I händerna på en pedofil

Hur kan vårt rättssystem få lov att se ut som det gör? Våra politiker har i snart 150 år talat om människans goda, hur vi ska värna om individen. I modern tid talar politiker om hur långa straff inte rehabiliterar de som begår brott, men statistik visar samtidigt att 89% av alla förövare faller tillbaka i gamla vanor så fort de kommer ut från sin rehabilitering. Huruvida de kvarstående 11% håller sig i kragen efter en viss tid låter forskning vara osagt. Så, de vars liv förändras av att någon som begått brott mot dem, hur ska de kunna gå vidare i sina liv när de vet att förövaren med högsta sannolikhet får minimala pålagor för de handlingar de utfört? Många av dessa liv tillhör små barn, barn som bävar för dagen deras förövare kommer tillbaka, och tillbaka kommer de. Det ser vi gång på gång som i fallet med pedofilen i Rinkeby, pedofilen i Uppsala, pedofilen i Malmö, pedofilen i Helsingborg, pedofilbrödraparet, pedofilringen i Stockholm… Flera små vändor in i rättspsykiatrin, flera små vändor in i fängelser för att sedan gå tillbaka till exakt samma liv som innan. Altruism och idealism är fint i teorin, att vårda och behandla vad som är fel, men när det kommer på bekostnad av realism och verklighetsförankring duger inte drömmar och utopiska drömbilder mycket till. Ett rättssystem som ger en pedofil rätt att upprepa övergrepp mot barn med några få års uppehåll på grund av kortare fängelsestraff, är det verkligen rättvisa? Är det inte rent av ett hån mot pedofilens offer och i det, övergrepp på barnen orsakade av vårt rättssystem? Hur kan politiker säga sig ha goda intentioner när de år efter år underlåter sig att inte stifta om de lagar som låter pedofiler löpa fritt i vårt land och över internet. Pålagor mot pedofiler är så milda att de är ett hån mot de barn som utsätts för övergrepp.

Hur ser det då ut för människor som gör sexualbrott? Vi har sedan 1970-talet haft olika behandlingsformer i Sverige som tar hand om och ska rehabilitera personer som dömts för sexualbrott. Så sent som under 80-talet började man erbjuda dessa behandlingar inom Kriminalvården och rättspsykiatrin. Seif, Sexualbrottsprogram med Individuellt Fokus, är ett behandlingsprogram i Kriminalvården som syftar till att minska risken för återfall i sexualbrott. För mig som arbetar med barnens rättssäkerhet ter det sig som bitter läsning om vad som erbjuds dessa förbrytare. Det som erbjuds utsatta barn i vårt land idag har långa vägar att gå för att nå upp till den kvalité och budgetering som läggs på sexualförbrytare. Nåväl. I programmet som erbjuds på anstalter landet över för sexualbrytare ingår omfattande utredningar och sedan kartläggning av varje klients problematik. Man utarbetar individuella handlingsplaner och därefter ingår klienten ett kognitivt beteendeterapeutiskt program. Fokus för KBTn är att ringa in och behandla riskfaktorer för återfall i sexualbrott: känslor, tankar, sexualitet och relationer. Vårdtiden är inte förutbestämd.

Som komplement till den rättspsykiatriska behandlingen har man farmakologisk behandling. Klienten behandlas med läkemedel för att dämpa och reglera ett sexuellt beteende vilket påbörjas i samband med vård. Det finns även behandling för de som inte ännu har agera på sina tankar om att utföra sexualbrott. Behandlingen kan bestå av antidepressiva eller hormonreglerande preparat, ibland i kombination. Mörkertalet för våldtäkter och sexuella övergrepp mot barn är dock mycket stort och flertalet av pedofiler går fria. Även de som blivit dömda och tillfälligt satta i olika rehabiliteringsprogram kan frånsäga sig den vård som erbjuds och är efter en tid ute på gatan igen.

Vart tar de som blivit utsatta vägen? Barnen. Som funnit sig i händerna på en vuxen förövare. Jo, de hamnar hos socialtjänsten och längre behandlingar erbjuds inom hälso- och sjukvård. I dagens Sverige, 2021, vet vi alla hur socialtjänst och vård ser ut. Larmrapporter från socialtjänst, hälso- och sjukvård, Ivo, Jo, socialsekreterare, m. fl. har länge hopat sig i travar så höga att de blivit en skog där ingen längre ser den individuella akten. Forskningsunderlaget för hjälp av barn som utsatts för sexualbrott är mindre än på alla andra fronter inom samhälls- och sjukvård, vilket i sig utgör ett problem. Studier av krisstöd och tidiga interventioner efter våld och övergrepp är förvånansvärt, nej fruktansvärt få, speciellt i jämförelse av studier och forskning på ämnet hjälp till förövare. Behovet av mer forskning är akut. Varför lever vi i ett land där man lägger allt krut på förövaren, krut som i studie efter studie visar att knappt 1 av 10 förövare hjälps – i viss mån – av allt det arbete som görs för dem, när de väl fångats in i det nät som utgörs av vårt rättssäkerhetssystem. Varför är straffen så obetydliga gentemot det övergrepp det faktiskt är att lägga en hand på ett barn på ett sätt barnet inte önskar? Är en vuxen person som förstör ett litet barns hela liv verkligen värd all den kraft samhällsapparaten lägger på den eller borde man istället se över de resurser, rutiner, arbetsmodeller och forskning om ska skydda barnet. Svaret för mig ter sig självklart, men inte för landets folkvalda.

Vad som faktiskt  finns är en uppsjö av studier om konsekvenserna för ett barn vars liv formats av ett övergrepp, hur detta barnet utvecklas och agerar som vuxen. Även här är svaret på hur det går för ett utsatt barn: det blir en dysfunktionell vuxen. Systemet fostrar små individer till att bli brutna vuxna och därmed sluts den cykel som är kriminellt beteende. Hjälp barnen, fokusera på barnen, främja deras livsutveckling! Ta hand om de små vars liv fortfarande ligger framför dem och ge dem en chans att lägga en traumatisk händelse bakom sig. Ett enkelt steg är att låsa in förövarna på livstid för att stärka den lille individen i att faktiskt rättvisa har skipats. Att fokusera på barnen är att fokusera på en bättre framtid. Att fokusera på barnen är att fokusera på en bättre framtid.

Skrivet av Anna Troedsson – Brinn för barnen