Tvillingarna i Bruzaholm, Eksjö

Det händer igen, igen och igen. Barn som far illa i Sverige rakt under näsan på socialtjänsten och istället för att saker och ting förbättras, förefaller det bara bli värre. Urhålkade system som står under konstanta besparingskrav, politiker som inget gör, handläggare med och utan kunskap som låter barn spelas som brickor som de inte riktigt bryr sig om. Om och om igen far barn illa och ansvarshavende står som fallna och pekar finger på varandra. Hur får det se ut såhär i ett land som anses ha kommit så långt i sin utveckling? Barn, som är det finaste vi har, varför tar ingen hand om dem när de mest behöver?

Våren 2016 föds ett tvillingpar vid länssjukhuset Ryhov i Jönköping. De är som många tvillingar prematurt födda men de får snart flytta hem med sina föräldrar till Bruzaholm i Eksjös kommun, en liten ort utanför Jönköping. Redan när bebisarna föds börjar orosflaggor stiga hos personalen på BB som hör av sig till socialtjänsten. Eftersom bebisarna är prematurt födda blir kontakten med sjukhuset en del av föräldrars vardag, och ett flertal orosanmälningar kommer in till socialtjänsten från sjukhusets personal på bb samt läkare de är i kontakt med.

Tvillingarnas föräldrarna är i 30-årsåldern och har båda kommit upp som ämne hos både socialnämnd och socialtjänst i flera år. Mamman som tidigare fött två barn har fått båda omhändertagna av socialtjänsten. Ett halvår innan tvillingarna föds tvingas paret att flytta ut från sin lägenhet efter att ha blivit anmälda ett flertal gånger till bland annat hyresvärdsföreningen de bodde i, då deras levnadsförande gick ut över deras grannar. Det var mycket stök kring deras bostad och det stod en stadig stank om deras hem. När hyresvärden efter flytten gick in i lägenheten fick han en chock:

– Det var fullständig misär. Katastrof. Vi fick renovera och sanera efteråt, säger han.

Paret flyttade till Bruzaholm, och kort efter tvillingarnas hemkomst börjar föräldrarna själva att höra av sig till socialtjänsten för att få stöd. Paret söker gång på gång till socialtjänsten parallellt med att även sjukvården gör detsamma. Socialtjänsten gör flera hembesök under våren hos paret och är medvetna om det bedrövliga levnadsförhållanden tvillingarna lever i. Lägenheten de bor i är fylld av sopor, gammal tvätt, mögel och flera hundar tillåts kissa och bajsa fritt inomhus. Det är smuts överallt. Detta är inget hem för någon, än mindre för två små för tidigt födda bebisar.

Enligt socialtjänsten håller man en dialog med föräldrarna för att tillsammans komma fram till vad som kan hjälpa föräldrarna bäst, men inget görs i praktiken för tvillingarna. Under våren tar man fram en plan för ett familjehem som står redo att ta emot tvillingparet men socialtjänst och nämnd låter beslutet vänta hela våren och sommaren. Socialtjänsten säger att de vill ge föräldrarna en chans att bevisa sig dugliga. Månaderna går och så kommer juli och stundande semester för de involverade handläggarna. Tvillingarna är i akut behov av insats men socialtjänsten anser det viktigare att hålla ferie än att hjälpa dessa små barn i akut behov. Ansvarshavande och handläggare på socialtjänsten tar semester…

Det oundvikliga händer. I mitten på juli, under natten mellan lördagen den 23e och söndagen den 24e ringer pappan i familjen efter ambulans. Man finner de små tvillingarna i hemmet, livlösa, i ett som ambulanspersonalen beskriver som ”miserabelt skick”. Föräldrarna hävdar att de inte vet varför barnen avlidit men det ska ha skett när de legat och sovit alla fyra i samma säng. Ambulanspersonalen försöker återuppliva det ena spädbarnet men ger upp.

En förundersökning inleds direkt och den visar att spädbarnen ska ha dött med flera timmars mellanrum, men att fadern inte slagit larm förrän båda tvillingarna är livlösa. Detta leder till att båda föräldrarna blir anhållna, misstänkta för grovt vållande till annans död. Vid undersökning av de två bebisarna kommer man fram till att de ha drabbats av dubbelsidig lunginflammation, den ena ska ha smittat den andra. Orsaken till att föräldrarna så småningom helt frias från alla misstankar är att barnen var för tidigt födda och det kan vara svårt att se om om de är sjuka säger mannens advokat, Mikael Svegfors. Sjukdomsförloppet kan gå väldigt snabbt. Föräldrarna släpps.
    Fyra månader senare kommer åklagaren fram till att förundersökningen om de två spädbarnen kan läggas ner. Inget brott har skett. Föräldrarna till tvillingarna som satt häktade några dagar tycker att den utdragna processen kring förundersökningen tagit för lång tid. De är arga för att de häktats till en början med samt att de inte fått sörja sina barn i fred för media och polisen, och nu vill de ha skadestånd.

I skrivande stund kan jag bara reflektera med tänder hårt sammanbitna över hur ofattbart allt detta ter sig. Om man bortser från sjukhusets oro över tvillingarna, har det under alla månader tvillingarna varit vid liv handlat om föräldrarna och vad de ansågs behöva. Vad de hade rätt till. Vad de ville och skulle ha. De skulle få chans efter chans efter chans att bättra sig och efter månader av att motbevisa sig själva i rollen av att vara ”bra föräldrar”, fortsätter socialtjänsten att ge dem chanser istället för att omhänderta tvillingarna. Bebisarnas situation har varit kristallklart akut från dag ett men det är bara föräldrarna man bryr sig om, i faktiska handlingar. Får vi som människor i detta land ingen rätt förrän vi blir myndiga? Varför är det alltid föräldrarnas perspektiv man ser till och inte barnens? Två små nyfödda försvarslösa liv i total misär hos föräldrar som år ut och år in åter och åter visat hur totalt inkapabla de är till att göra någon handling en myndig människa förväntas göra? Nej dessa människor ger vi rätten och hjälpen till. Skydda barnen? Nej det är inte ens sekundärt.
   Kommunen lägger visserligen en lex Sarah-anmälan på sig själv men vad hjälper detta tvillingparet som redan gått sitt öde till mötes? Har det hjälpt något barn därefter eller fortsätter man att skylla på dåliga rutiner och behov av semester?

Frihetsberövande blev föräldrarna i några dagar och åter på fri fot sägs mamman må fruktansvärt dåligt, i alla fall enligt hennes advokat. Han konstaterat också att runt henne finns det många instanser som ska se till att hon åter mår bra. Jag kan inte hjälpa att tänka att det är hon inte värd.

När så fallets mediavärde falnat säger biträdande socialchef Peter Wallenberg till TT att när föräldrarna sökte till socialtjänsten uppfattades deras avsikt att vara att de ville göra det bästa för barnen. Detta gav indikationen att situationen kunde få stämpel låg status hos socialtjänsten. Härefter brister socialtjänsten på ett flertal punkter och Peter Wallenberg fortsätter att reflektera över händelsernas förlopp som ganska så snart därefter resulterade i att två små individer skulle dö: – Vår bedömning är att vi under hela den här tiden hade ett väldigt gott samarbete med föräldrarna och i det samarbetet kunde ge de insatser som var nödvändiga. Därmed tyckte vi att vi hade den insyn och det samarbete som var nödvändig. Inte ens med fakta på händerna tycker sig socialchefen och sin enhet ha brustit i varken sina yrkes- och ansvarsroller. Dessa små barn hade aldrig en chans!
   Peter Wallenbergs ord slutar inte att ringa i mina öron: – Vi är alltid skyldiga att göra en anmälan enligt lex Sarah för att ta reda på om vi har gjort något fel eller inte gjort något alls, säger socialchefen i kommunen och fortsätter: – Vi kommer att göra en utredning kring detta, det är vi skyldiga att göra. Vi är skyldiga att… Så alldeles samvetslöst!

Facit för tvillingarnas öde fanns tillhanda från dag ett. Hade någon tagit sig tiden att se deras behov ur deras perspektiv hade inga chanser till föräldrarna givits. En snabb titt på föräldrarnas handlande och historik hos socialtjänst, polis och hyresvärdar hade – ur bebisarnas perspektiv – visat hur akut det var att genast omhänderta dem och säkra deras framtid och överlevnad. Hade någon bemödat sig att verka för barnens rätt istället för att år ut och år in bemöda sig att tillmötesgå detta föräldrapar, hade tvillingarna levt idag.

Bild av Alexandra Toth, Brinn för Barnen

Faktum kvarstår att samma sak sker år efter år både regionalt och nationellt. Det ska sparas, det ska effektiviseras, det ska kapas pengar i varenda ände. Varje år blir socialtjänstens arbetsbörda större. Socialarbetare tvingas lämna för att de inte orkar, oerfarna nyexaminerade väntas prestera på toppnivå. Vilka är det som får ta konsekvenserna? Barnen! Ändock förväntas socialtjänsten göra ett bättre jobb år efter år? Ett signum på ren galenskap och det är vad det är, galenskap!

Två små chanslösa barn gick ett grymt öde till möte. Två små försvarslösa individer med vars ett helt liv framför sig att leva. Ingen bemödade sig å deras vägnar. 

Skrivet av: Anna Troedsson – Brinn för Barnen
#barnensverigesvek