Flickan och kråkan

Jag satt häromdagen och läste min tidning, en dag som så många förut och jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som en efter en tagit slut.

Då såg jag en bild av en flicka med en skadskjuten kråka i famn. Hon springer iväg genom skogen så fort som hon någonsin kan. Hon springer med fladdrande lockar, hon springer på taniga ben och hon bönar och ber och hon hoppas och tror att det inte ska vara för sent.

Och flickan är liten och hennes hår är så ljust och hennes kind är så flämtande röd. Och kråkan är klumpig och kraxande svart och om en stund är den alldeles död.

Men flickan, hon springer för livet hos en skadskjuten kråka i famn. Hon springer mot trygghet och värme för det som är riktigt och sant.

Hon springer med tindrande ögon, hon springer på taniga ben. För hon vet att det är sant, det som pappa har sagt ”finns det liv är det aldrig för sent”

Det här är början på Mikael Wiehe’s låt från 1981, den bygger på misär, misstro och hopplöshet hos en vuxen. Men den här låten har ett fast tag om mig och mitt hjärta, för varje gång jag hör den tänker jag på de barn som idag lever i utsatthet, de barn i Sverige som dagligen ”springer på taniga ben och bönar och ber och hoppas och tror att det inte ska vara för sent”.

Alla de barn vars hopp är en skadskjuten kråka och som tror det finns nån som kan hjälpa dom och att det finns nån som har svar.

Tillsammans med er medlemmar finns vi där för dom barnen, vi finns för att hjälpa dom lyfta den skadeskjutna kråkan och hjälpa dom att slippa springa. Tillsammans gör vi skillnad för dom utsatta barnen. ”För så länge det finns liv är det aldrig för sent”.

Därför vill vi admins idag uppmärksamma ER medlemmar för era stora hjärtan och eran vilja att förändra! För varje springande barn är ni en låga som lyser i mörkret!

Tack för att just DU brinner för barnen!

Text och bild: Alexandra Toth – Team Brinn för barnen