Gängkriminalitet och socialtjänsten

Kapitel ur Brinn för barnens skrivelse ”Upprop Socialtjänsten 2.0 – för en bättre socialtjänst” – 2021.

Gängkriminaliteten ökar i vårt samhälle. Vi läser om skjutningar var och varannan dag. Det finns områden i våra förorter där kriminella gäng har ett järngrepp om samhället. Barn och unga går med i kriminella gäng och medlemmarna i gängen blir yngre och yngre.

Nu senast under hösten kunde vi läsa i media att nästan alla unga som dömts för mord senaste fem åren har utretts av socialtjänsten före morden. De som dömts var under 18 när de begick brottet, 14 av de 15 unga som dömts har alla utretts och fått insatser av socialtjänsten före morden. Socialtjänsten svar på detta är att det finns för få tvingande verktyg utöver LVU (omhändertagande genom lagen om vård av unga). Vi i Brinn för barnen menar att utöver socialtjänstens utökning av tvingande insatser finns det mycket mer som behöver utvecklas, såsom kunskapslyft inom socialtjänst, socialnämnd, förskola, skola, vården samt rättsväsendet för att fånga upp barnen i tid. Tillräckligt med resurser och samverkan mellan olika instanser måste till för att kunna erbjuda dessa barn rätt stöd och vård. Det ska finnas en väl genomarbetad plan hur samverkan bör se ut. Socialtjänsten behöver reformeras i sin organisation för att kunna möta gängkriminaliteten och stoppa
nyrekrytering av barn och unga.

Den politiska diskussionen handlar ofta om fler poliser, hårdare straff och avskaffande av ungdomsrabatter. Det nämns i förbifarten att det krävs ett förebyggande arbete också. Vi i Brinn för barnen är eniga med att rättssystemet behöver ses över och polisens arbete och verktyg måste stärkas. Det som dock behövs är en konkret plan för hur det förebyggande arbetet ska se ut, vilka resurser som ska satsas på och hur det ska gå till. Vi talar om en samverkan men på vilket sätt då? Även polisen är tydliga med att de inte på egen hand kan bryta trenden med nyrekrytering till gängen. Det krävs satsningar inom andra delar av välfärden som socialtjänst, förskola och skola.

Det förebyggande arbetet är avgörande för att vända en mycket negativ trend gällande gängkriminalitet. Utan förebyggande arbete kommer den negativa trenden eskalera även framöver. Det är dags att politiker slutar använda förebyggande arbete som en bisats. I stället bör det arbetet lyftas upp som en prioriterad åtgärd för att motverka gängkriminaliteten. Ett mer proaktivt fokus i stället för reaktivt.

Det finns mycket forskning och olika studier som visar på vilka faktorer som samverkar och ökar risken för våld och gängkriminalitet bland unga människor. Vi hittar dessa faktorer inom samhället, familje- och livsfaktorer och individens egna sårbarhetsfaktorer. Forskning visar att de mest centrala riskfaktorerna för ett aggressivt och/eller kriminellt beteende bland unga är svåra uppväxtförhållanden, problem med impulsivitet och inlärning, negativa
känslotillstånd och hopplöshet, drogmissbruk och svårigheter med mentalisering och empati. Inga av dessa faktorer leder i sig själv till kriminellt beteende utan det handlar om att var och en ökar risken särskilt om det råder brist på skyddande faktorer. Sedan är även kön en riskfaktor i sig och det är det manliga könet som är en ökad risk.

Det finns bland annat sociologisk- och socioekonomisk forskning på samhällsnivå där man presenterat tydliga bevis på att barn och unga som lever i personlig fattigdom (såväl absolut som relativ), områden där det råder någon form av utanförskap med hög arbetslöshet samt bristande utbildningstillgång, löper högre risk att hamna i ett kriminellt sammanhang. Dessa studier utgår från ett större sammanhang och tittar på hela samhällen – inte den specifika individen. Dessa studier påtalar också behovet av samhällspolitiska förändringar för att minska ungdomskriminalitet såsom minskade inkomstklyftor, minskad bostadssegregation, tillgång till god skolgång, arbete och meningsfull fritid. Flera av dessa förändringar tar mycket lång tid och är trögrörliga, och barn som lever i ett stort lidande har inte den tiden att vänta. Trubbiga och långsamma förändringar resulterar i trasiga unga
vuxna som bidrar till olika påfrestningar och utmaningar i samhället, och i vissa fall ett alltför kort liv för de unga vuxna.

Ovannämnda studier berör dock inte varför enbart vissa, men verkligen inte de flesta, fattiga barn i socioekonomiskt utanförskap dras in i kriminalitet. Dessa studier förklarar inte heller varför vissa barn och unga från välbärgade områden begår brott och dras till kriminella gäng. För att förstå detta behöver vi komplettera med andra studier som tittar på ett ”snävare” perspektiv kring barn och unga.

De som arbetar inom socialtjänst, skola, vård eller andra organisationer som arbetar med barn behöver betydligt mer kunskap för att kunna anpassa sina organisationer och sitt arbete. De behöver ett kunskapslyft för att förstå och möta de behoven som barn och unga med kriminellt beteende har.

Dysfunktionell uppväxt och ungdomsbrottslighet
Ett samband som forskning och olika studier visar är att barnmisshandel leder till ökad risk för att utveckla ett våldsamt beteende som ung och eller risken att bli kriminell. Många studier visar även att omständigheter som fattigdom utöver misshandeln av föräldern löper större risk för att bli kriminell än de barn som blir misshandlade men inte har en adderad börda av fattigdom.

Det finns en studie från Ontario, Kanada där forskarna undersökt bekräftade fall av barnmisshandel via socialtjänsten hos ca 1800 barn och unga mellan 0 och 15 år. Slutsatsen av den studien visade att misshandlade barn som utretts av socialtjänsten och som uppvisade ett aggressivt beteende hade i mycket högre grad utsatts för upprepad och allvarlig fysisk misshandel. Dessa barn hade mer psykisk ohälsa i form av depression eller ångest och hade fler problem med inlärning och koncentrationsförmåga. När det gällde misshandlade tonåringar med dokumenterad brottslighet, var den vanligaste orsaken för kontakt med socialtjänsten försummelse och då specifikt övergivenhet av någon form. Studien visar att redan vid fyra års ålder går det att fånga upp vilka riskfaktorer som är kopplade till aggressivt beteende i närvaro av barnmisshandel.

Tillhörighet och meningsfullhet
I studier samt intervjuer med gängkriminella där man utredde frågan ”varför de har valt ett sådant riskfyllt leverne utan framtidsutsikter” var svaret: för att de vill hitta ett sammanhang, en tillhörighet, en familj och en meningsfullhet med sitt liv. Gängkriminella eller avhoppare vittnar i intervjuer om tuffa uppväxter och ensamhet, känslan av att deras liv inte är värt något.

Daniels berättelse
Daniel, en avhoppare från ett kriminellt mc-gäng berättar om en uppväxt med missbrukande föräldrar som inte gav honom och hans bror vare sig kärlek eller omsorg. I stället var uppväxten kantad av grov försummelse och våld. Hans storebror var den som tog hand om honom. De hoppade ner i klädcontainers för att hitta kläder och stal mat för att ha mat för dagen. Ingen uppmärksammade dem, inte förskola, skola, vården eller socialtjänsten. Det var ingen vuxen person som någonsin visat för Daniel att han var värd någonting eller hjälpt honom. Han önskade att socialtjänsten hade uppmärksammat honom och hans bror när de var små. Daniel kände att hans liv inte var värt något så vad spelade det för roll om han blev kriminell och därmed riskerade sitt eget liv. I det kriminella
gänget fann han ett sammanhang. Han fann den familj han aldrig haft. Även hans storebror var en del av det kriminella gänget. Daniels historia är en av oerhört många liknande berättelser.

Ett annat perspektiv men som ändå liknar Daniels berättelse är en studie gjord i Kanada, där de har följt 44 unga män involverade i drogrelaterad gatubrottslighet. Återkommande tema handlar om en kaosartad uppväxt som leder till en tomhet i nuet och synen på framtiden. Killarna i studien beskrev att det som delvis drev de längre bort från det laglydiga samhället var de återkommande uppbrotten och avbrotten som berodde på omhändertaganden, flytt mellan familjehem och ungdomshem, byten av skolor och omgivningar. Detta förfarande av redan utsatta pojkar på grund av misshandel och försummelse från ursprungsfamiljen gjorde att deras trygghet och stabilitet blev som bortblåst. De hade utmaningar att klara av skolan och hitta ett sammanhang. Här ser man hur viktigt det är med kontinuitet hos barn och unga. Att de får växa upp utan oro för uppbrott efter ett omhändertagande och att de placeras ”rätt” från start, i en trygg och stabil miljö för att kunna läka sitt trauma och utvecklas till hela individer.

Det som många av dessa män beskrev i intervjuerna var en känsla av leda, att inte bidra med något meningsfullt. Det kriminella livet blev en utfyllnad av omfattande tomrum som förvisso alltid visade sig vara destruktivt i längden på grund av polisingripanden eller missbruksproblem men ändå värt det. Känslan av att inte tillhöra ett sammanhang gav gängets regler en tydlighet och uppfattades som meningsfullt.

Meningsfullheten i det kriminella livet var än mer tydligt i de återkommande återfall. Även om vissa av de unga männen lyckades både bli drogfria och få enkla jobb så förändrade inte det känslan av leda, meningslöshet och driftlöshet i livet. Det fanns en upplevelse att de redan missat sin möjlighet till en bra framtid. Jobb som att plocka skräp eller bo i enkla gruppbostäder förstärkte känslan av leda och ledde ofta tillbaka till brottsligheten där de upplevde, trots våld och negativa konsekvenser av drogrelaterad brottslighet, en större livsinnehåll, identitet och kortsiktigt självförtroende. Studien visar vikten av att insatser som motverkar leda, tomhet och brist på identitetsbyggande. Den lyfter också fram viktig kunskap om de subjektiva bakomliggande motiven till ett kriminellt liv hos unga män.

När våld blir normaliserat
Det finns studier som visar på att våld kan bli normaliserat utifrån den samhällsmiljö barn och unga bor i men också utifrån deras våldssituation i hemmet. Unga upplever inte att de kan undkomma våldet utan det är bättre att tillhöra ett gäng för att då ha känslan av att kunna kontrollera våldet. I vissa fall är redan en äldre familjemedlem med i ett gäng vilket resulterar i att de unga dras in i samma kriminella miljö.

Unga gängkriminella beskriver stora omsorgsbrister från föräldrar, sin utsatthet för våld av föräldrar, att de blivit övergivna eller att föräldern hade dött till följd av våld eller missbruk. Dessa faktorer är upprätthållande faktorer för att fortsätta tillhöra ett gäng. Deras utsatthet som barn har bidragit till ilska och hämndlystnad som de får utlopp för i gängrelaterat våld. Dessa ungdomars långvariga normalisering av våld medför att mer våld blir den primära problemlösningsstrategin. Den första tiden i gänget med känslan av skydd och materiella tillgångar bleknar fort och övergår i stället till psykisk ohälsa som kan liknas vid PTSD (posttraumatiskt stressyndrom). Skolgång som inte går att slutföra och en hopplös syn på framtiden med en alltför ofta dödlig utgång alltför tidigt i livet.

Med detta försöker vi understryka hur viktigt det är med kunskap om trauma för de som arbetar med barn och unga med ett stort våldskapital, och vikten av ett omfattande traumamedvetet förhållningssätt hos de som ska arbeta med dessa barn och unga.

Psykisk ohälsa och kriminalitet
En av den mest aktuella översikten över tillgängliga studier om ungdomsbrottslighet och psykisk ohälsa visar förekomsten av olika psykiatriska diagnoser bland barn och unga (10 till 19 år gamla) som vid något tillfälle omhändertagits till följd av brottslighet. Översikten sammanfattar data från 47 studier från 19 länder, cirka 28 000 killar och strax under 5000 tjejer. Översikten visade en hög förekomst av psykiatriska diagnoser bland denna grupp unga till skillnad från unga i allmänhet. De vanligaste diagnoserna bland killar var ADHD (20%) och depression (10%) medan det bland tjejerna var vanligast med depression (25%) och PTSD (20%). Unga som begått brottslighet led av mer psykisk ohälsa än ungdomar i allmänhet och till exempel var en psykossjukdom tio gånger vanligare hos dessa unga medan resten av diagnoserna (ADHD, depression, PTSD och uppförandestörning) var
mellan två och tre gånger så vanliga bland ungdomar med brottsligt förflutet. Översikten sammanfattar att dessa fynd är stabila över längre tid och att det är av oerhörd vikt att relevanta behandlingar kommer denna grupp till godo ( Barn och ungas utsatthet och varför vissas väg leder till kriminalitet”, artikel skriven av Sabina
Gusic; leg. psykolog och fil.dr. i psykologi barnochtrauma.wordpress.com).

Självreglering och kriminalitet
Det finns en stor andel unga brottslingar med ADHD eller ADHD liknande problem, och enligt forskning handlar detta om förmågan till självreglering. Detta kan man se på barn redan vid 4-års ålder, det vill säga deras förmåga till självreglering och hur det kommer påverka deras skolgång och i sociala sammanhang. Barn som har svårare att reglera sig själva och saknar nog med självkontroll löper högre risk att misslyckas i skolan och begå brott. Forskning visar även på att själv-reglering/kontroll att sådant som stress, ensamhet, ledsamhet, trötthet, hunger och sjukdom avsevärt försämrar förmågan att utöva självkontroll och därmed också öva upp denna förmåga under uppväxten. Detta leder tillbaka till det vi nämner ovan i skrivelsen gällande hur barn och unga som växer upp i
traumatiserande miljöer löper högre risk att hamna i brottslighet. Det visar också vikten av att dessa barn växer upp med trygga vuxna i en stabil miljö.

Hur ska socialtjänsten klara av sitt förebyggande arbete?
Sammanfattningsvis är det flera faktorer som spelar in när någon väljer att gå med i ett gäng och bli kriminell. Utöver individens egna sårbarhetsfaktorer är det även som vi nämnt ovan samhällsfaktorer som påverkar. Forskningen visar att de mest centrala riskfaktorerna för ett aggressivt och/eller kriminellt beteende bland unga är svåra uppväxtförhållanden, problem med impulsivitet och inlärning samt utmaning eller avsaknad av empati. Även kön spelar in som en riskfaktor och att vara pojke är en risk i sig. Alla dessa faktorer ökar risken för att bli en del av ett kriminellt gäng. Därav är det av stor vikt att det som arbetar med barn redan från mycket låg ålder har en gedigen förståelse och kunskap kring problematiken och då har förutsättningar att fånga upp barnen i tid. Som vi nämnt tidigare i texten kan man identifiera detta i så låg ålder som förskolan och runt 4-årsålder. Den riskfaktor som utgörs av att barn lever i en dysfunktionell hemmiljö går att fånga upp redan innan födseln, det vill säga på MVC. Det går att påverka denna riskfaktor i ett mycket tidigt stadie, i vissa fall redan innan barnet är fött.

Vi anser att det behövs är en annan typ av organisering så att alla de som arbetar med barn och unga i utsatthet kan göra det så kunskaps- och forskningsinformerat som möjligt. De barn som har svårt med sociala samspel, barn som utsätts för misshandel och barn som försummas av sina omsorgsgivare behöver upptäckas så tidigt som möjligt. Vi behöver upptäcka barn som har svårt att klara av skolan och de som tidigt har svårt att hämma sina
impulser och därmed hamnar i riskmiljöer.

Denna text har speglat många av de olika sårbarheter som gör att ungdomar hamnar i gängkriminalitet. Vi vill med detta belysa att det finns tydliga faktorer som visar på att man måste arbeta med omfattande förebyggande insatser. Det som idag benämns som en bisats eller parentes, det förebyggande arbetet, är av yttersta vikt, lika viktigt om inte viktigare än att skärpa straff och att utbilda fler poliser. Det förebyggande arbetet kommer kunna stoppa den ökande negativa trend vi ser idag. För att möjliggöra detta behövs kunniga inom barnområdet, uppmärksamhet på sårbarheter och förståelse för koppling däremellan för att stoppa barn från att växa upp som gängkriminella. Vi behöver mindre av de rigida strukturerna mellan socialtjänst, polis, vård, förskola och skola. Vi behöver utveckla den del av det offentliga som erbjuder interventioner och behandling. Idag finns en väldigt stor övervikt av utredningar, myndighetsutövning och diagnossättning inom dessa organisationer. Det är i sig inte fel, den typen av verksamhet behövs, men det som blir fel är den alltför frekventa tomhet som uppstår efter detta.

Möjligheterna till behandling och interventioner där verksamheter som socialtjänst, skola och vård samarbetar är idag för få. Det saknas ofta en kontinuitet då personal byts ut inom alla dessa verksamheter och det som är en viktig buffert för att fånga upp ungdomar och genomföra interventioner, dvs relationer, blir omkullkastat (Barn och ungas utsatthet och varför vissas väg leder till kriminalitet”, artikel skriven av Sabina Gusic; leg. psykolog och fil.dr. i psykologi barnochtrauma.wordpress.com).

Som vi lyft i vår övergripande manifestationstext behöver socionomutbildningen utvecklas och förslagsvis få mer specialinriktningar vilket även Katrina Piuva, ordförande för Förbundet för Sveriges Socionomutbildningar (FSSOC), understryker i ett brev till oss.

Vi behöver en socialtjänst som har specialkunskap och erfarenhet av barn inom områden såsom barnpsykologi, trauma, diagnoser, anknytning och lagstiftningen utifrån ett barnperspektiv. En kunskapsbaserad socialtjänst där verksamheten ska drivas utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet, som ger rättssäkra bedömningar. Det är även av yttersta vikt att socialtjänsten samverkar med andra professioner för att säkerställa rätt hjälp och stöd till barn i utsatthet.

Välfärdssystemet behöver utvecklas och det krävs en modern socialtjänstlag. Socialtjänsten behöver bli långt mer tillgänglig och finnas där behoven finns. Lagen har drygt 40 år på nacken och någon översyn har inte skett på 25 år. För drygt ett år sedan presenterades utredningen ”Hållbar socialtjänst – en ny socialtjänstlag” (SOU 2020:47). Efter remissrundan fanns det en del kritik gällande att det skulle ske förändringar men att det inte fick innebära
ökade kostnader. Utan att tillsätta mer resurser kommer en förändrad lag bli tandlös. Om det är något som vårt samhälle borde satsa rejält med resurser på är det att säkerställa ekonomin hos den instans som ska kunna fånga upp barn i tid och kunna ge dem den hjälp och det stöd som krävs.

Fördelning och satsning på barn och förebyggande arbete ska inte kunna skilja sig mellan kommuner såsom det gör idag. Hur budgeten ser ut mellan olika kommuner skiljer sig markant åt. Det ska inte spela någon roll vilken kommun du tillhör för att som barn i utsatthet ska få möjlighet till rätt stöd och hjälp. En annan svårighet gällande utveckling av socialtjänstlagen och förstärkning av barns rättigheter är föräldrabalken, som ger stark rätt till föräldrarna.

Margareta Winblad påpekade själv under sin presentation av utredningen att om ambitionshöjningen skulle fått kosta mer, hade det blivit många fler nya förslag. Hon påpekade även att föräldrabalken var ett hinder att få till en mer slagkraftig socialtjänstlag. Det krävs en betydligt bättre samverkan mellan socialtjänst, rättsväsendet förskola, skola och vården. Samverkan krävs även över kommungränserna. Detta för att lära av varandra men också för att kunna fånga upp barn som flyttar över kommungränser. Utöver en genomarbetad handlingsplan mellan dessa instanser som gör att det blir ett effektivt och kvalitetssäkrat samarbete, för att fånga upp barn i tid och att inga barn ska hamna mellan stolarna, kommer det även krävas en gemensam digitaliseringsutveckling. Även här
behöver lagstiftningen ses över. Idag förhindrar sekretesslagen ett bra samarbete mellan instanserna. Det krävs lättnader inom sekretesslagen, ett gemensamt system och tydliga kommunikationsvägar för att få relevant och livsviktig information om barn i utsatthet.

Socialtjänsten behöver tillräckligt med resurser för att möta barn som har behov av samordnade och omfattande insatser. Här behövs samordning och tvärprofessionella team som både utreder och ger insatser utifrån beprövade modeller och där olika huvudmän ges möjlighet att dela information mellan varandra. Team som finns kvar, håller ut och håller i, eftersom många kommer att ha behov av stöd under längre tid och ibland kanske komma och gå.

Vi i Brinn för barnen uppmanar er politiker att satsa på vår framtid, se till att barn i utsatthet får sina rättigheter tillgodosedda. Ge socialtjänsten de förutsättningar som krävs för att de ska kunna fånga upp barn i rätt tid, för att kunna ge rätt hjälp och stöd. Barnen är vår framtid och det är de som kommer skapa vårt framtida samhälle. Den utveckling vi ser nu i och med gängkriminaliteten måste stoppas. Det räcker inte bara med att släcka de bränder
som brinner nu utan det krävs insatser för att få stopp på fler trasiga unga och vuxna som ser sin familj och sitt värde i ett kriminellt gäng.

Satsa på socialtjänsten i stället för små förändringar här och där. Det krävs ett omfattande
helhetsingrepp som innefattar:

  • kunskapshöjning
  • utveckling av socionomutbildningen
  • tillräckligt med resurser
  • lagändringar
  • övergripande gemensamma arbetssätt inom socialtjänsten
  • samverkan mellan olika instanser, professioner och kommuner
  • systemutveckling

Huvudskribenter
Jessica Ivarsson – ordförande i Brinn för barnen
Anna Troedsson – styrelseledamot i Brinn för barnen
Medskribenter
Johanna Stålhandske – Vice ordförande i Brinn för barnen
Ylva Fahlander – Suppleant i Brinn för Barnen

► Läs hela skrivelsen här