Rätten till en trygg barndom – från ord till handling

”Brinn för Barnens skrivelse ”Rätten till en trygg Barndom – från ord till handling” är skriven av Brinns ordförande Jessica Ivarsson samman med Ylva Fahlander. Uttalanden i skrivelsen från kommer bland annat från:

  • Katrina Piuva, studierektor för kurators- och psykoterapiutbildningen vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet samt Ordförande FSSOC. Även medföljt brev som bilaga.
  • Maria Eriksson, Professor, ämnesföreträdare för Social välfärd med inriktning mot civilsamhället
  • Birgitta Harberg, konsult inom förändringsledning och ledarskap inom socialtjänsten, har arbetat i över 20 år inom socialtjänsten
  • Monia Sunesson, förste socialsekreterare i Göteborg, har arbetat i över 20 år inom socialtjänsten
  • Bettan Bywald, socialsekreterare sedan 30 år och arbetar i de mest utsatta områdena i Göteborg
  • Åsa Backman, barnrättskonsult med närmare 20 års erfarenhet av arbete med FN:s konvention om barnets rättigheter, sitter med i styrelsen för Bris

Leos berättelse. Leo säger till sin familjehemsmamma sedan fem år tillbaka: ”Varför får jag inte stanna hos
dig mamma, varför lyssnar ingen på vad jag vill?”

Leo blev placerad hos Linda när han var två år gammal och då var han ett mycket trasigt litet barn. Leo hade ingen trygg anknytning till sin biologiska mamma och han förväntade sig ingenting av vuxna. Den biologiska mamman hade gett honom bristfälligt med mat och han hade spenderat sina dagar i en gåstol. Leo hade ingen erfarenhet av närhet eller kärlek.

Den biologiska mamman har själv berättat om hur hon nattade Leo på kvällarna, hon stängde in honom i hans rum och höll i dörren medan han grät och försökte förmå henne att öppna dörren. Till slut somnade han av utmattning. Mamma tyckte själv att detta varit en bra metod då han till slut lade sig för att sova utan att kräva något av henne. Hon kritiserade senare familjehemmet för att ha gjort Leo otrygg genom att han ville ha sällskap när han skulle somna. När Leo somnat gick mamma ofta ut på stan för att träffa män och roa sig. Hon lämnade sin lille pojke hemma helt själv.

Socialtjänsten gav den biologiska mamman många chanser och satte in olika former av stöd men tillslut blev lille Leo omhändertagen enligt LVU och hämtades akut från förskolan för att placeras hos Linda. De handläggare som hämtat Leo på förskolan, en handläggare och en konsulent, kom till Linda med den lilla pojken. Konsulenten åkte till en affär och köpte en pipmugg och lite annat och sedan ansåg de överlämningen som klar och åkte igen.

Linda tog emot en liten pojk som bara sprang runt och uppgav höga tjut, han gav ingen ögonkontakt, rev allt papper han hittade i små bitar och han visste inte sitt namn.

Leo hade tur som kom till ett familjehem som kunde förstå och tillgodose hans speciella behov, Linda är utbildad och har jobbat med barn med NPF-diagnoser, så hon förstod snabbt hans problematik.

Leo utreddes senare och fick en autismdiagnos. Hos Linda fick Leo lugn, stabilitet och kärlek. Han utvecklades snabbt, började prata och blev otroligt kärleksfull. Han knöt snabbt an till hela familjen och kallade de andra barnen för storasyster och storebror. Autism är inget som försvinner men Leo utvecklades så väl att de autistiska dragen knappt var märkbara. Umgängen med den biologiska mamman var inte regelbundna då hon ofta kunde utebli utan förvarning. Leo visade inga känslor eller intresse för sin mamma, men han var tvungen att fortsätta åka på umgänge de gångerna mamma önskade det.

Mamman blir sambo med en man från en närbelägen flyktinganläggning och får ytterligare ett barn med honom. Socialtjänsten låter det här barnet vara kvar då de anser att mannen kan tillgodose bebisens behov.

En dag hämtar Linda Leo efter ett umgänge och hon frågar som hon brukar göra, hur Leo har haft det. Då berättar Leo att mammans nya sambo har misshandlat honom, han har slagit honom i huvudet och trampat på hans huvud när han låg på golvet samtidigt som han gjorde ett ”skära av halsen tecken” mot honom. Leo är nu snart 6 år gammal och Linda anmäler omedelbart händelsen till socialtjänsten som avbryter umgänget under en kort tid. Mamma flyttar då ifrån sambo och är utan bostad under en tid.

Fem månader senare har mamma bostad och umgängena har återupptagits, socialtjänst beslutar då att mamman ska få tillbaka vårdnaden om Leo. Socialtjänsten menar att mamman nu gjort tillräckliga förbättringar, trots inget egentligen förändrats och allt påskyndas för att skolstarten närmar sig. 

Leo vill inte, han är rädd för sin biologiska mamma och älskar sin familjehemsmamma Linda som sin mamma. Han är förtvivlad att han måste lämna sitt familjehem. Linda får försöka hjälpa honom och prata positivt om ”hemflytten” som väntar. Under de första sju månaderna som Leo bor hos sin mamma är Linda kontaktfamilj åt Leo och får hämta och lämna honom varannan helg. Leo är ledsen varje söndag då han ska tillbaka. Han räknar ofta högt upp hur många dagar det är tills de får kramas igen.

Efter sju månader som kontaktfamilj får Linda ett samtal från Leos handläggare som meddelar ”vi säger upp dig idag med en månads varsel” du kommer inte kunna träffa Leo fler gånger, familjen har fått flytta akut på grund av ett påstått hot från den förra sambon och lever nu med skyddad identitet.

Linda får bara prata med Leo vid enstaka tillfällen på telefon under de följande två månaderna. Linda var anlitad som familjehem via ett privatbolag som hyrdes in av Leos kommun. Konsulenten som är familjehemmets kontakt gör en anmälan till socialtjänsten i den nya hemkommunen när det visat sig att Leo inte fått börja i skolan trots att det gått flera månader efter den sekretessbelagda flytten. Den biologiska mamman blir ursinnig för anmälan och lägger all skuld på Linda vilket resulterar i att all kontakt mellan Leo då 7 år och hans familjehemsmamma bryts med omedelbar verkan.

IVO har granskat fallet och de har riktat kritik mot kommunen och socialtjänstens agerande. Det förekommer allvarliga brister på flera punkter, det saknas dokumentation, ingen har pratat med Leo och låtit honom höras, i Leos utredning som låg till grund för hemflytten ha handläggarna har till och med utelämnat misshandeln som Leo utsattes för av

mammans sambo. Nämnden visste inget om detta när de biföll socialtjänstens önskan att flytta hem Leo.

IVO menar att Leo aldrig borde ha flyttats från sitt familjehem där han bott 2/3 av sitt liv och har en stark, trygg anknytning med ett stort nätverk. IVOs slutats spelar tyvärr ingen roll för Leo. Det enda IVO begär av kommunen är att de ska se till att liknande misstag inte sker igen. Leo lämnas där han är, utan uppföljning.

Familjehemsmamman är oerhört orolig för Leo och vet inte vart hon ska kunna vända sig för att ta reda på om han verkligen har det bra.

I fallet ovan så strider socialtjänstens beslut mot flera artiklar i barnkonventionen. Artiklar det strider mot är följande;

  • 3. Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa.
  • 6. Barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.
  • 12. Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad.
  • 16. Barn har rätt till ett privatliv och familjeliv. (Begreppet ’’familj’’ måste tolkas i bred bemärkelse och omfattar biologiska föräldrar, adoptiv- eller fosterföräldrar, eller, där det är tillämpligt, medlemmar av släkten eller lokalsamhället i enlighet med lokala sedvänjor (artikel 5.)
  • 19. Barn ska skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp

Inledning
Vi i Brinn för barnen kommer dagligen i kontakt med utsatta barns verklighet. Vi ser därför de utmaningar vi står inför utifrån ett helhetsperspektiv. Det hade varit enkelt om det bara var lagar som behövde förändras, det är dock bara en del av de insatser som krävs för att få till en verklig förändring för utsatta barns rättigheter, och deras vardag här och nu. Vi kommer i denna skrivelse delge våra observationer och även sammanfatta våra förslag på vad vi anser behöver förändras inom flera områden.

Vi välkomnar att regering och riksdag ser över lagarna för att stärka utsatta barns rättigheter, vi anser att fokus behöver skiftas från föräldrars rättigheter och vilja, till att alltid sätta barnets välmående och utveckling först. Nya lagar är grunden för en förändring, men det som krävs för att lagar ska göra skillnad ute i verkligheten för barnen är givetvis att våra myndigheter och domstolar tillämpar lagarna. 

Biologiska föräldrar har idag, trots ett omhändertagande av barnen, mycket makt över barnens tillvaro och liv. Barn tvingas till umgänge trots att de inte vill, biologiska föräldrar ska godkänna om barnen ska få ett eget ombud som ska driva deras sak. Vi ställer oss frågande till hur föräldrar som fått barnen omhändertagna fortsatt kan ha så stor inverkan och talan för barnens liv? Bedömningen är redan gjord vid ett omhändertagande, att de biologiska föräldrarna inte har förmåga att ta hand om och ansvara för sina barn samt inte har barnens bästa i fokus, men än dock är de fortsatt de som styr barnens uppväxt och liv. Vi gör små framsteg inom lagstiftningen när det gäller att skifta fokus från föräldraperspektivet till barnens rättigheter, bland annat kommande barnfridsbrott är en lag där vi äntligen börjar se att barnens bästa kommer först. När det gäller de förslag som regeringen lade fram gällande lex Lilla Hjärtat så anser vi dock att där är de biologiska föräldrarnas rättigheter och risk för att kränka deras privatliv det som fortsatt väger tyngst, och dessa kommer inte stärka placerade barns rättigheter i den utsträckning som krävs. 

För att få till en markant förändring när det gäller utsatta barns rättigheter krävs stora kompetenshöjande insatser, tillräckligt med resurser, välutvecklade arbetsmetoder och fullständig samverkan inom socialtjänsten men även med andra myndigheter för att ta ett betydande steg åt att bli det starka skyddsnätet för utsatta barn som det måste vara. En välförankrad implementering och utövande ute i samhället måste ske. Det krävs att våra myndigheter och framför allt socialtjänsten kan tolka lagarna och kunna utöva dessa i praktiken. Idag är tillämpningen oerhört subjektiv och olika socialkontor kan ta helt olika beslut i ett och samma fall.

Barnkonventionen har varit i lag i Sverige sedan januari 2020, men det märker vi föga av inom våra domstolar. Där krävs specialinriktningar när det gäller barn, både inom domstolar samt genom specialkompetens för de domare och advokater som arbetar med barn.

Det krävs även ett starkt tillsynsorgan som kan gå in i enskilda fall och häva beslut likt Leos berättelse*. Socialtjänst och socialnämnd kommer fortsätta att göra felaktiga beslut i vissa fall. IVO har år efter år redovisat de missförhållanden som finns inom socialtjänsten och hur barn far illa och riskerar att mista sitt liv. För att rädda de barn där ett felaktigt beslut har tagits så behöver det finnas en instans som driver enskilda fall och ser till att ett fall som Leos* rättas till, det vill säga att han bör tillbaka till sitt familjehem då IVO i sin utredning visade att han aldrig borde ha flyttats från familjehemmet. 

När ett barn blir placerat är det givetvis av största vikt att barnet kommer till en trygg och kärleksfull miljö som har förutsättningar att kunna ge barnet det stöd, hjälp och omsorg som det behöver. Barn ska aldrig någonsin behöva komma till ännu en utsatt situation och riskera våld, missbruk, omsorgsbrist eller övergrepp. Vi behöver säkerställa jourhem, familjehem och andra instanser. Det är även av oerhörd vikt att jourhem, familjehem och andra boenden likt HVB och SIS får tillräcklig och korrekt information vad det gäller barnen de ska ta hand om, de behöver också utbildning, hjälp och stöd för att kunna tillgodose barnens olika behov.

För att inte barn ska kunna hamna mellan stolarna eller tappas på vägen så krävs en samverkan mellan olika socialtjänster men även mellan och med polis, förskola, skola och givetvis vården. Detta kommer kräva sekretesslättnader, nya arbetsmetoder och verktyg. Följande del av skrivelsen kommer beröra områdena ovan, dock mer utvecklat.


Lagstiftning
Vi välkomnar alla lagförändändringar där vi ser att rättigheter stärks för barn som lever i utsatthet, vi kommer ej i sin helhet inkludera våra tankar kring lex Lilla Hjärtat-lagarna utan vi kommer skicka dem separat.

Föräldrarätten
Den starka föräldrarätten hindrar barn från att få sina rättigheter tillgodosedda, vilket har lyfts från olika håll och instanser under flera år. Denna problematik blir mycket tydlig bland annat i Barnombudsmannen årsrapport från 2020 till regeringen, ”Dom tror att dom vet bättre – barnet som rättighetsbärare”.

Vi måste skydda alla barn, och staten har det yttersta ansvaret att göra det. Två av barnkonventionens grundprinciper tydliggör att i alla åtgärder som rör ett barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa (artikel 3) och i alla åtgärder som rör ett barn har barnet rätt att uttrycka sina åsikter och få dessa beaktade utifrån ålder och mognad (artikel 12). Om det gäller ett litet barn så bör man göra sitt yttersta för att få fram vad deras bästa är utifrån mående och behov. I de fallen krävs expertis från någon med rätt utbildning och mångårig erfarenhet av att tala med barn eller kunna observera barns beteende.

Nedan är några exempel då föräldrarätten kränker barnrätten.

  • När samhället tvångsomhändertar barn enligt LVU är intentionen med lagstiftningen att barnet ska återvända till de biologiska föräldrarna så snart de anses kapabla att ta hand om barnet. Detta kan innebära att när ett barn rotat sig och funnit trygghet i ett välfungerande familjehem får barnet inte stanna där om de biologiska föräldrarna vill ha tillbaka barnet och grunderna för tvångsomhändertagande upphört. Barnets bästa blir inte avgörande vid beslutet utan då tas fram för allt hänsyn till de biologiska föräldrarnas vilja.
  • Ett annat område som tydliggör de biologiska föräldrarnas starka juridiska ställning är frågor som rör vårdnad, boende och umgänge. Lagstiftningen betonar att vid alla beslut som rör dessa frågor ska barnets bästa vara avgörande. Trots att lagstiftningen är tydlig har barnet i realiteten ingen talerätt; är inte part i tvisterna, har inte rätt till ett eget ombud som för dess talan och har ingen möjlighet att väcka talan eller överklaga beslut i dessa frågor.
  • En annan situation då barns rättigheter kränks, är om ett barn inte vill träffa sin förälder – då kan föräldern med lagen som stöd, tvinga barnet till umgänge. Det

    kan handla om en våldsam förälder som har misshandlat eller mördat barnets andra förälder. Det händer att dessa beslut verkställs med polishämtning. Detta är oacceptabelt och strider mot de mänskliga rättigheterna.
  • Barnet har rätt att komma till tals i alla situationer som berör barnet, trots det krävs vårdnadshavarens samtycke i de flesta fall. Ett exempel är när ett barn vill överklaga ett beslut, då måste barnet ha de biologiska föräldrarna på sin sida. Detta förfarande är orimligt och viljan hos en vårdnadshavare som behandlar sitt barn illa att ge samtycke är ofta obefintlig. Det innebär att det inte finns någon möjlighet för barnet att få upprättelse när dess rättigheter har kränkts.

Om barnkonventionen som lag ska göra skillnad och vara ett kraftfullt verktyg för att skydda barn i de mest utsatta situationerna måste lagar som utgör hinder för detta förändras och tillämpas.

Krav på drogtester – eftersom alla barn har rätt till den drogfri barndom
Det är ingen personlig inskränkning att behöva lämna drogtester, däremot är det kränkande att barnets rätt till en nykter förälder sätts åt sidan. Det nya lagförslaget i lex Lilla Hjärtat är en förbättring mot tidigare lagstiftning som inte gett rätt att kräva någon provtagning alls, men en förbättring räcker inte. Det finns inget utrymme för att följa upp nykterheten efter en hemflyttning, vilket vi anser borde vara en självklarhet för att säkerställa en trygg och drogfri hemmiljö för barnen. Vi behöver en kraftfullare lagstiftning kring missbruk och beroende.

Det finns en omfattande lagstiftning på plats vad det gäller krav för att framföra fordon. Dessa regleras i TSFS 2010:125. Transportstyrelsen har möjlighet att förelägga om både läkarutlåtande och bedömningar av specialister. Transportstyrelsen har idag möjlighet att kräva relativt täta, omfattande och oförberedda tester samt läkarintyg under 6–24 månader. Ju längre uppföljning desto större möjlighet att sätta in rätt behandling och förhindra svåra olyckor vid ett eventuellt återfall. Här talas det inte om inskränkning i mänskliga rättigheter eller ingrepp i individens integritet, så det bör inte heller vara en fråga gällande provtagning av vårdnadshavare. Är det mer kränkande att lämna prover som förälder än som förare? En annan frågeställning är om man kan jämföra ansvaret vid körning med ansvaret som följer med att vara vårdnadshavare. Vilka egenskaper krävs som förare och vilka krävs som ansvarsfull vårdnadshavare?

Alla de egenskaper som krävs för att vara en god förare behöver du som förälder och mycket mer därtill. Det finns en avsevärt mycket högre psykisk belastning på en vårdnadshavare än på en förare, av den anledningen att du inte helt sonika kan ställa ditt barn åt sidan de dagar du känner att du inte räcker till eller inte har ett uns ork kvar i din resursbank som förälder. Barn har rätt till en drogfri barndom vilket nuvarande lagförslag ej kommer säkerställa.

Offentlighets- och sekretesslagen
Det bör ske lättnader i offentlighets- och sekretesslagen så att samverkan mellan socialtjänsten, polis och andra viktiga myndigheter som utgör barns skyddsnät blir möjlig. Anmälningar ska skapa en helhetsbild och en sorts stödbevisning som kan hjälpa det utsatta barnet. Utifrån nuvarande lagstiftning har ovan nämnda intressenter inte möjlighet att ta del av varandras viktiga information gällande barn, vilket kan vara förödande för barn i utsatthet.

Socialtjänstlagen
När det gäller socialtjänstlagen så behöver den formas om så att den underlättar i stället för att försvåra skydd och hjälp av utsatta barn. Lagen var avsedd att fungera som en övergripande ramlag.
Det har skett ett hundratals förändringar varav cirka 70% av dessa är stora lagförändringar. Socialtjänstlagen har idag olika föreskrifter och genomförandeplaner som riskerar att ta ut varandra. Lagen är svåröverskådlig, vilket medför svårigheter vid tillämpning av den. Den upplevs vara otydlig och sakna ett väl fungerande användarperspektiv. Detta underlättar inte en enhetlig och rättssäker tillämpning av lagen, vilket många barnfall vittnar om.

Utövande i domstolar
Domstolar tillämpar fortsatt inte barnkonventionen på grund av okunskap och rädsla för att man inte helt förstår hur man ska tolka eller döma utifrån artiklarna. Det krävs domare som kan barnkonventionen och förstår hur den kan tillämpas. Barnperspektivet bör komma högst upp domstolars agenda. Som vi nämnt tidigare i texten så trumfar fortsatt föräldrarätten över barnens rättigheter. Domare och advokater bör få specialinriktad utbildning när det kommer till barn i utsatthet. Barn ska i alla frågor som berör dem alltid ha ett eget ombud, och detta ska ske även om inte vårdnadshavare godkänner detta. Det rättsliga ombudet ska ha kunskap och erfarenhet när det gäller utsatta barn och deras problematik, det bör finnas specialinriktade barnadvokater. Fokus bör skiftas till barnperspektivet i stället för straffrättsprocessen som det är idag. Barndomstolar borde upprättas för att fullt ut sätta barnen och deras rättigheter i centrum.


Socialtjänsten
Utbildning
Vi anser att det krävs kompetenshöjande insatser inom socialtjänst för att få genomslag av nuvarande och kommande lagar.

Katrina Piuva, studierektor för kurators- och psykoterapiutbildningen vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet samt Ordförande FSSOC. Med detta uttalande vill jag understryka att förbundet ser positivt på uppvaktningen och initiativet att verka för att socialtjänstens kompetens utvecklas i det förebyggande och utredande arbetet med barn och unga. Förbundet FSSOC verkar också för att i samverkan med Förbundet Sveriges Socialchefer (FSS) och Sveriges kommuner och regioner (SKR) skapa utbildningsvägar för utökad kompetens för socionomer på magister/masternivå. Specialistkunskaper om barn och unga i utsatta livssituationer är ett sådant eftersträvansvärt kompetensområde. ”*

Socionomutbildningen behöver göras om i grunden så att den utbildar specialister i stället för generalister. Socionomstudenter måste rustas med specialistkompetens för att kunna hantera det mycket komplexa, svåra och betydelsefulla arbetet med barn i utsatthet – utifrån ett barnperspektiv och barnets bästa.  Arbetet innebär att ta beslut om barns liv. Vid beslut där barnperspektivet och barnets bästa ej fått råda kan detta få allvarliga konsekvenser för barns hälsa och utveckling samt riskera trauman som påverkar dessa individer för resten av deras liv. För kunna inta ett barnperspektiv, förstå barns behov och vad som är barns bästa behövs fördjupande kurser inom barnpsykologi. Idag omfattar psykologimomentet endast cirka 5 veckors studier och socialpsykologimomentet cirka 3 veckor (kan variera något utifrån lärosäte). Då socionomer är delaktiga i beslut att flytta barn från sina biologiska familjer såväl som från familjehem, bör fördjupande kunskap om hur barnet påverkas på kort och lång sikt av att mista sina omsorgs- och anknytningspersoner ingå.

Många barn som socialtjänsten kommer i kontakt med har någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, vilket gör att de har särskilda behov. Kunskap om vad detta innebär borde vara en obligatorisk del av utbildningen. Kunskap om hur man bemöter barn och praktiskt arbete med barn borde även det ingå i utbildningen för socialt arbete med barn.

Utöver barnpsykologi är det av yttersta vikt att ha fördjupande kunskaper inom allmän psykologi för att kunna förstå hur psykisk ohälsa, våld, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, samt missbruk kan påverka föräldrars beteenden. Praktisk träning i hur man kan bemöta upprörda föräldrar och hantera konflikter borde vara viktiga inslag under utbildningen.

Då socionomer använder sig själva som verktyg i mötet med brukaren, skulle någon form av egen terapi vara önskvärt för att förstå hur egen bakgrund, erfarenheter och eventuella trauman eller egen anknytningsproblematik kan påverka relationen med brukare.

Tillräcklig teoretisk utbildning inom utredningsmetodik saknas inom socialtjänsten, vilket bland annat leder till rättsosäkra utredningar. För att stärka skyddet för utsatta barn bör kunskapen bli starkare inom barnrätt.

Advokat Denise Lagercrantz riktar skarp kritik mot Socialtjänstens utredningar som hon menar saknar opartiskhet och har allvarliga brister vad gäller rättssäkerhet. Enligt hennes erfarenheter baseras riskbedömningar på socialsekreterarnas eget tyckande i stället för på vetenskaplig grund (DN 2020-05-03). Lotta Bergh Eklund (2015) uppger i antologin ”Att se barn som anhöriga”,att en undersökning genomförd av Socialstyrelsen år 2000 visade tydliga mönster på att barn varken fick komma till tals eller gjordes delaktiga i Socialtjänstens utredningar. Brinn för Barnen delar också bilden av att Socialtjänsten många gånger tar en omsorgspersons parti i stället för att utgå från barnet, att många utredningsbeslut verkar vara godtyckligt fattade, samt att barnet varken får komma till tals, lyssnas på eller görs delaktig i utredningarna. I flera fall vi känner till har utredarna inte träffat barnet som utredningen berör. Det är därför av allra högsta vikt att kompetensen höjs inom utredningsförfarandet, rättssäkerhetsaspekten och barnrätt

”Elena Martinez-Conde, adjunkt vid Ersta Sköndal Bräcke högskola och med mångårig erfarenhet inom socialt arbete med barn och unga inom socialtjänsten, kan se att socialtjänstens medarbetare många gånger har dåliga förutsättningar att utföra arbetet och hög personalomsättning kan leda till att det saknas en kontinuitet för utveckling av personalens kunskaper och arbetssätt.

Det finns många väldigt kompetenta och erfarna socialsekreterare som dagligen gör ett gott socialt arbete och lyckas skapa förändring för barn tillsammans med andra viktiga människor och instanser i barnets liv. Men socionomutbildningen är en generalistutbildning och ger därför inte fullt ut den kompetens som arbetet med barn och unga kräver. Har man ingen eller liten erfarenhet av att arbeta med barn och socialt arbete sedan tidigare är det för många utmanande att arbeta inom barn- och ungdomsenheterna på socialtjänsten. Hon menar vidare att det kan vara en idé att titta på om socionomutbildningen borde göras om, till exempel kanske det skulle vara bättre att först ha ett gemensamt basår och sedan olika inriktningar. På frågan om varför inte fler socionomer höjer rösten kring socialsekreterarnas arbetsvillkor och hur det kan påverka det sociala arbetet och myndighetsutövningen för barn och deras familjer, så tror hon att arbetsvillkoren och den höga arbetsbelastningen kan göra att man inte har någon energi kvar till att ideellt driva frågan på fritiden.”


”Brigitta Harberg och Monia Sunesson har arbetat inom socialtjänsten i Göteborg med omnejd i över 20 år. De anser att socionomutbildningen är för generell för att direkt komma ut och sitta med utredningar gällande utsatta barn. Det bästa vore om de som är nyexaminerade socionomer under en tid ska komma ut och arbeta likt en läkares AT-tjänst inom socialtjänsten. För att sedan läsa vidare med inriktning barn likt en Masternivå.

Monia och Brigitta berättar att Göteborgsregionen har tagit fram ett koncept som kallas för yrkesresan som har spridit sig till fler regioner. De första två åren som socialsekreterare så går du som Ny, sen är nästa nivå Van och till sist blir du Erfaren. Efter erfaren så finns möjlighet till Ledare. Som Ny ska du aldrig behöva bli sittandes själv med barnutredningar.”

Utöver socialtjänsten krävs det kompetenshöjande insatser gällande barn i utsatthet och deras biologiska föräldrars problematik inom vården, förskola, skola och rättsväsendet.

Resurser
Socialsekreterare har, enligt dem själva, ofta dåliga arbetsförhållanden och tillgången till handledning beskrivs som bristfällig. Handläggare vittnar om att få orkar arbeta kvar och unga nyexaminerade handläggare får mycket svåra utredningar på sitt bord utan att varken ha rätt kunskap, erfarenhet eller tillgång till kompetent handledning. Det byts ofta ut socialsekreterare, vilket har framkommit i flera olika rapporter, nu senast i rapporten från Socialstyrelsen ”Att lyssna på barn i familjehem” som presenterades i mars 2021, och detta är även något som socialsekreterare själva vittnar om.

”Birgitta, Monia och Bettan menar att rollen som socialsekreterare har blivit mer systemtung, med ökat fokus på administration och kontroller. Det sker årliga kvalitetskontroller av dokumentation vilket kan riskera att saker och ting överarbetas och blir för detaljerat. De båda är dock överens om att det är bra med ökad kontroll och kvalitetssäkring, men det får inte ta tid från att vara ute på fältet och träffa barnen och familjen.”

Inom Socialtjänsten anser man att man måste få mer resurser för att kunna arbeta proaktivt och fånga upp barn i tid, men ändå drar till exempel Hisingen i Göteborg ner budgeten för socialtjänsten med 22,5 miljoner nu under 2021. Kommuners budget avgör om utsatta barn får rätt skydd och hjälp, och det kan inte få fortgå.

”Birgitta Harberg, som har arbetat inom socialtjänsten i Göteborg med omnejd i cirka 20 år, menar att socialtjänstens arbete skiljer sig en del mellan kommunerna då det är kommunernas budget som styr det sociala arbetet vilket inte alltid blir det bästa utifrån satsning på utsatta barn. Det kan se mycket olika ut beroende på kommuners budget.”

”Bettan Bywald, som arbetat som socialsekreterare i över 30 år i de mest utsatta områdena i Göteborg, anser att när det gäller mer resurser så ska det aldrig vara fråga om ekonomi när det kommer till att hjälpa ett barn, men så ser det ut idag. Vården måste vara bra och då kostar det.”

Tjänstemannaansvar
Brinn för barnen anser att ett utökat straffansvar för tjänstefel i den offentliga förvaltningen skulle förbättra rättssäkerheten och öka förtroendet för statlig och kommunal förvaltning. En av orsakerna är att många upplever att det inte utkrävs någon form av ansvar om det har begåtts ett fel. När det kommer till socialtjänsten som är av yttersta vikt för barn i utsatthet så har IVO granskat, utrett och visat på brister inom socialtjänsten år efter år, men det är fortsatt samma problematik ute på socialtjänsterna runt om i landet.

Vad betyder det egentligen att bli granskad och få allvarlig kritik? Att som kommun brista i sin hantering runt utsatta barn bör kopplas till konsekvenser. Socialtjänsten handlägger en stor del av det yttersta skydd vårt samhälle kan erbjuda. De har barns liv i sina händer. Ett sådant viktigt uppdrag får inte skötas undermåligt år efter år utan konsekvenser och det kan inte få fortgå. Tjänstemän inom offentlig förvaltning kan genom att begå misstag i sitt arbete och ta felaktiga beslut påverka barns liv negativt, ja barn har till och med mist livet på grund av sådana misstag, utan risk för värre påföljder än en varning. Det är orimligt och vi bör därför utöka ansvarsutkrävandet och återinföra tjänstemannaansvaret.

Tjänstemannaansvar innebär att en tjänsteman i offentlig förvaltning har fullt ansvar för sina beslut, och förseelser kan innebära disciplinära åtgärder eller avsked. Lagen ger idag utrymme för böter eller fängelse i högst två år för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften. Det är dock ytterst ovanligt att någon döms.

I de fall där felaktiga beslut får negativa följder för det enskilda barnet måste barnet som drabbas få upprättelse. Vi bör därför se över möjligheten att i större utsträckning än idag använda oss av de lagar och regler som finns och i allvarliga fall av tjänstefel låta rättsväsendet hantera ärendet.

Att tjänstemän idag inte ställs till svars för sina beslut riskerar att urholka förtroendet för i första hand myndigheter och kommuner och underminera tilliten i samhället. När människor i Sverige inte följer landets lagar innebär det att de kan fällas för brott. Men när offentligt anställda tjänstemän begår fel, får det sällan några konsekvenser för dem, trots att det handlar om barns liv.

Uppföljning i barnens hemmiljö vid placeringar eller hos deras biologiska föräldrar
Uppföljning av placerade barn bör ha en hög frekvens och vara omfattande. Många av de familjehem som vi har kommit i kontakt med vittnar om att socialtjänsten sällan gör oanmälda besök när det kommer till uppföljning av placerade barn. Det är till och med många som menar att de under flera års tid enbart haft några få besök av socialtjänsten och då har det bara varit anmälda besök.

Brinn för barnen anser givetvis att besöken ska vara varvade med oanmälda och anmälda besök. Detsamma gäller även vårdnadshavare/biologiska föräldrar som blir orosanmälda, där bör det ske oanmälda och anmälda besök.

Barn och vuxna maskrosbarn som levt i utsatthet i sin hemmiljö antingen hos sina biologiska föräldrar eller när de varit placerade berättar att inför socialtjänstens besök så var det alltid städat och de blev hotade att inte berätta något för socialsekreterarna. Att visa upp en fasad under anmälda kortare besök kan de flesta människor få till. Barn har fått sätta på sig en mask och verka som om allt är bra fast de egentligen lever under fruktansvärda förhållanden när ingen ser. Det krävs oanmälda besök för att komma så nära sanningen som möjligt, för att verkligen se hur barn har det i sin hemmiljö.


Samverkan & Enhetliga förändringar
Samverkan mellan myndigheter

Utöver lagförändringar så krävs digitalisering av handlingar som öppnar upp för samarbete mellan olika myndigheter och kommuner. Idag följer inte orosanmälningar med barnet, så när ett barn flyttar till en ny kommun är det ett blankt blad. Socialtjänstlagen och offentlighets- och sekretesslagen utgör ett hinder för att samverka för utsatta barns bästa mellan kommuner och myndigheter likt polis, vården, förskola och skola.

”Birgitta Harberg och Monia Sunesson, som har arbetat inom socialtjänsten i Göteborg med omnejd i cirka 20 år och med erfarenhet av olika befattningar inom yrket, ser väldigt positivt på en utveckling gällande informationsutbyte. Monia berättar att det nyligen var en incident när just detta var en utmaning, då hon får information från polisen om något som har hänt en ungdom tidigare i en annan kommun, men Monia kan då inte enkelt söka fram informationen, då ärendet finns i en annan kommun.

Öppnas informationen upp inom socialtjänsten men också mellan myndigheter så kommer det vara enklare att följa barnet och säkerställa att ingen hamnar mellan stolarna, menar Monia och Birgitta.”

Det har uppdagats att barn, vars situation har varit av mycket allvarlig karaktär, fallit mellan stolarna. Detta då tidigare anmälningar inte funnits eller har fått digitaliseras på grund av rådande lagstiftning.

För att verkligen säkerställa skyddet för utsatta barnen så bör våra makthavare se till att socialtjänsten har tillräckligt med resurser och därmed möjlighet att korrekt och enhetligt kunna tillämpa lagen ute i kommunerna. Att socialtjänsten får stöd och har chans till samverkan mellan olika relevanta myndigheter när det gäller barnfrågor och barnskydd.


Samverkan internt inom socialtjänsten
Internt inom socialkontoren så är det mycket uppdelat vilket både socialsekreterare, forskare och barnrättsstrateger som arbetar med socialtjänsten bekräftar. Det blir professioner inom professionen, familjesekreteraren arbetar med sitt, barnsekreteraren arbetar för sig och utredare gör sin utredning och inget samarbete sker som det ser ut enligt nuvarande arbetsmetod. Det blir därmed ingen helhet, vilket blir oerhört ineffektivt samt att viktig information inte kommer rätt person tillhanda. Arbeta i ett team bör vara det absolut bästa utifrån kunskap, information- och resursutbyte, att ta ett gemensamt grepp ger givetvis ett starkare helhetsperspektiv och bör ge bättre förutsättningar för beslut kring barn som lever i utsatthet. I många fall så har inte ens barnsekreteraren träffat barnen som de sitter och tar beslut om. Hur kan någon ta ett beslut gällande barn som de ej har träffat eller pratat med? Det kan inte vara tanken att processen gällande barn i utsatthet ska fungera enligt nuvarande arbetssätt?

Det krävs ett krafttag för att komma till rätta med socialtjänstens arbetsmetoder, det finns flera forskare och socialsekreterare som har mycket bra förslag och vissa socialkontor har ett bättre arbetssätt än andra. Problemet är att detta inte sker nationellt, utan det sker punktinsatser här och där vilket aldrig kommer leda till en övergripande förändring inom socialtjänsten och skyddsnätet för barn i utsatthet kommer därmed ej stärkas.

Det sker många bra initiativ inom socialtjänsten runt om i landet som vi nämner ovan, men det är kommuners budget och fokusområden som styr hur det sociala arbetet kommer se ut. I stället för att barnperspektivet för barnets bästa ska gälla, så handlar det mer om vilka områden den kommunen satsar på.

När det kommer till ett starkt skyddsnät så ska det aldrig vara fråga om fokusområden eller budget inom en kommun. Vi har talat med forskare bland annat Maria Eriksson (Professor i socialt arbete), och Åsa Backman (barnrättskonsult med närmare 20 års erfarenhet av arbete med FN:s konvention om barnets rättigheter, sitter med i styrelsen för Bris), som vittnar om att det sker mycket bra inom olika kommuner och socialkontor, utmaningen är

dock att det inte finns ett enhetligt förändrings- och förbättringsarbete. I stället för att gå mot samma håll och lära sig av varandra så arbetar alla på olika håll och får inte ta vara på varandras erfarenheter och utmaningar. Det hade blivit oerhört mer effektivt och kvalitetssäkrat om alla hade arbetat lika och efter samma utvecklingsplan.

Idag ser det ytterst olika ut i varje kommun och en process för ett barn och beslut kan vara helt olika beroende på socialsekreterare eller vilken kommun det gäller.

Statlig socialtjänst
Många av de intressenter och kunniga inom området som vi talat med, bland annat de vi nämnt ovan, tror på att göra socialtjänsten statlig. Detta för att komma bort från olikheter beroende på kommun. Kommuners budget ska aldrig stå i vägen för att skydda eller hjälpa ett barn. Det måste bli enklare med informationsutbyte och bättre samverkan.

Om nu inte socialtjänsten blir en statlig organisation så krävs det ett slags säkerhetssystem som gör att alla brister som upptäcks innebär en nationell genomgång av alla kommuner och socialtjänster och detsamma gäller framsteg och ”best practice” ska delas med socialtjänster nationellt. Då blir det ett lärande system inom socialtjänsten där kunskap och lärdomar delas. Det krävs som tidigare nämnt ett samlat grepp kring förändrings- och förbättringsarbetet inom socialtjänsten, det krävs en stark instans vid sidan av socialtjänsten som leder och kontinuerligt följer upp förbättringsarbetet och sedan gå in aktivt och agera om utvecklingen inte går framåt eller enligt plan.

IVO och Barnombudsmannens roll och ansvar
IVO’s roll och ansvar
IVO måste vara ett starkt tillsynsorgan som frekvent följer upp socialtjänst och kommuner för att säkerställa att de utför rättssäkra utredningar med barnets bästa i fokus. Det utredningar som sker idag blir i allmänhet bra, däremot bör frekvensen bli högre.

Uppföljning bör utföras av tagna rekommendationer och beslut som IVO har utfärdat till socialtjänsten, för att säkerställa att de genomförs, och inte enbart anta att förbättringar sker. Uppföljningsfrekvensen är något IVO själva har konstaterat att de inte är nöjda med, och detta bör åtgärdas.

IVO ska tillämpa sitt mandat när det krävs, de behöver bli mer effektiva med de verktyg och det mandat som de har. Mandat såsom att förelägga om viten, och även stänga ner verksamheter som inte fungerar. Detta är också ett område som IVO bekräftar att de ej har använt sig av likt de borde ha gjort.

När det kommer till barns uppväxt och liv måste våra myndigheter vara på tårna och använda sig av de medel och verktyg som finns till deras förfogande, för att leva upp till sitt uppdrag. De behöver göra det de kan utifrån sina förutsättningar för att förhindra att barn fortsätter fara illa utan någon som helst konsekvens. IVO behöver stärka sig och åberopa det som krävs för att prestera och leva upp till sitt uppdrag.

Utveckling inom digitalisering av IVO och datadrivna analyser kommer bidra till att mer effektivt följa upp brister, men även upptäcka fel och brister innan de inträffar.


Barnombudsmannen för att driva enskilda fall
IVO går inte in i enskilda fall likt Leos berättelse (se bilaga). De har gjort en bra utredning och rapport som visar på att Leo aldrig borde ha flyttats från sitt familjehem. Även om utredningen visade på detta så sker ingenting för att häva beslutet och korrigeras. Leo är idag borta, familjehemsmamman vet inte var han är och hon har inte fått ha någon kontakt med Leo på ett år. Detta strider som sagt mot många olika artiklar i barnkonventionen och detta specifika förfarande är något IVO har konstaterat är felaktigt.

Vilken instans gör så att Leo kommer tillbaka? Det finns ingen instans som familjehem, släkt eller barn som själva vill driva en process gällande ett felaktigt beslut kan vända sig till. Familjehem har idag inga rättigheter alls när det gäller barn som det ej har skett en vårdnadsöverflytt av.

Vi anser att det måste till en instans som driver enskilda fall likt Leos eller liknande. Förslagsvis bör detta vara Barnombudsmannen som ska få resurser och kunskap för att kunna häva beslut tagna av socialtjänsten och kunna se till att barnen får upprättelse, och som i Leos fall få komma tillbaka till den han anser är hans mamma, det vill säga hans familjehemsmamma Linda. Leo ska få den bästa omsorg, trygghet och kärlek som han har rätt till, vilket han dessvärre inte kan få från sin biologiska mamma och i den situation som han är i idag.

Idag har socialtjänsten oerhört stor makt och ingen, förutom i vissa fall biologiska föräldrar eller andra vårdnadshavare, kan påverka de besluten. Detta faktum kommer vi kontinuerligt i kontakt med, barn som far oerhört illa och där socialtjänsten tyvärr inte följer den lagstiftning som finns, vilket kan leda till förödande konsekvenser för barnen. Det krävs en instans som kan gå in och göra om och göra rätt i enskilda fall där IVOs utredningar visar på att socialtjänsten har tagit fel beslut.


Familjehem, jourhem, HVB- och SIS-boenden
Säkerställa att placerade barn får rätt omvårdnad och trygghet  i samhällets vård
När barn blir omhändertagna och står under myndigheters vård och skydd, bör det vara en självklarhet att de som tar emot barnen är grundligt utredda och kvalitetssäkrade. Familjer och/eller personal bör ha rätt kunskap och rätt egenskaper för att kunna ta hand om och hjälpa ett barn på rätt sätt. Inga tveksamheter i brottsregister får finnas.

Barn som omhändertas måste kunna känna sig trygga och det måste till en lagstiftning som säkerställer detta. Det sker alltför frekvent att HVB-hem, SIS-boenden och familjehem visar sig vara allt annat än ett tryggt och kärleksfullt hem. I vissa fall går barn från aska till elden, de fortsätter utsättas för våld, övergrepp, vanvård och missbruk.

Socialtjänsten och kommunerna måste få ut mer information från polisens misstankeregister, idag krävs det att en person har åtalats för ett brott för att socialtjänsten ska få reda på att personen är misstänkt. Det kan finnas allvarliga misstankar gentemot en familj eller individ som socialtjänsten inte får kännedom om. Vi förstår att kritiken mot att ändra reglerna bland annat handlar om den personliga integriteten och att man är oskyldig tills dess man är dömd. Det handlar dock inte om vilket sorts brott som helst, skyddet av det enskilda barnet måste vara starkare än en vuxen personliga integritet. Situationen och risken för barnen måste gå före vuxenperspektivet. Det är allmänt känt att personer som begår brott mot barn söker sig till miljöer och situationer där barn finns och där barnens beroendeställning och tillit är sårbar.

Ett exempel på ett fall, är när det var en man som ännu inte hade åtalats för våldtäkt mot barn när barnen placerades hos honom i familjehemmet. Därmed kunde socialtjänsten inte få reda på misstankarna från polisen.

FN:s barnfond UNICEF och Fackförbundet Akademikerförbundet SSR som organiserar många socialsekreterare, vill att reglerna ses över för att alla barn ska kunna skyddas för våld, övergrepp och annan utsatthet. Personer som är misstänkta för brott ska givetvis inte kunna bli familjehemsföräldrar eller jourhem.

Gång på gång uppdagas HVB-hem och SIS-hem där barn far oerhört illa och där barnen har hamnat i samma eller värre utsatthet. Att detta förfarande får pågå i samhällets vård är en skandal, där flera involverade på hemmen har anmält om sin oro för barnen men det har inte skett något förrän flera år senare.

Kunskap, information och stöd
Det är av yttersta vikt att jourhem, familjehem och personal på boenden har rätt kompetens för att möta utsatta barn. I många av de kontakter vi har med jourhem och familjehem så får de ingen information om de barn de ska ta emot på grund av sekretess enligt socialtjänsten. Vi ställer oss frågande till hur de då ska kunna möta upp barnen på rätt sätt om de inte ens vet vad barnen har varit utsatta för? Jour- och familjehemmen känner sig i vissa fall osäkra och överväldigade och vet inte hur de ska bemöta barnens beteende och förstå varför barnen beter sig som de gör. När de sedan behöver stöd och utbildning för att hantera barnen på rätt sätt så känner de inte att de får det stödet från sina kontaktpersoner på socialtjänsten. Vilket leder till att barnen inte får det stöd och den hjälp de behöver, och familjehem orkar därmed inte med uppdragen och barnen får flytta. Det är av yttersta vikt att det blir rätt förutsättningar för barnen samt jour-och familjehem för att dämpa det trauman barnen varit med om, men också se till att inte skapa fler trauman vilket varje flytt eller felhantering av barnen innebär.

Samarbete mellan jour- och familjehem och socialtjänst
Gott samarbete och förtroende med barnens bästa i fokus bör vara det som gäller när det kommer till att säkerställa barns rättigheter. Alltför många gånger så får vi information från familjehem att de inte vågar uttala sig eller även i vissa fall inte vågar ta barnens strider när de far illa, till exempel vid tvingande umgängen med biologiska föräldrar eller att barnen ska få rätt hjälp via vården likt BUP, för risken är då att socialtjänsten ifrågasätter familjehemmets samarbetsförmåga.

Familjehem undviker att uttala sig eller berätta en del information för att de är rädda för att socialtjänsten ska komma och flytta barnen till ett nytt hem. Enligt flera vittnesmål så har familjehem fått barn flyttade till ett annat familjehem på grund av att socialtjänsten inte anser att de samarbetar, trots att barnen har det bra, vill stanna och utvecklas fint enligt BVC, förskola och skola.

Familjehem och socialtjänst ska båda ha barnens bästa i fokus och även om meningsskiljaktigheter kan uppstå så måste barnets övergripande välmående och anknytning till familjehemmet stå över eventuella oenigheter. Ett förfarande av barn som föremål som ska flyttas runt utan ordentlig grund får inte förekomma, men detta sker idag. Varje flytt är ett trauma och barnen trasas sönder för varje gång och förlorar kontakt med livsviktiga vuxna.

Familjehemmets rättigheter och befogenheter
Familjehem måste få bättre förutsättningar och befogenheter, speciellt i en rättsprocess och framför allt när barnet har placerats som spädbarn eller som väldigt liten. När barn placeras i spädbarnsåldern eller i en mycket låg ålder så är familjehemmet den enda familj som barnen känner till som sin. De vuxna och eventuella syskon är det placerade barnens trygghet och fasta punkt. I de fall likt Leos som är beskrivet ovan så är det lika ofattbart att hämta honom från familjehemmet som att hämta ett välmående barn från en biologisk familj.

Föräldraskap handlar inte om biologi och blodsband, utan om vem som bär dig när du har ramlat, tröstar dig när du är ledsen och vyssjande stryker dig över håret när du har svårt att somna.

Blodsband får ALDRIG gå före barnets välmående och trygghet.

Tidigareläggande av en vårdnadsöverflytt som är ett av regeringens lex Lilla Hjärtat lagförslag anser vi är bra. Det är bra i synnerhet för barn som placerats i tidig ålder. Det behövs dock fler åtgärder för att vårdnadsöverflytt ska genomföras i högre grad än idag, där det är motiverat utifrån barnets bästa. För att fler familjehem ska känna sig trygga med en vårdnadsöverflytt vill Brinn för barnen här särskilt belysa dessa delar i problematiken;

  • Vid en vårdnadsöverflytt förlorar familjehemmet en del av det stöd den tidigare har fått från socialtjänsten, och som familjehemsföräldrarna och barnet fortsatt kan behöva för att säkerställa en trygg uppväxt för barnet.
  • Vid vårdnadsöverflytt går ansvaret för att säkerställa umgänge med ursprungsföräldrarna över från socialtjänsten till familjehemsföräldrarna. Förhållandet mellan familjehemsföräldrar och ursprungsföräldrar kan vara ansträngt och konfliktfyllt. Ansvaret för att säkerställa umgänge bör därför ligga kvar på socialtjänsten.
  • Familjehemsföräldrarna, och barnet, förlorar kontakten med socialtjänsten i barnets hemkommun och ny kontakt behöver byggas upp och etableras i familjehemsföräldrarnas kommun. Detta kan leda till ovisshet, glapp i barnets behandling och att frågor faller mellan stolarna.

Avslut
Barnen är vår framtid och vi behöver skapa de allra bästa förutsättningarna för att skydda, hjälpa och trygga de barn som lever i utsatthet så att de inte växer upp till trasiga vuxna som kommer innebära en mängd utmaningar för samhället i stort. Utsatta barn har inte tid att vänta, utan det krävs genomgripande förändringar inom flera områden, som nämns ovan. Om det är något som borde stå högst upp på politikers och samhällets agenda så är det att investera i vår framtid, vilket är barnen. Det finns en mängd forskning som visar på att ju tidigare insatserna sätts in för barn – desto färre trasiga ungdomar som växer upp till trasiga vuxna.  Att sätta in de insatser som krävs och så tidigt som möjligt för utsatta barn ska vara en självklarhet vilket leder till ett tryggare samhälle för ALLA.

Barn som lever i utsatthet har inte tid att vänta då barndomen inte gå i repris.

Vänliga hälsningar
Föreningen Brinn för barnen


Huvudskribent: Jessica Ivarsson – ordförande för Brinn för Barnen
Medskribent: Ylva Fahlander – Brinn för Barnen

Grafik av: Anna Troedsson – Brinn för Barnen