Ett brev till socialen

Kan inte sluta att grunna på vad ni är till för.
Det sägs att det ska vara för barnen.
Det har man hört ända från begynnelsen.
Men ändå är det så många barn som just faller offer för vanvård, utnyttjande och trauma.
Varför frågar jag mig då? Ni är ju där för dem?
Så uppenbara fall av vanvård och misär men ändå ingen som reagerar. Hur kan detta
komma sig? Hur förklarar ni att ni inte agerar i vissa fall?
Varför finns ni ens om ni inte gör erat jobb?
Jag är ett utav dessa barn.
Jag växte upp i misär.
Jag har levt ett självdestruktivt liv tills jag fick barn själv.
Jag hade inte behövt göra det.
Någon hade kunnat ”rädda” mig.
Ingen gjorde det.
Varför?
Nu är jag i en situation där jag får se på när andra barn blir utsatta för samma saker.
Vi kämpar och har kämpat i 4 år för att ändra på detta men ändå ingen som hjälper oss eller
reagerar.
När man frågar varför en insats läggs ner trots åtskilliga anmälningar och egna berättelser
ifrån barnen så får man till svar att:
”Jag kan ju inte skriva något i rapporten om jag inget ser på hembesöket!”
Självfallet ser ni ingenting på hembesöken!
Det är manipulativa sociopater ni oftast har att göra med.
Som visar sin bästa och renligaste sida utåt men om det kommer anmälning på anmälning
eller om polisen har klippkort hemma hos en så borde väl det väga tyngre än ”vad ni ser”?!
Kommer aldrig förstå hur dessa uppenbara saker och situationer kan förbises.
Återigen, varför?
När ska ni börja reagera?
Man ser barn som dör och vanvårdas varje dag.
Ska det vara såhär?
När vi har ett system som är just för BARN!
Kom inte med att det inte finns resurser för ni är där och jobbar varje dag.
Det betyder också då att ni varje dag kan ta ett beslut för att rädda ett barn.
Man ber om hjälp när man har det för mycket omkring sig och det finns möjlighet till hjälp
men ändå går inte det for whatever reason.
Är det rimligt?
Att inte hjälpa en person som redan är under vattenytan?
Som kanske bara behöver den där
pushen för att ta sig upp igen.
Istället hamnar man ju längre ner och det blir svårare att ta sig upp och ni får mer jobb i
slutändan.
Hur är tanken där?
Finns hjälpen inte där längre när man hamnat på botten!?
Ni säger att ni vill hålla familjer enade.
Jättebra tänk men om barnen vanvårdas och dör i föräldrarnas vård, är det då inte dags att
börja ompröva dessa riktlinjer?
Är väl ändå bäst i slutändan att ha ett levande och friskt barn som också mår bra?
Det är väldet ni ska sträva efter?!
Jag hade huggt av min högra arm för att någon skulle ta mig därifrån.
Ingen vill väl leva i misär.
Hur många av er som levt i samma misär håller med mig?
Ni är barnens röst när dem inte har någon.
Ni myndigheter kanske ska börja lyssna på oss som FAKTISKT gått igenom detta istället för
att göra det ni TROR och TYCKER är rätt.
Det har ju inte funkat så bra hittils väl?!
Tro oss när vi säger att vi vill inte vara kvar där.
Allt vi vill är att få kärlek, trygghet och någon som tror på en och skyddar en i alla lägen.
Det får man inte hos sådana föräldrar.
Det enda ni gör när ni inte tar barnen därifrån det är att skapa ännu mer misär för
generationer framåt.
Eller som i vissa fall tyvärr får en dödlig utgång 💔
Det ska inte behöva vara så här.
Så besviken och less på dessa myndigheter som ska skydda och bevara barn.
Har hållt tyst i hela mitt liv för jag inte har haft någon röst.
Nu har jag det!
Detta måste sluta nu.
Barnen behöver oss 💙

Skrivet av: Jaana Mäkinen