Blodsband gör inte en förälder

Räcker över en gråtande 3,5 åring till sin pappa, vi ska skiljas bara för några timmar medan jag jobbar. Min lille L gråter och skriker ” mamma, jag vill vara med dig, jag vill pussa och krama dig.” Jag kramar lille L hårt och vet att snart ses vi igen, han ska bara vara på förskolan några timmar. När det blivit tyst och lille L har gått iväg, så hugger det till i magen och hjärtat.

Alla berättelser som jag fått berättat för mig, om barn som har bott i sina familjehem som det ser som sitt egna hem kan helt plötsligt få flytta från sin familjehemsföräldrar trots att det är dem som de ser som sina föräldrar. Helt plötsligt ska de ryckas upp från sitt hem från de vuxna de har knutit an till och som de älskar, de vill inget hellre än att få bo kvar men det bryr sig ingen om. De kommer aldrig att ses igen eller ha kontakt. Nu ska barnen glömma sina närmaste, sin familj i familjehemmet. De ska aldrig få kramas igen, skratta eller prata igen med den familj som står dem närmast, där de haft trygghet, kärlek och omsorg.

Antingen ska de flyttas för att deras föräldrar tycker att nu är det dags att ta hem barnet igen, spelar ingen roll vad barnet tycker eller känner, vuxnas behov går först. Eller att socialtjänsten tycker att familjehemmet inte samarbetar då de inte kommer överens om något, eller att det återigen byts handläggare som har en helt annan syn än de tidigare.

Oavsett så är detta helt fruktansvärt, omänskligt och traumatiserande för dessa barn.

Jag vet att detta sker även biologiska föräldrar som med rätt stöd hade kunnat ha kvar sina barn i sin hemmiljö. Skillnaden är att familjehem har inga rättigheter, blir barnet flyttat på helt fel grunder har de inget att sätta emot! De kan inte driva något rättsligt för att kämpa för barnet, de kan inte begära umgänge. Är det verkligen utifrån barnets bästa att slita dem från någon de älskar och är trygg med?

Min lille L hade gått sönder om han inte fick vara med mig mer och bara ska glömma mig, vi kommer aldrig mer ha kontakt eller få krama varandra. Han hade dött känslomässigt, han hade känt sig bortvald och sviken. Blodsband eller inte, detta traumatiserande och känslokalla förfarande från socialtjänsten och rättsväsendet måste få ett slut! Blodsband eller inte, barns behov, rättigheter och känslor ska stå i fokus, INTE vuxnas behov eller krav.

Blodsband gör inte en förälder!

Skrivet av: Jessica Ivarsson – Brinn för Barnen
#brinnförbarnen #barnensröst #barnensrättigheterförst