Barnkonventionen – barns rätt att få sina rättigheter prövade

Kapitel ur Brinn för barnens skrivelse ”Upprop Socialtjänsten 2.0 – för en bättre socialtjänst” – 2021.

Den sammantagna bilden är att barn och unga i Sverige får sina rättigheter åsidosatta i två grundläggande avseenden, det handlar om rätten att bli hörd och rätten att få sin sak prövad, med möjlighet till upprättelse, när rättigheter kränks. Trots barnkonventionen som nu är lag i Sverige och som tydligt menar att ALLA barn har rätt att bli hörda och få sin rätt prövad, brister vårt system att tillgodose dem.

I Brinn för barnens arbete med att stärka utsatta barns rättigheter ser vi att dessa rättigheter inte efterlevs när det gäller barn som lever i utsatthet. Även andra barnrättsorganisationer har kontinuerligt uppmärksammat situationen, men det får ändock fortgå. Barnkonventionen samt socialtjänstlagen hävdar att barns bästa ska gälla i alla frågor som berör barn, däremot ser verkligheten annorlunda än vad som gäller rent teoretiskt.

Det är många barn som faller mellan stolarna alternativt att det inte finns någon som ser till DERAS bästa utan det är fortsatt de vuxnas röster och rättigheter som får företräde.

I Barnombudsmannens senaste årsrapporter berättar barn och unga att de inte känner till sina rättigheter samt att de inte kommer till tals i frågor som är livsavgörande för dem.

Det är ytterst allvarligt att myndigheter som ska utgöra kontrollfunktioner, exempelvis domstolar och tillsynsmyndigheter, ofta är okända eller otillgängliga för barn. Sverige brister även i att ge barn möjlighet att få sin sak prövad och få upprättelse när den som kränker eller tar fel beslut är myndigheter.

Barnkonventionen ställer tydliga krav på att det ska finnas oberoende instanser dit barn och unga kan vända sig när deras rättigheter kränkts. Instanserna ska vara barnanpassade och effektivt kunna ta sig an barnen, lyssna på dem och ta emot deras synpunkter och klagomål.

Enligt barnrättskommittén, FN:s kommitté för barnets rättigheter, är det av grundläggande betydelse att säkerställa att nationell lagstiftning överensstämmer med barnkonventionen, vilket inte är fallet idag. I artikel 4 i barnkonventionen ska ”staten vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra barnets rättigheter”. Barnrättskommittén är tydliga med att det är staten som åtar sig skyldigheter enligt konventionen, men att det i arbetet med att genomföra konventionen är angeläget att alla delar av samhället engageras, och där inkluderas naturligtvis barnen själva. Den beroendeställning som barn befinner sig i gör det svårt för dem att framföra deras talan när deras rättigheter kränks. Därför krävs det att vi i vårt samhällssystem säkerställer ett barnanpassat och effektivt förfarande. I detta bör ingå barnanpassad information, råd, advokathjälp, inklusive stöd att själv föra talan i egen sak och tillgång till oberoende förfaranden för att anmäla kränkningar, samt tillgång till domstolar. När man finner att ett barns rättigheter har kränkts ska det finnas möjligheter till upprättelse, vilket kan innebära skadestånd, fysisk och psykisk återhämtning, rehabilitering och återanpassning.

I artikel 12 i barnkonventionen framgår att ”staten ska tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad”. Artikeln föreskriver också att barnet ”ska beredas möjlighet att höras i olika typer av domstolsärenden som rör barnet, direkt eller genom företrädare eller lämpligt organ”. Barnet ska också ”ges möjlighet att höras i andra administrativa förfaranden, exempelvis i samband med beslut som rör barnets utbildning, hälso- och sjukvård eller åtgärder inom socialtjänsten”.

Det tredje tilläggsprotokollet om en internationell klagomekanism (TP3), det vill säga ett klagomålsförfarande, är ett komplement till barnkonventionen men är ännu inte ratificerat av Sverige. TP3 ger barnet och deras ombud möjlighet att föra fram klagomål till FN:s barnrättskommitté mot enskilda stater som inte uppfyller barnkonventionen. Protokollet sätter också press på enskilda stater att uppfylla sina skyldigheter att utveckla effektiva nationella system för att hantera brott mot barnkonventionen.

Utifrån vår egen erfarenhet gällande barn och ungas situation idag, rapporter från bland annat Barnombudsmannen, Barnrättsbyrån, Unicef och andra barnrättsorganisationer är vår slutsats att möjligheterna för barn och unga i Sverige att klaga på rättighetskränkningar är mycket bristfälliga. De instanser som i dag finns till för att barn och unga ska kunna vända sig är inte lättillgängliga, åldersanpassade, snabba, anpassade till och inriktade på barns behov på det sätt som barnkonventionen tydligt kräver. Mot bakgrund av detta lever inte Sverige upp till barnkonventionens krav på tillgång till oberoende instanser som på ett barnanpassat och effektivt sätt kan ta emot barnens klagomål och hjälpa dem att driva frågan vidare.

I en internationell granskning av CRIN ( Rights, Remedies and Representation: A global report on access to justice for children, 2016) rankar de hur tillgången till rättsmedel för barn och unga ser ut i olika länder, det vill säga vilka möjligheter barn och unga har för att klaga på rättighetskräkningar. Sverige hamnar först på plats 54 av sammanlagt 197 länder. Vilket visar att vi har långt kvar att gå innan vi lever upp till de krav som tydligt formuleras i barnkonventionen.

I Sverige idag finns ingen offentlig oberoende part som har ett övergripande uppdrag att utreda och driva enskilda ärenden från barn och unga inom olika områden, såsom exempelvis frihetsberövande, frågor om vårdnad, barn som är omhändertagna enligt LVU eller SOL, boende och umgänge. Vi anser att det bör inrättas oberoende barnombud dit barn och unga som fått sina rättigheter kränkta kan vända sig med frågor samt för att få stöd och hjälp i att klaga och driva deras frågor när det handlar om rättighetskränkningar. Om barnet är i den ålder där de själva inte kan ta kontakt bör någon i barnets närhet kunna vända sig dit för att få en bedömning om ett barnombud ändå kan driva frågan utifrån barnets bästa och att barnets rättigheter ska tillgodoses. De som vi syftar på är vuxna i barns närhet utöver vårdnadshavare, vilka kan vara familjehem, annan närstående familj, förskola, skola med flera. Detta blir relevant för små barn som är omhändertagna enligt LVU eller SOL och inte kan kontakta en offentlig oberoende part, och där socialtjänsten eller rättsväsendet inte agerar utifrån barnets bästa, här behöver någon annan kunna lyfta detta till ett en instans som tar fallet enbart utifrån barnets rättigheter och barnets bästa. Det sker tyvärr beslut både inom socialtjänsten och inom domstolar där barn inte får sina rättigheter tillgodosedda. Det kan röra sig om umgänge eller där barnet ska flytta hem till biologiska föräldrar trots att barnets bästa inte är att flytta till sin ursprungsfamilj, bland annat på grund av trygg och stark anknytning till familjehemmet, eller där barnet förlorar sin rätt till sina trygga och viktiga omsorgspersoner då kontakt med familjehemmet i vissa fall bryts helt vid hemflytt.

Barn har rätt till sitt familjeliv. I barnkonventionen artikel 16 står det:

  • Inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt an-seende
  •  Barnet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp

Då behöver man se på den breda definition begreppet ”familj” som föräldrar, som FN:s barnrätts-kommitté förespråkar. Kommittén har uttalat följande: ”Begreppet’ ’familj’’ måste tolkas i bred bemärkelse och omfattar biologiska föräldrar, adoptiv- eller fosterföräldrar, eller, där det är tillämpligt, medlemmar av släkten eller lokalsamhället i enlighet med lokala sedvänjor” (artikel 5). Detta går att finna; FN:s barnrättskommitté. Allmän kommentar nr 14 (2013) om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa.

Behovet av att utreda möjligheterna att inrätta ett oberoende barnombud lyfts även fram i betänkandet ”Barns och ungas rätt vid tvångsvård – förslag till ny LVU” (SOU 2015:71). Utredningen lyfter att mycket talar för att det behövs en oberoende instans dit barn och unga kan vända sig om de upplever att deras rättigheter kränks och att det därför är angeläget att utreda frågan.

Det finns både praktiska och formella begränsningar för barn i rättsliga processer. Även om det formellt sätt finns klagoinstanser i vårt samhälle idag, finns det utöver de praktiska hindren såsom att förfarandet inte är barnanpassat, finns det även det formella hindret när en omyndig vänder sig till en myndighet eller domstol. Det handlar om att en minderårig inte har full rättskapacitet och att vårdnadshavaren har ett ansvar och en rätt att företräda barnet i kontakt med myndigheter och domstolar. Barn har som alla människor, oavsett ålder, rätt att vara part i en rättsprocess eller ett myndighetsförfarande (det vill säga är partsbehörigt), men saknar rätten att fullt ut föra sin egen talan (det vill säga processbehörighet). I stället tillkommer processbehörigheten barnets ställföreträdare, som vanligtvis är barnets vårdnadshavare.

Det innebär att barnet är beroende av att vårdnadshavaren initierar processen, företar processhandlingar i barnets namn och överklagar ett beslut eller en dom som går barnet emot. Huvudregeln är att vårdnadshavaren är barnets ställföreträdare, om barnet har två vårdnadshavare gäller det båda vårdnadshavarna gemensamt, fram till dess att barnet blir myndigt.

Den som företräder barnet, vårdnadshavaren eller en särskilt utsedd ställföreträdare agerar för barnets räkning utan att vara bunden av barnets godkännande. Processhandlingar som ställföreträdaren företar sig i processen blir däremot bindande för barnet. I ärenden hos dagens centrala klagoinstanser finns det inte någon särreglering som medför att en oberoende ställföreträdare för barnet utses. Det innebär att det, i de fall där barnet inte bedöms vara moget att ta egna beslut, är barnets vårdnadshavare som företräder barnet. Detta blir ytterst problematiskt då en del barn och unga inte har en vårdnadshavare som har förmågan eller viljan att se till barnets bästa. Denna problematik blir tillexempel tydlig i de fall där barnet är omhändertaget enligt LVU eller i utmanande vårdnadstvister.

Vem ska då kunna driva enskilda fall utifrån dagens instanser. De som i dagsläget står närmast som myndighet bör vara Barnombudsmannen, men då krävs det ett utökat ansvar hos den myndigheten men också resurser för att kunna säkerställa att de har förutsättningar att kunna driva enskilda fall, på ett barnanpassat och effektivt sätt. De ska kunna svara upp snabbt och ge barn och ungdomar det stöd och den hjälp som krävs. Det finns flera internationella exempel där Barnombudsmannen eller liknande instanser har möjlighet att driva enskilda fall för barn och unga, detta redovisas bland annat i Barnombudsmannens rapport ”Barns och ungas klagomöjligheter” (2016).

Barnombudsmannen skulle också ha möjlighet att verka för en praxisbildning utifrån barnkonventionen och till att luckor i lagstiftning och rättstillämpning kan identifieras och regleras, vilket skulle öka rättssäkerheten för barn och öka fokus på barnrättsperspektivet i rättsprocessen och i samhället i stort.

Andra alternativ är att organisationer likt Barnrättsbyrån eller vi i Brinn för barnen som samarbetar med advokater och socionomer, kan gå in och hjälpa till och stötta i enskilda fall, vilket sker idag, dock med formella begränsningar. Utmaningen är det vi har beskrivit tidigare, att när det är barn som ska företrädas och där barnet inte bedöms vara moget att ta egna beslut, är barnets vårdnadshavare som företräder barnet och därför behöver godkänna att barnet eller den unge får ett eget juridiskt ombud som kan driva deras rättigheter. Detta blir ytterst problematiskt i situationer som vårdnadstvister eller där barn är omhändertagna enligt LVU eller även i fall som SOL där föräldern inte är kapabel till ett sådant beslut på grund av psykiska ohälsa, missbruk och/eller där förälderns vilja strider mot barnets bästa.

Nedan är berättelser för att exemplifiera där barn och ungas rättigheter blir åsidosatta men inte har någon att vända sig till för att få deras rättigheter tillgodosedda.

Leos berättelse – ett fall från verkligheten
Leo säger till sin familjehemsmamma Linda sedan fem år tillbaka: ”Varför får jag inte stanna hos dig mamma, varför lyssnar ingen på̊ vad jag vill?”Leo blev placerad hos Linda när han var två år gammal och då var han ett mycket trasigt litet barn. Leo hade ingen trygg anknytning till sin biologiska mamma och han förväntade sig ingenting av vuxna. Den biologiska mamman hade gett honom bristfälligt med mat och han hade spenderat sina dagar i en gåstol. Leo hade ingen erfarenhet av närhet eller kärlek.

Den biologiska mamman har för socialtjänsten själv berättat om hur hon nattade Leo på kvällarna. Hon stängde in honom i hans rum och höll i dörren medan han grät och försökte förmå henne att öppna dörren. Till slut somnade han av utmattning. Mamma tyckte själv att detta var en bra metod då han till slut lade sig för att sova utan att kräva något av henne. Hon kritiserade senare familjehemmet för att ha gjort Leo otrygg genom att han ville ha sällskap när han skulle somna. När Leo somnat gick mamman ofta ut på̊ stan för att träffa män och roa sig. Hon lämnade sin lille pojke hemma helt själv.

Socialtjänsten gav den biologiska mamman många chanser och satte in olika former av stöd, men till slut blev lille Leo omhändertagen enligt LVU och hämtades akut från förskolan för att placeras hos Linda. De handläggare som hämtat Leo på förskolan, en handläggare och en konsulent, kom till Linda med den lilla pojken. Konsulenten åkte till en affär och köpte en pip mugg och lite annat och sedan ansåg de överlämningen som klar och åkte igen.

Linda tog emot en liten pojke som bara sprang runt och uppgav höga tjut, han gav ingen ögonkontakt, rev allt papper han hittade i små bitar och han visste inte sitt namn. Leo hade tur som kom till ett familjehem som kunde förstå och tillgodose hans speciella behov, Linda är utbildad och har jobbat med barn med NPF-diagnoser, så hon förstod snabbt hans problematik.

Leo utreddes senare och fick en autismdiagnos. Hos Linda fick Leo lugn, stabilitet och kärlek. Han utvecklades snabbt, började prata och blev otroligt kärleksfull. Han knöt an till hela familjen och kallade de andra barnen för storasyster och storebror. Autism är inget som försvinner, men Leo utvecklades så väl att de autistiska dragen knappt var märkbara. Kanske för att hans autism kraftigt förstärkts under hans biologiska mammas försummelse av honom. Umgängena med den biologiska mamman var inte regelbundna då hon ofta kunde utebli utan förvarning. Leo visade inga känslor eller intresse för sin mamma, men han var tvungen att fortsätta åka på umgänge de gångerna hans biologiska mamma önskade det.

Den biologiska mamman blir sambo med en man från en närbelägen flyktinganläggning och får ytterligare ett barn med honom. Socialtjänsten låter det här barnet vara kvar då de anser att mannen kan tillgodose bebisens behov. En dag hämtar Linda Leo efter ett umgänge och hon frågar då som hon brukar göra hur Leo har haft det. Då berättar Leo att mammans nya sambo har misshandlat honom, han har slagit honom i huvudet och trampat på̊ hans huvud när han legat på̊ golvet samtidigt som han gjorde ett ”skära av halsen tecken” mot honom. Leo är nu snart sex år gammal och Linda anmäler omedelbart händelsen till socialtjänsten som avbryter umgänget under en kort tid. Mamman flyttar då ifrån sambon och är utan bostad under en tid. Fem månader senare har mamman bostad igen och umgängena med Leo har återupptagits. Socialtjänsten beslutar kort därefter att den biologiska mamman ska få tillbaka vårdnaden om Leo. Socialtjänsten menar att mamman nu gjort tillräckliga förbättringar, trots inget egentligen förändrats och allt påskyndas för att skolstarten närmar sig.

Leo vill inte, han är rädd för sin biologiska mamma och älskar sin familjehemsmamma Linda som sin mamma. Han är förtvivlad att han måste lämna sitt familjehem. Linda får försöka hjälpa honom och prata positivt om ”hemflytten” som väntar. Under de första sju månaderna som Leo bor hos sin mamma är Linda kontaktfamilj åt Leo och får hämta och lämna honom varannan helg. Leo är ledsen varje söndag då han ska tillbaka. Han räknar ofta högt upp hur många dagar det är tills de får kramas igen.

Efter sju månader som kontaktfamilj får Linda ett samtal från Leos handläggare som meddelar ”vi säger upp dig idag med en månads varsel, du kommer inte kunna träffa Leo fler gånger, familjen har fått flytta akut på grund av ett påstått hot från den förra sambon och lever nu med skyddad identitet.”

Linda får bara prata med Leo vid enstaka tillfällen på̊ telefon under de följande två̊ månaderna. Linda var anlitad som familjehem via ett privat bolag som hyrdes in av Leos kommun. Konsulenten som är familjehemmets kontakt gör en anmälan till socialtjänsten i den nya hemkommunen när det visat sig att Leo inte fått börja i skolan trots att det gått flera månader efter den sekretessbelagda flytten. Den biologiska mamman blir ursinnig för anmälan och lägger all skuld på Linda vilket resulterar i att all kontakt mellan Leo då sju år och hans familjehemsmamma bryts med omedelbar verkan.

IVO har granskat fallet och de har riktat kritik mot kommunen och socialtjänstens agerande. Det förekommer allvarliga brister på̊ flera punkter. Det saknas dokumentation, ingen har pratat med Leo och låtit honom höras, i Leos utredning som låg till grund för hemflytten ha

handläggarna har till och med utelämnat misshandeln som Leo utsattes för av mammans sambo. Nämnden visste inget om detta när de biföll socialtjänstens önskan att flytta hem Leo. IVO menar att Leo aldrig borde ha flyttats från sitt familjehem där han bott två tredjedelar av sitt liv och som har en stark, trygg anknytning med ett stort nätverk. IVO:s slutats spelar tyvärr ingen roll för Leo. Det enda IVO begär av kommunen är att de ska se till att liknande misstag inte sker igen. Leo lämnas där han är, utan uppföljning. Familjehemsmamman är oerhört orolig för Leo och vet inte var hon ska vända sig för att ta reda på̊ om han verkligen har det bra.

I fallet ovan så strider socialtjänstens beslut mot flera artiklar i barnkonventionen. Artiklar det strider mot är följande:
• 3. Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
• 6. Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.
• 12. Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.
• 16. Barn har rätt till ett privatliv och familjeliv. (Begreppet ’’familj’’ måste tolkas i bred bemärkelse och omfattar biologiska föräldrar, adoptiv- eller fosterföräldrar, eller, där det är tillämpligt, medlemmar av släkten eller lokalsamhället i enlighet med lokala sedvänjor (artikel 5).
• 19. Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp.Leo befinner sig i en situation där hans ålder gör att han inte kan vända sig till någon instans för att få hjälp att driva sina rättigheter, hans rättighet till sitt familjeliv enligt artikel 16, som innefattar bland annat familjehem. Hans bästa torde även i detta fall grundas i hans anknytning till familjehemmet och riskerna som finns gällande hans välbefinnande både psykiskt och fysiskt vid en separation. Här går även IVO in och visar på att socialtjänsten har gjort fel, men ingen ser till att Leo kommer tillbaka till sitt familjehem. Vem driver då hans rättigheter? I detta fall anser vi att familjehemmet utifrån beslut från IVO, borde kunna vända sig till ovan nämnda klagoinstans för barn som skulle kunna driva fallet rättsligt utifrån Leos perspektiv för att få hans rättigheter tillgodosedda.

Sandras berättelse – ett utdrag ur Unicefs rapport
”Hur ska barn i Sverige få upprättelse när deras rättigheter kränkts?”
Sandra är 16 år och går på gymnasiet. Hon har utsatts för psykiskt och fysiskt våld av sin mamma så länge hon kan minnas. Det fysiska våldet har minskat det senaste året, men Sandra känner fortfarande ett obehag av att vara i närheten av sin mamma. Hon undviker att vara hemma så mycket det går och spenderar mycket tid hos sin pojkvän. Hon har inte vågat prata med någon om situationen i hemmet och vad hon utsatts för under sin uppväxt, vare sig med kompisar eller personal på skolan. Sandra sköter sig bra i skolan, har bra betyg och beter sig inte avvikande. Sandras pojkvän har dock under en tid misstänkt att Sandra inte mår bra och väljer att konfrontera henne när han en kväll ser att hon har blåmärken på armarna. Sandra berättar att hon bråkade med sin mamma om pengar och att bråket blev fysiskt.

Sandras mamma försörjer inte längre Sandra utan tycker att hon ska sluta gymnasiet och skaffa ett jobb. När Sandra säger att hon behöver pengar blir hennes mamma aggressiv. Sandra bestämmer sig för att bo hos sin pojkvän några veckor tills situationen lugnat sig. När Sandras mamma får veta att Sandra bor hos pojkvännen ringer hon hans familj och hotar dem. Sandra blir rädd och återvänder hem, men upptäcker då att mamman bytt lås. Sandra hör mamman skrika inifrån lägenheten att hon inte är välkommen hem längre. Sandra tar kontakt med socialtjänsten med hjälp av sin pojkvän. Socialtjänsten bokar en tid för ett möte med Sandra.

På mötet berättar Sandra att hennes mamma inte vill försörja henne och att hon inte har någonstans att ta vägen. Sandra fokuserar på sin ekonomiska situation eftersom den känns viktigast. Våldet har ju pågått så länge. Får hon inte pengar kan hon inte gå kvar i gymnasiet och det är det värsta som kan hända henne just nu. Socialsekreterarna berättar för Sandra att de har olika enheter som hanterar olika frågor och att det är lättast om hon vänder sig till försörjningsstödsenheten och talar med dem. Socialsekreterarna säger dock att Sandra troligtvis inte kommer få någon form av bidrag eller försörjningsstöd eftersom hennes mamma som vårdnadshavare är underhållsskyldig för henne.

Socialtjänsten kallar Sandras mamma till ett möte. På mötet säger mamman att Sandra visst är välkommen hem om hon skulle vilja det och att det är Sandra själv som valt att flytta till sin pojkvän. Socialtjänsten tycker inte att det verkar finnas några omsorgsbrister hos Sandras mamma. Sandra verkar dessutom vara en duktig och ansvarsfull tjej som sköter sig. Sandra beviljas inte ekonomiskt bistånd och socialtjänsten ser ingen anledning att starta någon övrig utredning och avslutar ärendet utan insats. Sandra, som fortfarande inte vågar åka hem, blir kvar hos sin pojkväns föräldrar. Hon känner sig frustrerad över ovissheten kring sin situation.

Sandras situation illustrerar behovet av representation för barn i myndighetsförfaranden och vikten av att beslutsfattare har kompetens och kunskap att utreda barnets situation. Sandra befinner sig i en utsatt situation. Trots att hon tar kontakt med socialtjänsten och beskriver att hon inte vill bo hemma hos sin mamma ställer socialsekreteraren inte frågor om hennes hemsituation. Mot den bakgrunden bedömer socialtjänsten att det inte föreligger omständigheter som föranleder att de ska inleda en barnavårdsutredning. Socialtjänstens beslut att inte starta en utredning kan inte överklagas. Sandra kan inte heller själv ansöka om att hon ska beredas vård med stöd av LVU. De rättighetskränkningar som kan aktualiseras är bland annat att socialtjänsten inte sätter Sandras bästa i främsta rummet, artikel 3 i barnkonventionen. Beslutet kan även strida mot artikel 19, där det stadgas att varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar, samt artikel 20, där det stadgas att ett barn som för sitt eget bästa inte kan stanna kvar i sin familjemiljö har rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida.

Redan i inledningen av berättelsen kan vi identifiera en situation där Sandra hade behövt stöd. Hon har sedan länge varit utsatt för våld. Det är först när hon är 16 år som hon, tack vare sin pojkvän, till slut kontaktar socialtjänsten. Det är inte alla barn som har det stödet tillgängligt. Det är i dessa situationer behovet av en hjälplinje aktualiseras. Till hjälplinjen kan barn ringa anonymt, prata om det som har hänt och hur deras livssituation ser ut. De kan då få information om vilka rättigheter de har, om de utsatts för rättighetskränkningar och hur de kan agera. Detta inledande samtal med vuxenvärlden kan bli barnens ingång till skyddssystemet när de inte har det stöd som Sandra har från sin pojkvän.

I sin kontakt med socialtjänsten har Sandra inte rätt till ett offentligt biträde då någon ansökan om vård inte övervägs. Sandra måste således möta socialtjänsten ensam. Det är svårt för henne att som barn veta på vilket sätt hon ska formulera sig, vad hon ska fokusera på och vad som är relevant att ta upp i förhållande till vad hon vill uppnå. I detta fall hade Sandra behövt berätta om det våld hon utsatts för i hemmet. Det är i första hand socialtjänstens ansvar att tillse att ärendet till fullo utreds. Eftersom Sandras ekonomiska situation är mest angelägen för henne är det den hon fokuserar på. Hennes situation uppfattas då som mindre akut och ekonomirelaterad. Socialtjänstens bedömning hade förmodligen blivit annorlunda om Sandra hade haft möjlighet att exempelvis ha en vuxen person med sig i ett trepartssamtal med socialtjänsten.

Sandra befinner sig i en situation där det inte finns något beslut att överklaga, samtidigt som hon behöver hjälp. Hade det funnits en klagoinstans för barn hade hon kunnat ta kontakt med dem för att be om hjälp att kommunicera med socialtjänsten. Genom ett lokalt organ eller en myndighet hade hon kunnat framföra ett klagomål till IVO, alternativt en nationell klagoinstans för barn och senare till barnrättskommittén för att få ett erkännande om att hennes rättigheter inte tillgodosetts.

Ovan är enbart två fall där barns rättigheter kränks och deras bästa sätts åt sidan. Exempel på fall där barns rättigheter kränks är oändliga, därav behöver vi se över hur vi i Sverige kan förändra barn och ungas situation. Det finns flera utredningar och rapporter som exemplifierar hur enskilda barnfall skulle kunna drivas. Barnkonventionen är tydlig det ska finnas oberoende instanser dit barn och unga kan vända sig när deras rättigheter kränkts. Vi har nu antagit Barnkonventionen som lag i Sverige sedan januari 2020 och den tydliggör vikten av att barn för att få sina rättigheter tillgodosedda måste kunna slå larm när grundläggande rättigheter kränks.

Huvudskribenter
Jessica Ivarsson – ordförande i Brinn för barnen
Anna Troedsson – styrelseledamot i Brinn för barnen
Medskribenter
Johanna Stålhandske – Vice ordförande i Brinn för barnen
Ylva Fahlander – Suppleant i Brinn för Barnen