för anställda och deras framtida uppdrag, att årsredovisningar från IVO till regering formuleras utefter grundprincip att få in mer anslag för nästkommande års verksamhet, tidsödande extraarbete för planering vid varje tilldelat anslag, viktiga långsiktiga mål får stå åt sidan för toppstyrda tillsyner. Tillfälligt rekryterad personal måste sätta sig in i arbetsrutiner, få handledning osv vilket även det kräver omfattande tid och resurser. IVO själv har flera gånger nämnt i sina återrapporteringsrapporter till regeringen att tillfälliga medel har lett till rekryteringssvårigheter. Eftersom behovet av viss personal varierar med kortsiktigt satta mål måste man sparka anställda från vissa områden samtidigt som man anställer i andra områden. Samlad kunskap och kunskapsaggregerande personal i verksamhet uteblir.

Problemområden och exempel:
Effekten av att regeringen bestämmer andelen medel (för lagreglerad verksamhet samt egeninitierad verksamhet) IVO har att röra sig med årligen har blivit att egeninitierade tillsyner får stå till sidan av lagreglerad verksamhet. Effekten av detta har blivit att handläggningstider i egeninitierad verksamhet blir lång. Dagens lagförda tidsramar för handläggning av ärenden har för snäva tidsperspektiv för att handläggare och inspektörer ska hinna inom lagförd tid vilket gör att handläggare undviker fall som förväntas vara tidsäskande, vill säga ofta områden som till sin uppbyggnad är komplexa och/eller akuta.

Problemområden och exempel:
Osäkra anslag, stor omsättning på personal, otillräckliga resurser och en toppstyrd verksamhet har gjort att IVO inte hinner med ett stort antal av inrapporterade fall för att dessa inte faller inom ramen av önskad verksamhet under årets gång. Ett återkommande exempel under längre tid har varit ungdomshemmet Björkbacken som legat under ständig kritik från socialtjänstens handläggare, kommunen, anställda, anhöriga till ungdomar vid hemmet mm. En av IVOs chefsjurister gick nyligen ut och berättade att IVO själva gjort ett flertal inspektioner av hemmet som visat mycket allvarliga brister i verksamheten, men detta till trots fortfarande inte gjort några påtagliga åtgärder. Därtill har det kommit in 33 anmälningar under fem år mot hemmet men dessa har i mycket låg utsträckning blivit genomgångna av IVO. En fjärdedel av dessa klagomål har inte utretts alls. IVO har även i fallet Björkbacken flertalet gånger lämnat över beslut om åtgärder till hemmet, nöjt sig med att hemmet lovar åtgärda problemen men sedan inte följt upp.Det har inte funnits tid och resurser att ta itu med ett problem av denna storlek vilket skvallrar om att det finns många andra mindre akuta fall som inte tillägnats tid eller resurser alls.

Förstärkt arbetspraxis och rutiner

Sverige är ett demokratiskt samhälle och det är viktigt att en tillsynsmyndighet agerar på ett enhetligt sätt som är lika för alla. IVOs utredningar ska utgå från lagar och föreskrifter och ha flera tydliga arbetsmallar och skrifter om hur handläggarnas arbete ska utföras. Enligt undersökningar av bland annat riksrevisionen bjuder IVOs skrifter och mallar dock flera tolkningsmöjligheter både för handläggare och tillsynade verksamheter. Handläggare gör under egeninitierat arbete riskanalyser men enligt undersökning visar det sig att två tredjedelar av inspektörerna väljer bort centralt utarbetat analysunderlag för att de är för snävt och undermåligt utformat. Riksrevisionens undersökning har även visat att IVOs bedömningsstöd i form av praxis och vägledning inför bedömning och intressentundersökningar av tillsynsärenden är för svagt och inte utförs likartat nationellt. Grunden till detta är bland annat att antalet bedömningsstöd är för få och i huvudsak inriktar sig på genomgång av lagförarbeten och dess praxis, men saknar vägledning från myndigheten i olika tolkningsfrågor som bör ingå i rättsliga ställningstagande och principiella beslut vid en tillsyn.

Problemområden och exempel:
I stället för att använda sig av de bedömningsstöd som finns att tillgå, vänder IVOs anställda sig till sina kollegor och rådfrågar internt. Häri ligger ett stort problem då personal i viss utsträckning är tidsinställd. Nyblivna inspektörer står för mindre kompetens och arbetslivserfarenhet och utgör en svaghet i denna form av bedömningsstödsform. Muntlig avstämning följer inte någon enhetlig mall och de protokoll som görs vid bedömningsstödshandläggning och avstämning varierar i utförlighet beroende på hur och vem som avlägger rapport. Nationellt enhetliga och lättillgängliga bedömningsstöd skulle säkra kvalitén på tillsynerna och underlätta arbetet för IVOs inspektörer men i stället stämmer man av mellan arbetskollegor. Datainfrastruktur med väl fungerande system och tillförlitliga verksamhetsdata för rutiner, arbetspraxis, planering, urval, dokumentation, uppföljning samt analys för tillsynsverksamheten har fortfarande efter åtta år inte färdigställts på ett godtagbart sätt enligt riksrevisionen samt anställda vid IVO. Digital systematiskt återförande av information skulle förbättra kunskapen nationellt, inte bara regionalt. Utfallet av samtlig datainhämtning som det ser ut nu blir kvalitativt osäker, och missvisande.

Problemområden och exempel:
IVOs inspektörer använder sig av så kallade mjuka tillsynsverktyg vilket innebär information, råd och vägledning, rekommendationer, dialog och återföring. Detta förutsätter att verksamheten som blivit tillsynad har förmåga att tillgodogöra sid denna form av information, annars är det slöseri med resurser och tid. Antal positiva överföringar av mjuka tillsynsverktyg mellan IVO och tillsynade verksamheter kunde ha varit större om det inte saknas gemensam processbeskrivning för riskanalyser samt överföringssätt av mjuka tillsynsverktyg till tillsynad verksamhet hos IVO. Mjuka tillsynsverktyg har liten eller ingen verkan i privatiserade verksamheter som sätter vinstmarginal före vård. IVO har tillsynat Attendos hem Tallbackagården under flera år och utdelat kritik och omfattande åtgärdsförslag som bristfälligt åtföljts och under tiden för dessa tillsyner har tre personer vid boendet avlidit vid brist på åtgärdstagande och förbättring.

Problemområde och exempel:
Arbetsmetodik. Gångna två år har gått i pandemins tecken och efterlämnat sig många döda på landets äldreboenden. IVO har ålagts att utvärdera pandemihantering hos dessa institutioner men på grund av dåligt utbildad personal och bristfällig arbetsmetodik har IVO bland annat lanserat en enkätundersökning ämnad att besvaras av anställda vid äldreboenden, en enkät som anses vara under all kritik. Resurser och tid har spillts för att skapa denna enkät som inte bara är bristfälligt utformad i sina frågeställningar utan också helt ogenomtänkt i mån om utfall. Enkäten ligger dessutom helt öppen för vem som helst att besvara, trots att den är specifikt riktad anställda på äldreboenden. Ett mycket talande exempel för de omfattande brister som finns både i IVOs struktur, utbildning och arbetsmetodik.

Problemområde och exempel:
IVO får inte kontakta socialtjänst när de finner problem i verksamheter de tillsynar, utan måste ge verksamhetsägarna en chans att rätta till problemen först, en tidsram som kan variera stort. Det skrivs löpmeter i media om larm i SIS- och HVB-hem där mobbing, drogförsäljning, övergrepp och våld är vardag, hem som IVO inspekterat, men som tillåts fortsätta med sina verksamheter under tiden ansvariga undersöker problemet, skriver samman en åtgärdsplan, rättar till problemet, och därefter återbördar informationen till IVO. Tidsrymden för denna process varierar från verksamhet till verksamhet och mellan regioner. Verksamheter kan be om uppskov vilket även det förlänger processen.

Problemområde och exempel:
Avdelningschefer från olika kommuner vittnar samstämmigt om att IVO inrapporterat till dem att de godkänt hem, trots kritik. Barn och unga individers hälsa och liv står på spel utan att IVO tar sitt ansvar eller ställer verksamheter till svars på ett handfast sätt. Samverkan och kommunikation mellan IVO, kommuner och socialtjänster har i alla dessa fall varit bristfällig och saknat enhetlig överföringspraxis.

Kritik utan faktiska pålagor
En förutsättning för att en tillsynsmyndighet ska ha genomslagskraft för sin tillsyn är att det finns författningsreglerade möjligheter till ingripanden och att de används frekvent. På dagens marknad är ett stort antal företag privatiserade och lyder under stora koncerner för vilka viten inte är av någon betydelse. Inom den statliga delen av marknaden är viten i realiteten skattepengar som tas från verksamheter som egentligen är ämnade att komma dess brukare till gagn, något som endast i längden straffar de som är i behov av vård eller service från företaget som ålagts vite. IVOs andra pålaga till en verksamhet som grovt bryter mot regelverk är att stänga ner den, men eftersom detta händer ytterst sällan är det få företag som låter sig skrämmas av detta. Även i de fall där IVO slutligen valt att stänga en rörelse händer det att IVO själva får kritik i media för sitt beslut och därefter häver sitt egna beslut, vilket än mer underminerar tillsynsorganets mandat på marknaden.

2018 tog IVO bort krav på åtgärder i sina tillsynsbeslut eftersom man ansåg att en sådan konstruktion omöjliggjorde möjligheten att överklaga ett beslut. I stället valde man att införa tre nivåer av ett beslut:
– beslut utan konstaterade brister
– beslut med konstaterade brister
– beslut med allvarliga brister som innebär krav på redovisning av åtgärder från tillsynad verksamhet vilket möjliggör att gå vidare med ett föreläggande, förutsatt att det framgår i beslutet. Problemet häri är att både inspektörerna från IVO och mottagaren av ett beslut med allvarliga brister i sin verksamhet kan tolka beslutet olika av flera olika orsaker. Standardmall och formalia för beslut är snävt utformad och lämnar inspektören fri att tolka dess innehåll, vilket även lämnar öppet för mottagaren att fatta sina egna beslut i förhållande till bedömningen. Då IVOs arbete över åren mer inriktat sig på informationsöverföring för förbättring hos verksamheter som står under tillsyn har de så kallat skarpare sanktioneringsverktygen använts i en begränsad och relativt liten utsträckning vilket resulterat i att de tillsynade verksamheterna ofta brister i åtgärdande av påvisade driftfel.

Exempel:
Humana/Platea ABs HVB-hem i Hagfors har 2017, 2018, 2019, 2020 och 2021 erhållit kritik från IVO flera gånger årligen gällande bristfälliga i verksamheten. Ägarna har i många fall åtgärdat bristerna bristfälligt, i många fall inte alls. Personal, barn och ungdomar hamnar gång på gång på sjukhus för skador åsamkade vid hemmen, och slutligen dör ett inneboende barn efter att en brist som påtalats flertalet gånger från IVO fortfarande inte åtgärdats. Humana AB gick ut i media och kallade händelsen för en slump, trots att de satt med alla fakta på händerna. IVO är inte bara känt för att hålla tillbaka med vite och nedstängningar, de är för snåla med att ta till sina mandat och verksamheter reagerar därefter.

Utvecklat följdexempel:
Uppföljning av brister i verksamheterna har även de varit bristfälliga och i flera fall uteblivit. IVO har inte längre någon skyldighet att återinspektera verksamheter de redan gjort tillsyn hos, även om de funnit allvarliga brister inom en verksamhet som inte återrapporterats som åtgärdade. Inspektioner IVO gör är sällan heltäckande utan inriktar sig på specifika områden, så även i exemplet om HVB-hemmet i Hagfors. Viktiga delar av verksamheten stod under liten eller ingen kritik alls från IVO. Därtill säger sig IVO inte skyldiga att underrätta socialtjänster eller kommuner om funna brister vid tillsyn förrän bristen har behandlats av verksamheten vilket gör att kommuner fortsätter att exempelvis placera barn vid livsfarliga institutioner för att de inte har uppdaterade information att basera sina utplaceringar på.

Fallet med HVB-hemmet i Hagfors speglar realiteten på många, många boenden ute i landet och är bara ett exempel taget från gångna året för att spegla de brister som finns i vårt land. Eftersom inspektörerna som gjort årliga tillsyner av hemmet inte har utkrävt handfasta åtgärder av bristerna vid hemmet har många skadat sig och en person dött men ingen ställs till svars inom IVO för bristande agerande i roll av tjänsteman då tjänstemannaansvaret är avskaffat och i värsta kan en inspektör få intern kritik eller sparken, vardera konsekvenser som sällan tillämpas. Humana/Platea AB gömmer sig bakom en intrikat sammansatt lex-Maria de själva sammanställt där de förskjuter ansvaret och perspektivet för allt ansvar till bolaget de köpt upp för 5 år sedan, Platea AB. Humana skickar ut sina PR-ansvariga i media (här snålas inte mer resurser) för att säkerställa att rätt information om företagets ansvarstaganden når läsarna och påskiner oförbehållen sammarbetsvillighet med allt och alla som vill ta sig tid att lyssna. Kommuner och socialtjänster pekar finger på varandra och hävdar att de inte haft nog med information. Ivo lovar att inspektera sina egna inspektörer och verksamhet vad det nu hjälper i en verksamhet där ineffektivitet är ett signum. Kvar står anhöriga som har liten eller ingen möjlighet att få saken prövad av någon opartisk instans och befogad vedergällning uteblir.

Problemområde i problemområdet:
I den återkommande kritiken IVO gjort angående de två HVB-hemmen i Hagfors har inspektörerna konsekvent förbisett barnperspektivet i sina bedömningar, så pass mycket så att personalen vid hemmen slutligen gått ihop och anmält IVO till JO. I anmälan går bland annat att läsa hur de anställda är kritiska mot att Ivo inte lyssnat till barnens behov, deras önskemål och tankar kring händelserna som utspelat sig i Hagfors under gångna år, eller nu då hemmen stängts ner. Återkommande kritik från HVB-hem generellt är att IVO-inspektörerna sällan bejakar barnperspektivet, barnens rätt och barnkonventionen i sina tillsyner och beslut.

Vi vill se att IVO:
– att regeringen ger IVO stabila ekonomiska, kontinuerliga medel att arbeta med årligen samt att IVO ska få planera större delen av sin verksamhet utan inrådan av regeringen för ett mer opartiskt arbete inriktat på områden i samhället som IVO bedömer är riskområden. Med stabila ekonomiska ramar samt befogenhet att rikta tillsynsarbetet där Ivo dömer den behövas bäst får Ivo den grund verksamheten behöver för att driva och fullfölja långsiktiga tillsynsuppdrag och verksamhetsmål, något de aldrig tidigare haft möjlighet till
– personer ska ha motsvarande specialkompetens inom det område de är satta att granska
– införa systematisk uppföljning av egna resultat av tillsyner inom ALLA områden för att säkerställa att åtgärder vidtagits på ett godtagbart sätt samt att nya problemområden inte har uppstått
– förbättrad och förstärkt arbetsmetodik
– IVO ska använda sig av sina mandat när det krävs, som exempelvis vite. Detta är ett område som IVO bekräftar att de ej har använt sig av likt de borde ha gjort
– digitaliseringsprocessen måste påskyndas. Färdigställande av databas, informationsbas samt ut- och återrapporteringssystem enhetligt utformade nationellt är ett måste för effektivt arbete samt rättssäker och god kvalitet i alla IVOs åtaganden och att resultaten ska gå att följa över tid
– IVO måste bli ett starkt tillsynsorgan som frekvent följer upp socialtjänst och kommuner. IVOs handläggare och inspektörer måste få behörig utbildning för att i fall rörande barn och unga kunna sätta barnets bästa i fokus på ett rättssäkert sätt
– stödsystemen för tillsynsverksamheten behöver utvecklas och färdigställas för att IVOs beslut och resultat ska kunna bli nationellt enhetliga och rättssäkra. Ett grundläggande krav på en tillsynsmyndighet är att de bedömningar som görs ska vara lika för alla
– personligt ansvar för det arbete man utför måste återinföras, och behöriga repressalier där till
– riskanalyser, bedömningsstöd och tillsyner ska följa en nationell modell, inte vara regionalt utformade. Ett strategiskt riskbaserat arbete ska föras in och ut genom IVOs informationsdatabas, inte bara föras vidare och checkas av inom arbetslag då den inte kommer verksamheten som helhet till nytta på det sättet
– uppföljning bör utföras av tagna rekommendationer och beslut som IVO har utfärdat till socialtjänsten, för att säkerställa att de genomförs, och inte enbart anta att förbättringar sker. Uppföljningsfrekvensen är något IVO själva har konstaterat att de inte är nöjda med, och detta bör åtgärdas
– ett stort ansvar ligger på Ivo och dess inspektörer att riskanalysera, inspektera och utvärdera landets institutioner som arbetar med barn och unga, och i det arbetet använda sig av de mandat Ivo besitter. Detta görs i alldeles för låg utsträckning och utsatta barn tillfogas psykiska och fysiska skador som effekt av att undermåliga verksamheter tillåts fortsätta sitt arbete.

Huvudskribenter
Jessica Ivarsson – ordförande i Brinn för barnen
Anna Troedsson – styrelseledamot i Brinn för barnen
Medskribenter
Johanna Stålhandske – Vice ordförande i Brinn för barnen
Ylva Fahlander – Suppleant i Brinn för Barnen