EN BARNDOM GÅR INTE I REPRIS

Johanna Bergströms barndom präglades av rädslan att behöva lämna sitt familjehem och flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar. Nu har hon skrivit boken Utan mig har hon ingen, med förhoppning att kunna skapa förändring.
– Det finns inget man ska ta på större allvar än en barndom. En barndom går inte i repris, och en trasig barndom bär du med dig hela livet, säger Johanna.

1992
Tioåriga Johanna sitter vid köksbordet. Runt omkring henne sitter de två personer som hon ser som sin mamma och pappa, och så de två personer som kommer på besök ibland, som hon också kallar mamma och pappa. Och så socialsekreterarna förstås, de är alltid med under de här mötena. Socialsekreterarna tittar på Johanna, och för första gången ställer de en fråga riktad till henne. ”Vill du inte flytta hem snart?” Johanna känner hur det snurrar i huvudet. ”Jag vill bara bo här”, svarar hon och går in på sitt rum där hon bryter ihop och gråter.

1982
Johanna Bergström var bara åtta månader gammal när socialjouren knackade på hemma hos hennes biologiska föräldrar, hittade Johanna svårt medtagen och tog henne till sjukhus. Där visade det sig att Johanna, efter flera dagars diarré, var så svårt uttorkad att hon enligt läkare inte hade överlevt det närmsta dygnet utan vård.

Johanna och hennes biologiska mamma fick stanna på sjukhuset en månad, men redan vid första mötet förstod läkarna att något var väldigt fel i Johannas och mammans anknytning. Johanna har under arbetet med sin bok tagit del av sin sjukhusjournal från den här tiden, och läser högt för mig under intervjun. ”Flickebarnet är glåmig och blek. Blöjområdet är ett öppet sår. Barnet förefaller passivt, har ingen blickkontakt, och tyr sig inte till sin mor. Moderns beteende är anmärkningsvärt. Hon uppträder passivt under vården av flickan, först under uppmaning matar hon barnet. Modern går ofta därifrån och lämnar barnet. När hon tar upp flickan i knät, gör hon det ofta med flickan vänd bortåt. Sammanfattningsvis: Störd mor/barnrelation, bristande insikt om ett barns fysiska och psykiska behov. Risk för allvarliga men föreligger, inte minst för den psykiska hälsan, om barnet fortsätter vara i sina biologiska föräldrars vård.”

Men oron för Johannas biologiska mammas föräldraförmåga fanns tidigare än så. Redan under de första besöken på BVC noterade barnmorskan att detta var en mamma som kunde behöva stöttning i sitt föräldraskap. Johanna och hennes mamma fick under några veckor bo på ett hem för nyblivna mödrar, för att där försöka skapa en anknytning mellan mamma och barn. Väl hemma igen uteblev familjen flera gånger från inbokade BVC-besök och när barnmorskan skulle göra hembesök öppnade ofta inte Johannas föräldrar dörren, trots att barnskrik hördes från lägenheten.
– Jag har läst anteckningarna från BVC. När mötena med BVC väl blev av var det barnmorskan som fick byta blöja på mig, och de anmärkte på att de aldrig såg mina föräldrar ta upp mig i famnen. Under ett besök var jag dålig i magen och när BVC ett par dagar senare hörde av sig till mina biologiska föräldrar för att höra hur jag mådde så svarade de inte, det var därför socialjouren skickades dit och sedan tog mig till sjukhuset. Tack och lov för att de agerade, säger Johanna. 

Johannas föräldrar ansågs inte vara kapabla att ta hand om henne, och det beslutades att Johanna skulle placeras i ett familjehem, eller fosterhem som det hette på den tiden.
En annons i lokaltidningen sattes ut, att kommunen sökte ett familjehem till en nio månader gammal flicka.

Idag får den som ansöker om och anses lämplig att bli familjehem både utbildning och handledning, så var det inte 1983, när Johanna placerades.
– Det var aldrig tal om utbildning eller stöd. Det räckte med att min familjehemsmamma och pappa ansågs ha bra, stabila arbeten och baserat på några samtal verkade vara trygga personer. Så här i efterhand kan man ju undra hur tusan socialtjänsten tänkte. Det är klart att man behöver stöd när man ska ta hand om ett traumatiserat barn, oavsett om man är familjehem eller biologisk förälder, säger Johanna.

Nio månader gammal kom alltså Johanna till dem hon kallar sin familj. Till de vuxna hon sedan dess ser som sin mamma och pappa samt sina två storasystrar. Och där och då kunde hennes otrygga start i livet ha fått ett slut. Men så blev det inte. För trots att Johannas biologiska föräldrar bedömts oförmögna att ta hand om henne, så låg socialtjänstens fokus hela tiden på en återförening.

Johannas familjehemsmamma arbetade som dagmamma och hade därför möjligheten att ha Johanna hemma, men socialtjänsten tyckte att Johanna skulle börja i förskolan för att knyta an till sin biologiska mamma som börjat arbetsträna där.
– De tyckte att vi skulle bygga en relation, med insyn och uppmuntran av pedagogerna på förskolan. Men de flesta dagar dök hon inte upp alls och när hon väl var där skrämde hon både mig och de andra barnen. I pedagogernas anteckningar har jag läst att jag, runt ett och ett halvt år gammal, gick fram till min biologiska mamma för att krama henne varpå hon puttade bort mig. En annan gång räckte jag henne en bok, som hon tog och utan att titta på kastade iväg. Tanken var att hon skulle lära sig att ta hand om mig, men personalen fick säga till henne att ta upp mig ur vagnen när jag vaknade, annars blev jag liggande gråtandes, berättar Johanna.

När de andra barnens föräldrar började klaga över situationen insåg socialtjänsten att det inte skulle fungera. Johanna slutade på förskolan och fick istället vara hemma med sin familjehemsmamma. Men för socialtjänsten fortsatte arbetet med att försöka stärka bandet mellan Johanna och hennes biologiska mamma, med fokus på en framtida återförening.
– När jag var runt två år bestämdes det att min biologiska mamma ihop med en stödperson skulle vara med mig varje tisdag, och att hon då under uppsikt skulle lära sig mina behov –som när och hur jag skulle äta och sova. Det funkade såklart inte heller. De flesta gånger kom hon inte alls, och när hon väl dök upp var hon ofta arg och skulle diktera alla villkor.
Jag vet inte vad socialtjänsten hade för förhoppningar, att min biologiska mamma plötsligt skulle personlighetsförändras och bli omtänksam och ansvarstagande? Eller om de var så fokuserade på att följa regelverken att de helt bortsåg från barnets, det vill säga mitt, bästa?

De första åren kom de biologiska föräldrarna tillsammans med socialtjänsten och hälsade på Johanna och familjehemmet varannan vecka. Efter hand blev det någon gång i månaden och sedan allt längre mellan gångerna. Johanna beskriver varje sådant möte som en klump i magen.
– Att sitta där vid matbordet med alla vuxna som bara pratade ovanför mitt huvud. De pratade om mig, men aldrig med mig. Det var hemskt. Och varje gång blev min biologiska mamma arg över något och började skrika och svära, medan min biologiska pappa i sin tur knappt sa ett ord. Och aldrig att de lekte med mig när de var där, eller jo jag minns en gång när min biologiska pappa hoppade studsmatta med mig, för att någon sa åt honom att göra det. Min känsla var alltid att alla var där på grund av mig, men ingen var där för mig, berättar Johanna med darrande röst.

Det märks att barndomens otrygghet har satt djupa spår i henne. Rädslan över att hon skulle tvingas tillbaka till sina biologiska föräldrar präglade hela hennes uppväxt. Johanna bar sin ångest i tysthet och ensamhet. Hon fick tvångstankar. Blev rädd att hon skulle göra andra illa, att hon var farlig. Att det var något konstigt med henne, att hon skulle bli som sina biologiska föräldrar. Tankarna malde. Johanna berättar att hon som barn kunde gå flera timmar i skogen för att försöka dämpa sin ångest och sina tvångstankar.

Utåt sett var hon den duktiga och fogliga flickan. Den snälla flickan som artigt hälsade på socialsekreterarna, som hon egentligen var livrädd för, och som kramade sina biologiska föräldrar när de skulle gå, eftersom det förväntades av henne. Och hon gjorde det utan protestera, för efter kramarna så åkte de alltid därifrån, och det var allt den lilla Johanna ville. Att de skulle åka och inte komma tillbaka mer. Men det gjorde de alltid, fram till den där dagen 1992 när tioåriga Johanna fick frågan om hon inte vill flytta hem snart, till sina biologiska föräldrar. Och Johanna med ett mod hon inte vet var det kom ifrån svarade NEJ.
– Det var första gången någon vuxen frågade mig vad jag ville. Förstår du, under alla dessa år, alla dessa möten, hade ingen frågat mig vad jag ville, hur jag mådde, vad jag tänkte och tyckte. Allt fokus låg på mina biologiska föräldrar, att inte göra min mamma upprörd. Jag är åtta år första gången mina känslor omnämns i socialsekreterarens anteckningar. Då först börjar jag synas. ”Johanna säger att hon har ont i magen vid mötena.” ”Johanna uppvisar oro varje gång hon träffar sina biologiska föräldrar.” Det är för mig obegripligt hur man kan arbeta som socialsekreterare och inte ha barnet i fokus, säger Johanna.

Från och med den dagen, när Johanna fick möjligheten att berätta vad hon ville, upphörde umgängena med de biologiska föräldrarna. Även hennes familjehemsföräldrar satte ner foten gentemot socialtjänsten och sa att det fick räcka, att Johanna mådde för dåligt över situationen.
– En socialsekreterare kom själv ytterligare ett par gånger, och sedan aldrig mer. När jag gick på högstadiet blev mamma och pappa, alltså mina familjehemsföräldrar, mina vårdnadshavare. Det var en enorm lättnad för mig, berättar Johanna.

Som liten drömde Johanna om att bli mamma. Att ett barn skulle göra henne hel. När hon 28 år gammal fick sitt första barn var hon överlycklig. Men redan första natten på BB kom tvivlet.
– Jag hörde min biologiska mammas röst i huvudet, som malde att jag aldrig skulle klara av att ta hand om mitt barn. Att jag skulle misslyckas, som hon hade gjort. Återigen höll jag min ångest för mig själv. Utåt höll jag skenet uppe, jag berättade inte ens för min man. Men på insidan var det kaos. Svetten rann så fort jag skulle ta hand om min dotter. När hon sov gick jag in på toaletten och slog på mig själv, jag var så besviken. Detta skulle ju vara lyckligaste tiden i mitt liv och så förstörde jag allt, säger hon.

På BVC förstod barnmorskan att Johanna inte mådde bra och hon förklarade att det fanns hjälp att få. Johanna började gå hos en mödravårdshälsopsykolog, något som förändrade hennes liv.
– Hon, psykologen, blev den första människan som verkligen såg mig. Alltså såg mig på riktigt. Som tog sig förbi min fasad och kom åt kärnan, där jag härbärgerade alla känslor. Hon fick mig att inse att det är okej att känna, att jag måste tillåta mig att känna. Jag har alltid känt en sådan skuld för den jag varit, att allt som hänt har varit mitt fel. Det är en väldigt tung ryggsäck att bära, särskilt för ett barn, säger Johanna.

När Johanna för några år sedan gick en skrivarkurs kände hon för första gången att hon ville och orkade berätta sin historia, som en del i sitt eget självläkande men även med en önskan om att kunna ge stöd och hopp till andra. Det blev boken Utan mig har hon ingen, som utkom tidigare i år.

När jag säger till Johanna att boken borde finnas på varje socialtjänstkontor skrattar hon först lite blygsamt, men blir sedan allvarlig. För ja, kan boken skapa förändring och därmed hjälpa nutida och framtida barn som växer upp i otrygghet och utsatthet, då får hennes egen historia plötsligt en mening. För att barn, år 2021, fortfarande tvingas till umgängen och bollas runt mellan biologiska föräldrar och familjehem, det är en skam för Sverige, menar Johanna.
– Vi måste ifrågasätta systemet och de lagar vi har, lagar som vi påstår är skapade utifrån barns bästa och barns behov. Att tvinga ett barn att träffa vuxna som barnet inte vill träffa, ja kanske till och med är rädd för, det är inte att se till barnets bästa. Vi måste börja fråga oss vem dessa möten är till för och vad de ger barnet? Att jag år ut och år in tvingades träffa mina biologiska föräldrar, det var ett övergrepp från socialtjänstens sida, det var barnmisshandel. Det gav mig psykiska sår som inte har läkt än, som jag troligtvis alltid kommer att bära med mig. Det bästa för mig hade varit att få växa upp i lugn och ro, utan oro för dessa umgängen och rädsla över att jag kanske skulle behöva flytta tillbaka till mina biologiska föräldrar. Och att jag själv, som äldre, hade fått välja om jag ville ta och ha kontakt med mina biologiska föräldrar, säger Johanna.

Ett barns öde som har berört Johanna starkt är Esmeraldas, även kallad Lilla hjärtat. Precis som Johanna växte Esmeralda från tidig ålder upp i ett familjehem, men med skillnaden att Esmeralda strax före sin treårsdag flyttade till sina biologiska föräldrar, efter en vårdnadsdom i Kammarrätten. Tio månader senare hittades Esmeralda död i hemmet, med flertalet fysiska skador samt olika droger i kroppen. Precis som i Johannas fall, visar socialtjänstens anteckningar gällande Esmeralda att fokus inte legat på henne, utan på de vuxna. Ingen frågade Johanna hur hon mådde. Närmre 40 år senare upprepade sig historien, ingen frågade Esmeralda hur hon mådde.
­– Detta är vuxna som har valt att arbeta med barn, för barn. Och ändå bemödar de sig inte ens att lyssna på barnen. Du kan inte se på utsidan hur ett barn mår. Ett barn kan le, ja till och med skratta, och samtidigt kämpa som en galning på insidan. Man håller ihop för att man måste. Det är ren och skär tortyr, men som barn gör du det för att det förväntas av dig, för att behålla huvudet ovanför vattenytan, för att överleva. Arbetar du med barn måste du se det som kanske inte syns, höra det som kanske inte hörs. Du kan vara den enda trygga vuxna i barnets liv, du har ansvar för barnet, säger Johanna.

Vi har pratat i två timmar och skulle kunna prata i flera timmar till. Vi brinner båda för barns rättigheter och för att en förändring är nödvändig. För Johanna och Esmeralda är bara två barn bland många. Tusentals barn lever idag i samma otrygghet och utsatthet som de båda gjorde.
– Det är så viktigt att påminna sig om att bakom all statistik, bakom varje siffra, så finns ett barn. Jag skulle önska att alla socialsekreterare, ja alla som tar beslut som rör barn, ställer sig frågan: Skulle jag kunna tänka mig att byta plats med det här barnet? och sedan agera utifrån svaret. För det finns inget man ska ta på större allvar än en barndom. En barndom går inte repris, och en trasig barndom bär du med dig hela livet, säger Johanna.

Kort om Johanna
Ålder: 
39 år
Familj: Man och tre barn
Bor: Hälsingland
Gör: Förskolelärare
Aktuell med: Självbiografiska boken Utan mig har hon ingen

TEXT: Sara Palmkvist för Ordateljé – Brinn för Barnen
FOTO: Sabina Wixner samt privata

Originalartikel: ”EN BARNDOM GÅR INTE I REPRIS”
Läs fler av Sara Palmkvist artiklar här